Antonia Eriksson - ♥♀

Och så kom antagningsbeskedet. Äntligen.

Hemsidan laddade långsamt och gick knappt att komma in på, säkert för att tusentals ivriga personer, precis som jag, så snabbt som möjligt ville få reda på hur deras kommande år skulle se ut. ”Räcker poängen? Kommer jag ens komma in på mitt förstahandsval? Är jag verkligen redo för det här?” Klart jag är redo. Jag har väntat på det här i över ett års tid. 

Det gick.

Jag kom in på Stockholms Universitet som är det universitet jag helst av allt vill läsa vid. Det innebär att jag får bo kvar i min underbara lägenhet i Sickla och fortsätta bygga upp mitt liv i den här magiska staden som jag kommit att förälska mig i.  För jag gör det. Jag älskar verkligen Stockholm. Jag kommer ägna tre år åt att bara utbilda mig, något jag ser som en enorm lyx, och förbereda mig inför ett yrke som jag är övertygad om att jag kommer älska. I vilken utformning det blir vet jag inte än. Men jag vet att jag ser enormt mycket fram emot att ta reda på det.

Det känns rätt i hela kroppen. Det är verkligen dags för mig nu. Min tur.
Nu jävlar kör vi.

07.15
Och jag skämdes inte.
Klackskorna i handen.
Panda-ögon från gårdagens ack så perfekta sminkning,
nu bara ett minne fångat på en suddig selfie i ett toabås.
Utan skor.
Utan jacka.
Med stolthet. 

Tillslut kom beskedet.

Beskedet som fick hela världen att stanna upp och inse hur brutal vår värld faktiskt är och har blivit. Hur den bokstavligt talat kan ta ifrån människor viljan och orken att leva. Tim Bergling – vår allas Avicii – orkade inte längre. Han, som så många andra, orkade inte kämpa eller försöka eller ens existera längre. 28 år gammal.  Förstår ni? Ser ni? Tar ni in det? Är det tillräckligt uppenbart nu?

Såhär ledde det öppna brevet från Tims familj:

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress. När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik. Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan. Nu orkade han inte längre. Han ville få frid. Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset. Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad. Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare. Vi älskar dig.

Det gör så ont i min kropp. Jag sörjer en människa jag aldrig har träffat, som på något sätt ändå varit en del av mitt liv och min ungdom. Jag har dansat, skrattat, gråtit, hånglat, sprungit, sjungit och älskat till hans musik. Jag har låtit den fylla hela mig. Ge mig energi. Ge mig ork. Ge mig lycka. Och det som är svårast att greppa är att jag får ha kvar allt det, medan han inte längre existerar.

Vi som faktiskt finns kvar har nu två uppgifter.

Den första är att hylla och hedra Tim genom att inte låta hans musik eller minne dö. För då dör inte han heller. Den andra är att använda hans historia för att uppmärksamma vad stress och psykisk ohälsa faktiskt kan göra med en människa, och hindra att fler fattar samma beslut. Det ska inte behöva vara såhär. Det här ska inte få hända.

I dokumentären ”Avicii: True Stories” beskriver Tim sin ångest och ovilja till att fortsätta turnera. Han orkar mer. Han kommer dö. Jag sitter med tårar i ögonen och en känsla av enorm maktlöshet när jag ser en sliten, förstörd och olyckliga människa som mot sin vilja tvingas fortsätta göra någonting som gör honom sjuk – både fysiskt och psykiskt. Bara lite till. Kom igen Tim. Tänk på alla som kommer påverkas av ditt beslut. Han berättar om skuldkänslorna han har över konsekvenserna som kan medfölja om han slutar turnera och från omgivningen blir han konstant påmind om hur mycket pengar det handlar om och hur egoistiskt det är om han inte fullföljer det han lovat. För att allt måste ju tillslut landa i hur mycket kapital han förlorar om han väljer att prioritera sin hälsa, sitt välmående och sitt liv.

Hans psykiska ohälsa blir åsidosatt och tonen är istället beskyllande – som om det vore egoistiskt för en människa att må dåligt eller vara sjuk. Som att det är ett val. Det är aldrig någonsin ett val. 

Jag mår illa. Jag vill skrika. Gråta. Protestera. Förändra. Mest av allt vill jag få ett stopp.

Vi lever i ett samhälle där det inte är ok att må dåligt och be om hjälp. Ett samhälle där vi skäms när vi inte klarar oss själva och måste räcka ut en hand, och därför hellre lider i tystnad tills vi inte orkar mer. Pressar oss själva lite mer. Lite längre. Ett samhälle där människor totalt exploateras för andras vinning.  Ett samhälle där människor skriker stop inför döva öron och inte tas på allvar förrän någonting sker som får världen att vakna upp.  I det här fallet ett självmord. I ett annat en ätstörning, ett självskadebeteende, ett beroende… Det är som att ingen förstår att all den här problematiken skulle kunna undvikas genom en öppen dialog där vi vågar ta i det obehagliga och där vi lyssnar på de som skriker stopp. En dialog där vi pratar om hur vi mår och finns där och stöttar varandra genom alla känslostormar – fina som fula, lätta som svåra. En dialog utan fördomar.

Jag är så ledsen att det här ska behöva hända för att vi ska börja prata om det.  Det äcklar mig att Tim ska behöva statueras som ett exempel efter sin bortgång. Men om någonting gott kan komma ur det här så måste det ändå vara dialogen. Snälla. Prata om det. Sluta blunda. Sluta bortförklara. LYSSNA. SE. Det måste få ett slut.

Se dokumentären ”Avicii: True Stories” här.

Jag har en bekännelse.

Någonting som tagit upp en stor del av min tankekraft den senaste tiden och som jag verkligen fått kämpa med. Jag vet inte om det är spår från mina ätstörningar eller om det helt enkelt är en helt rimlig reaktion präglad av samhället vi lever i. Ett samhälle där kroppar (särskilt kvinnokroppar) hela tiden iakttas, kommenteras och objektifieras av omvärlden.  Troligtvis är det en kombination av både delar.

Det jag talar om är dysmorfofobi.

Jag föreställer mig att majoriteten av er tänker ”vad i helvete är det?” – medan vissa vet exakt vad jag pratar om. Jag tror dock att majoriteten, efter att ha läst detta inlägg, kommer känna igen sig i fenomenet och kunna relatera på ett eller annat sätt.

Såhär beskriver Wikipedia dysmorfofobi:

Body Dysmorphic Disorder (BDD) – är en sjukdom som yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt på kroppen, påhittad eller existerande. Personen är fullt upptagen och nästan besatt av en eller flera delar av sin kropp och har oftast en nedvärderande och snedvriden syn på sig själva. Oftast är det perfektionister med höga krav på sig själva och människor med extremt dålig självkänsla som har BDD. Besattheten gör ofta att personens sociala liv, partner, jobb eller skola blir lidande. […] Det finns alla grader av dysmorfofobi. De lindrigast drabbade vet om att deras upptagenhet är överdriven. De plågas av sina tankar, men de lyckas hålla ångesten någotsånär i schack. De människorna kan sköta både sitt arbete, sin familj och ha många vänner. När fobin är som värst utarmas hela den drabbades tillvaro. Han eller hon isolerar sig totalt och ägnar all sin tid åt den upplevda defekten. […]

Jag har haft problem med dysmorfofobi sedan min anorexi och upplever verkligen att jag har en snedvriden och pendlande självbild. Det kan ibland gå från att jag kollar mig i spegeln och gillar min kropp till att jag några timmar senare står och verkligen hatar den. Då kan jag stå länge och granska, analysera och kritisera mig själv och mitt utseende. I de stunderna kan jag bli arg och frustrerad på mig själv, gråta och känna mig extremt uppgiven. Det har även hänt att jag fått panikattacker för att jag hatat mig själv och mitt utseende så mycket.

Jag har ofta kunnat hålla det i schack ”ute i världen” och har mer eller mindre aldrig låtit det påverka mitt liv och mina aktiviteter. När jag umgås med andra tränger jag bort tankarna bäst jag kan, men så fort jag är själv kommer de oftast tillbaka igen. När jag distraherar mig med meningsfulla aktiviteter så som jobb, musik, träning, vänner, familj osv. klarar jag mig bättre, och när jag tränar regelbundet märker jag också att det blir lite lättare att hantera. Jag tror att det har mycket att göra med endorfiner och lyckohormoners effekt på hjärnan, och generellt blir jag mer stabil när den rutinen funkar som den ska. Men slås den ur schack blir det väldigt fort väldigt mycket värre. Detsamma gäller sömnen, som jag vet är helt avgörande för att jag ska känna mig stabil.

De senaste veckorna har jag fått nya omständigheter att förhålla mig till i och med ett nytt jobb, vilket ruckat på mina sömn- och träningsrutiner. Det har gjort att jag generellt känt mig lite mer instabil (även om jag trivs väldigt bra på jobbet!) och jag har märkt att min dysmorfofobi har tagit sig till en annan nivå. Panikattackerna har blivit mer frekventa och vissa tillfällen har jag avbokat aktiviteter för att jag inte vill visa mig ute bland folk och skäms över hur jag ser ut. Det har aldrig påverkat mitt jobb eller mina relationer till den grad att de inte funkar, och det tänker jag göra allt i min makt för att se till att det inte gör, men jag har verkligen verkligen fått kämpa.

Jag har inte pratat om det här tidigare och speciellt inte offentligt.

Jag kan ibland nämna det för mina närstående, men jag har nog aldrig riktigt öppnat upp och berätta hur mycket det påverkar mig. Det är någonting jag skäms över. Något som går emot allting jag står för och tror på och som ibland känns som ett ”handikapp” som hindrar mig från att vara den jag vill vara. Jag vill så gärna vara en bra förebild. Jag vill att människor ska motiveras och inspireras, känna igen sig och få tröst, våga lita på och kämpa.

Jag vill att andra ska våga kämpa.

Jag vill utstråla en bild av träning och kost som är positiv och härlig, eftersom jag tror så himla mycket på det och vet hur viktigt det är – och då har jag inte låtit det här ta någon uppmärksamhet från det. Från mitt syfte. För att det här handlar inte om kost och träning, utan om självbild och självkänsla. Det handlar mer om mig och mina tankar om mig själv än om det jag gör. Men samtidigt har det känts som att det kraschar med det jag vill förmedla och föra vidare.

Men jag tror också på ärlighet, öppenhet och transparens – och det har alltid drivit mig. Jag vill göra avtryck och jag vill göra skillnad. Jag vill prata om det där som andra inte vågar och jag vill bryta stigmat. Skita i skammen och göra det ändå. Vägra vara tyst. Vägra tystas ner. Vägra skämmas. Det syftet har alltid varit viktigast för mig. Så nu pratar jag om det här. Jag måste göra det för mig själv och för alla som inte kan och inte vågar.

Känner du igen dig? Eller har du erfarenhet av det och kanske sökt hjälp för det? Har du förstått vad det handlar om? Har du vänt på det? Snälla lämna en kommentar med frågor, funderingar, igenkännande eller vad som helst. Hjälp mig lyfta det här.

Det är ju så viktigt. 

Det slutar vara kul ibland. Skrivandet. Ibland tar det bara stopp och jag lyckas inte formulera någonting som känns bra nog att publicera för hela världen att se. Det gäller nämligen inte alla typer av skrivande, då det mer eller mindre alltid med mig på något sätt. Men just det offentliga skrivandet, det som tillslut kommer nå någon annan, som har som syfte att beröra, starta en dialog eller provocera. Det kommer liksom inte ut, och tiden bara tickar på och tillslut känns bloggen som historia.

Men sen vänder det.

Jag slås av någonting jag vill berätta, lyfta eller kommentera. Någonting som  måste ut på ett eller annat sätt. Någonting jag behöver vädra. Och så kommer jag på mig själv med att skriva in adressen till min blogg och trycka på ”nytt inlägg”. Och helt plötsligt är jag tillbaka här igen.

Vi får se hur länge jag blir kvar den här gången. Det tenderar att aldrig blir som jag tänkt och jag försöker därför hålla mig från att ”lova något” eller sätta någon form av press på mig själv den här gången. Istället skriver jag bara, när det är kul och så länge det känns kul.

Jag hoppas ni vill hänga med.

Och så har ännu en vecka flugit förbi och en ny vecka börjat ticka och det känns som att jag bara förlorar tid.

Livet känns överlag ganska påfrestande och utmattande at the moment då jag pendlar mellan Stockholm och Linköping och bara hinner städa, tvätta och göra matlådor när jag väl är hemma. Sen är det bara att packa om väskan, vända och så sitter jag på ett tåg tillbaka till Stockholm igen. Suck.

Men nu har jag äntligen fått lite goda nyheter: jag får tillbaka min lägenhet redan första december och slipper vänta tills årskiftet innan jag kan flytta in. Jag tror att det kommer kännas som världens befrielse och ta ner min stressnivå extremt mycket – att bara få tillbaka mitt hem, mitt space och slippa vara i det här ”mellanläget” jag befinner mig i nu. Jag har dessutom (äntligen!) hittat en inneboende och i Januari flyttar fina Evelyn in hos mig. Jag tror att det kommer bli skitbra.

Utöver det har jag (surprise!) klantat mig och fått vad som ser ut att vara en liten spricka i foten. Det gör inte ont hela tiden men när jag belastar eller sätter tryck på punkten där sprickan troligtvis sitter, gör det förbannat jävla jätteont. Därför fick jag order om att vila foten i en vecka och inte gå omkring så  mycket – och sedan får jag börja belasta så smått igen och se hur det känns. Förhoppningsvis imponerar kroppen på mig lika mycket som vanligt så jag slipper dras med det här länge. Men det återstår att se. Det är ju faktiskt jävligt bökigt att ha en trasig fot när man jobbar på fötterna hela tiden.

Och så står man där, månader senare, när man trodde att såret var läkt och inser att det inte är det.

Man inser att det fortfarande gör ont i bröstet när någon säger hans namn. Man inser att när man tänker tillbaka på hur det en gång varit, är man livrädd för att det kanske aldrig kommer kännas så igen. Det är som om man lurat sig själv så länge att man nästan glömt bort att allt bara var ett försök till att överleva. Ett sätt att orka ta sig genom det. Alla lakan man legat invirad i. Alla armar man haft runt sig. Alla halvhjärtade skratt och tomma löften. Allt – bara en överlevnadsstrategi.

Rädslan för att släppa in blir helt plötsligt påtaglig igen. Man kan se mönstret. Paniken så fort någon kommer för nära. Tomheten varje gång man blir avvisad även när man själv, medvetet, orsakat det. Känslan av att stänga av precis allting. Att låtsas som ingenting. Och värst av allt: man har inte en aning om hur man ska sluta. 

Och  det är nästan skrattretande hur långt man faktiskt går för att hålla fasaden uppe. Hur många impulser man följer, hur många dumma idéer man ger efter till, hur många lögner man säger till sig själv och till andra och hur många rent destruktiva och farliga situationer man utsätter sig för. Allt i ett försök att glömma. Att låtsas som att man är ok och att det inte alls var så farligt. Att han inte alls kunde ta med sig en så stor del av ens person.

Det handlar inte ens om att vilja ha honom tillbaka. Det handlar om att sakna det man en gång delade. Om rädslan för att gå vidare och oviljan att släppa taget, för att man är rädd livrädd för att glömma det som en gång var så stort. Livrädd för att våga göra sig sårbar igen. Att känna så mycket igen. Att riskera att ha så-jävla-ont. Igen.

Så istället går man där och krossar hjärtan längst vägen, istället för att laga sitt eget. Och man förstår det inte ens själv, förrän man månader senare säger hans namn och ögonen fylls med tårar.
English English Swedish Swedish