Ser dessvärre inte alls lika pigg ut för tillfället.
Sushi med klassen har jag också hinnit med. Sittandes i en park. Det var mysigt!

Hälsan har fortsatt krångla och efter helgen kände jag mig riktigt krassligt. Jag gick till skolan ändå och har kämpat mig genom föreläsningarna, men det har verkligen inte varit optimalt. I  tisdags slog det till ordentligt och när jag sedan även snubblade i en trappa och stukade foten, blev det dags att ta mig till vårdcentralen. Jag skickades hem med kryckor, penicillin och hostmedicin, och fick order om att inte belasta foten på några dagar, prata så lite som möjligt och VILA. Sagt och gjort.

Två dagar utan röst och nu är jag tillbaka i skolan för ett seminarium. Rösten fungerar igen och arbetet känns bra, så det ska nog inte vara några större problem. Kryckorna fick dock följa med och jag hoppar generat runt i korridorerna.

Klantonia. Varför ska du alltid göra sånt här? 

Helgen lär bli lugn. Foten måste läka. Hälsan måste återställas. Energin måste tillbaka. Dock lär jag spendera ett antal timmar med skolböckerna, då jag har en uppgift som ska in på måndag och en hemtenta jag behöver komma igång med i god tid. Men det är så himla kul, så det gör inte jättemycket.

Ibland sköljer det bara över mig.

Tiden saktar ner, kroppen fylls av en tomhetskänsla och hjärnan hamnar i en tjock dimma. Förutom tröttheten känner jag ingenting. 

Jag blir ledsen. Ledsen över tanken på att det troligtvis aldrig kommer gå över. Att den här känslan kommer jaga mig hela livet och ta sig i uttryck på olika sätt. En hård läxa jag fortsätter påminnas om så fort jag accelererar.

Jag antar att den här omställningen har krävt mer av mig än jag förutspått. Jag behöver anstränga mig på ett helt nytt sätt både fysiskt, psykiskt och social och det tar mycket energi. Hjärnan måste jobba, fokus måste hållas och på det har jag massor nya människor att lära känna. Missförstå mig rätt, jag älskar det. Men det kräver mycket energi.

Detta har jag lärt mig efter min utbrändhet: Har man bränt sönder hjärnan en gång blir den liksom aldrig fullt fungerande igen. Energitanken krymper samtidigt som att allting i livet börjar kräva mer kraft. Saker blir lätt överväldigande och allting kommer därför att handla om prioriteringar. Är det värt det? Vad måste jag välja bort? I vilken ordning ska jag göra det? Den här biten är så himla viktig om man ska fortsätta leva ett fungerande liv och göra det man faktiskt vill göra – även efter man bränt ut sig. Man måste lära sig leva under nya omständigheter och på ett nytt sätt.

Så den här helgen har jag tryckt på paus. I skrivande stund ligger jag invirad i en filt med Mad Men-avsnitt som utlöser varandra. Jag har ställt in planer och fokuserar istället på att vila. Andas. Ta mig genom en minut i taget. Och förhoppningsvis räcker det.

En hel skolvecka har passerat och jag känner mig lätt överväldigad men otroligt taggad.

Vi är en stor klass med över 70 elever och det kommer med all sannolikhet ta tid att lära känna alla, om det ens är möjligt. Men det gör mig inget. Tiden finns och nyfikenheten lika så. Det är spännande att vissa i min klass kan komma att bli vänner för livet. Att vi under de kommande åren kommer att lära känna varandra ”på riktigt” och skapa nya minnen ihop. Jag har känt att jag saknat det sedan jag flyttade till Stockholm. Sammanhanget. Jag behöver det.

Det har varit full fart från start. Första uppgiften är inlämnad och klar och jag har redan börjat kika på nästa. Det är högt tempo, men det är lika bra att jag vänjer mig vid det redan nu. Arbetslivet lär inte bli lättare och ska jag vara helt ärlig gillar jag det. Det är skönt att känna mig stimulerad och utmanad.

Hälsan är dessvärre inte hundra och jag har känt mig hängig i några dagar nu. Förhoppningsvis lyckas jag slå ut det innan det blir värre, men det är ett jobbigt mönster att kroppen alltid protesterar när jag ställer om i livet. Jag har kontaktat vårdcentralen för att se om jag kan göra någon form av utredning, då det här har varit ett återkommande mönster i flera år nu och jag är ganska trött på det. So with that said. Wish me luck.

Sex timmar tog det.

För mig att äntligen få ordning på bloggen och layouten och hur jag vill att den ska se ut. Jag har några småsaker kvar att fixa men i det stora hela har jag nu en blogg jag tycker ser ganska trevlig ut. Håller ni med?

Nu är det väldigt nära. Imorgon ringer klockan strax innan sju och sedan åker jag till JMK för min första skoldag. Det känns helt sjukt. Dagen till ära köpte jag en ny skolväska, vilket jag inte gjort på säkert åtta år. Det kändes som att vara gammal och ung på samma gång. Påväg in i ett nytt skede i livet samtidigt som att känslan var precis likadan som den jag hade inför skolstarten när jag var yngre. Nervös förväntan.

Helgen spenderade jag i halvfart i ett försök att ladda batterierna inför veckan som kommer. Det kommer bli extremt många nya intryck, människor och sammanhang och jag vet att det kommer kräva mycket av mig. Efter att ha gjort det misstaget flera gånger förut, har jag lärt mig att jag måste planera in vila både innan och efter påfrestningar som denna – för att jo, det är faktiskt en påfrestning. En psykisk och social sådan. Det spelar liksom ingen roll om det ”egentligen” är en positiv upplevelse och någonting jag tycker är väldigt kul. Jag kan fortfarande få bakslag och bli ”upplevelsebakfull” som en klok kvinna uttryckte det. Men jag är redo. Trots några för få timmars sömn och trots nervositeten.

Jag är redo.
Jag tror inte att jag känner någon som börjar om lika ofta som jag gör.

Jag vet egentligen inte vad det handlar om, kanske är det motivationen som tryter eller brist på disciplin, men jag tenderar liksom att tröttna på grejer, lägga dem åt sidan och inte röra dem igen på väldigt länge. Samtidigt har jag svårt att släppa taget helt och hållet och avsluta. Tacka och bocka och säga adjö. Jag är så rädd för att ångra mig. Att se tillbaka och inse att jag begått ett misstag. Att det är ”för sent” – vad det nu betyder.

Bloggandet är precis en sådan grej för mig och jag har vid otaliga tillfällen slutat skriva, gått under radarn och backat några steg. Det har hänt att jag lagt upp något inlägg här och där när något måste ut, men kontinuiteten existerar inte och viljan till att skapa den lika så. MEN. Sen händer det tillslut. Det som håller på att hända just precis nu: jag hittar hem.

”Varför nu?” kan en undra. Jo. Såhär:

Jag börjar plugga på JMK om exakt tre dagar och jag inser att skrivandet, i alla dess former, säkerligen är bra att hålla fast vid och underhålla så mycket det bara går – och när jag ändå har en blogg som sitter här och väntar på mig kan jag lika gärna använda den. Det känns nyttigt, vettigt, härligt och allt det där andra som gör att folk skriver bloggar.

Jag vet egentligen inte om min vardag är tillräckligt intressant för att den här bloggen ska bli läsvärd, men jag tänker att jag ska försöka göra den till det. Jag tänker att livet rimligen borde bli ganska händelserikt och spännande nu när jag börjar plugga min drömutbildning, i staden jag älskar, med ett liv som äntligen börjar kännas som mitt eget. Det finns, om inget annat, potential.

Så om ni vill: Komsi! Häng med! Det blir kul!

Och så kom antagningsbeskedet. Äntligen.

Hemsidan laddade långsamt och gick knappt att komma in på, säkert för att tusentals ivriga personer, precis som jag, så snabbt som möjligt ville få reda på hur deras kommande år skulle se ut. ”Räcker poängen? Kommer jag ens komma in på mitt förstahandsval? Är jag verkligen redo för det här?” Klart jag är redo. Jag har väntat på det här i över ett års tid. 

Det gick.

Jag kom in på Stockholms Universitet som är det universitet jag helst av allt vill läsa vid. Det innebär att jag får bo kvar i min underbara lägenhet i Sickla och fortsätta bygga upp mitt liv i den här magiska staden som jag kommit att förälska mig i.  För jag gör det. Jag älskar verkligen Stockholm. Jag kommer ägna tre år åt att bara utbilda mig, något jag ser som en enorm lyx, och förbereda mig inför ett yrke som jag är övertygad om att jag kommer älska. I vilken utformning det blir vet jag inte än. Men jag vet att jag ser enormt mycket fram emot att ta reda på det.

Det känns rätt i hela kroppen. Det är verkligen dags för mig nu. Min tur.
Nu jävlar kör vi.

Hjärtslag.
Andetag.
Förslag om att spendera natten.
Och jag
Jag vill aldrig härifrån.

07.15
Och jag skämdes inte.
Klackskorna i handen.
Panda-ögon från gårdagens ack så perfekta sminkning,
nu bara ett minne fångat på en suddig selfie i ett toabås.
Utan skor.
Utan jacka.
Med stolthet. 

Tillslut kom beskedet.

Beskedet som fick hela världen att stanna upp och inse hur brutal vår värld faktiskt är och har blivit. Hur den bokstavligt talat kan ta ifrån människor viljan och orken att leva. Tim Bergling – vår allas Avicii – orkade inte längre. Han, som så många andra, orkade inte kämpa eller försöka eller ens existera längre. 28 år gammal.  Förstår ni? Ser ni? Tar ni in det? Är det tillräckligt uppenbart nu?

Såhär ledde det öppna brevet från Tims familj:

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress. När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik. Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan. Nu orkade han inte längre. Han ville få frid. Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset. Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad. Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare. Vi älskar dig.

Det gör så ont i min kropp. Jag sörjer en människa jag aldrig har träffat, som på något sätt ändå varit en del av mitt liv och min ungdom. Jag har dansat, skrattat, gråtit, hånglat, sprungit, sjungit och älskat till hans musik. Jag har låtit den fylla hela mig. Ge mig energi. Ge mig ork. Ge mig lycka. Och det som är svårast att greppa är att jag får ha kvar allt det, medan han inte längre existerar.

Vi som faktiskt finns kvar har nu två uppgifter.

Den första är att hylla och hedra Tim genom att inte låta hans musik eller minne dö. För då dör inte han heller. Den andra är att använda hans historia för att uppmärksamma vad stress och psykisk ohälsa faktiskt kan göra med en människa, och hindra att fler fattar samma beslut. Det ska inte behöva vara såhär. Det här ska inte få hända.

I dokumentären ”Avicii: True Stories” beskriver Tim sin ångest och ovilja till att fortsätta turnera. Han orkar mer. Han kommer dö. Jag sitter med tårar i ögonen och en känsla av enorm maktlöshet när jag ser en sliten, förstörd och olyckliga människa som mot sin vilja tvingas fortsätta göra någonting som gör honom sjuk – både fysiskt och psykiskt. Bara lite till. Kom igen Tim. Tänk på alla som kommer påverkas av ditt beslut. Han berättar om skuldkänslorna han har över konsekvenserna som kan medfölja om han slutar turnera och från omgivningen blir han konstant påmind om hur mycket pengar det handlar om och hur egoistiskt det är om han inte fullföljer det han lovat. För att allt måste ju tillslut landa i hur mycket kapital han förlorar om han väljer att prioritera sin hälsa, sitt välmående och sitt liv.

Hans psykiska ohälsa blir åsidosatt och tonen är istället beskyllande – som om det vore egoistiskt för en människa att må dåligt eller vara sjuk. Som att det är ett val. Det är aldrig någonsin ett val. 

Jag mår illa. Jag vill skrika. Gråta. Protestera. Förändra. Mest av allt vill jag få ett stopp.

Vi lever i ett samhälle där det inte är ok att må dåligt och be om hjälp. Ett samhälle där vi skäms när vi inte klarar oss själva och måste räcka ut en hand, och därför hellre lider i tystnad tills vi inte orkar mer. Pressar oss själva lite mer. Lite längre. Ett samhälle där människor totalt exploateras för andras vinning.  Ett samhälle där människor skriker stop inför döva öron och inte tas på allvar förrän någonting sker som får världen att vakna upp.  I det här fallet ett självmord. I ett annat en ätstörning, ett självskadebeteende, ett beroende… Det är som att ingen förstår att all den här problematiken skulle kunna undvikas genom en öppen dialog där vi vågar ta i det obehagliga och där vi lyssnar på de som skriker stopp. En dialog där vi pratar om hur vi mår och finns där och stöttar varandra genom alla känslostormar – fina som fula, lätta som svåra. En dialog utan fördomar.

Jag är så ledsen att det här ska behöva hända för att vi ska börja prata om det.  Det äcklar mig att Tim ska behöva statueras som ett exempel efter sin bortgång. Men om någonting gott kan komma ur det här så måste det ändå vara dialogen. Snälla. Prata om det. Sluta blunda. Sluta bortförklara. LYSSNA. SE. Det måste få ett slut.

Se dokumentären ”Avicii: True Stories” här.

Jag har en bekännelse.

Någonting som tagit upp en stor del av min tankekraft den senaste tiden och som jag verkligen fått kämpa med. Jag vet inte om det är spår från mina ätstörningar eller om det helt enkelt är en helt rimlig reaktion präglad av samhället vi lever i. Ett samhälle där kroppar (särskilt kvinnokroppar) hela tiden iakttas, kommenteras och objektifieras av omvärlden.  Troligtvis är det en kombination av både delar.

Det jag talar om är dysmorfofobi.

Jag föreställer mig att majoriteten av er tänker ”vad i helvete är det?” – medan vissa vet exakt vad jag pratar om. Jag tror dock att majoriteten, efter att ha läst detta inlägg, kommer känna igen sig i fenomenet och kunna relatera på ett eller annat sätt.

Såhär beskriver Wikipedia dysmorfofobi:

Body Dysmorphic Disorder (BDD) – är en sjukdom som yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt på kroppen, påhittad eller existerande. Personen är fullt upptagen och nästan besatt av en eller flera delar av sin kropp och har oftast en nedvärderande och snedvriden syn på sig själva. Oftast är det perfektionister med höga krav på sig själva och människor med extremt dålig självkänsla som har BDD. Besattheten gör ofta att personens sociala liv, partner, jobb eller skola blir lidande. […] Det finns alla grader av dysmorfofobi. De lindrigast drabbade vet om att deras upptagenhet är överdriven. De plågas av sina tankar, men de lyckas hålla ångesten någotsånär i schack. De människorna kan sköta både sitt arbete, sin familj och ha många vänner. När fobin är som värst utarmas hela den drabbades tillvaro. Han eller hon isolerar sig totalt och ägnar all sin tid åt den upplevda defekten. […]

Jag har haft problem med dysmorfofobi sedan min anorexi och upplever verkligen att jag har en snedvriden och pendlande självbild. Det kan ibland gå från att jag kollar mig i spegeln och gillar min kropp till att jag några timmar senare står och verkligen hatar den. Då kan jag stå länge och granska, analysera och kritisera mig själv och mitt utseende. I de stunderna kan jag bli arg och frustrerad på mig själv, gråta och känna mig extremt uppgiven. Det har även hänt att jag fått panikattacker för att jag hatat mig själv och mitt utseende så mycket.

Jag har ofta kunnat hålla det i schack ”ute i världen” och har mer eller mindre aldrig låtit det påverka mitt liv och mina aktiviteter. När jag umgås med andra tränger jag bort tankarna bäst jag kan, men så fort jag är själv kommer de oftast tillbaka igen. När jag distraherar mig med meningsfulla aktiviteter så som jobb, musik, träning, vänner, familj osv. klarar jag mig bättre, och när jag tränar regelbundet märker jag också att det blir lite lättare att hantera. Jag tror att det har mycket att göra med endorfiner och lyckohormoners effekt på hjärnan, och generellt blir jag mer stabil när den rutinen funkar som den ska. Men slås den ur schack blir det väldigt fort väldigt mycket värre. Detsamma gäller sömnen, som jag vet är helt avgörande för att jag ska känna mig stabil.

De senaste veckorna har jag fått nya omständigheter att förhålla mig till i och med ett nytt jobb, vilket ruckat på mina sömn- och träningsrutiner. Det har gjort att jag generellt känt mig lite mer instabil (även om jag trivs väldigt bra på jobbet!) och jag har märkt att min dysmorfofobi har tagit sig till en annan nivå. Panikattackerna har blivit mer frekventa och vissa tillfällen har jag avbokat aktiviteter för att jag inte vill visa mig ute bland folk och skäms över hur jag ser ut. Det har aldrig påverkat mitt jobb eller mina relationer till den grad att de inte funkar, och det tänker jag göra allt i min makt för att se till att det inte gör, men jag har verkligen verkligen fått kämpa.

Jag har inte pratat om det här tidigare och speciellt inte offentligt.

Jag kan ibland nämna det för mina närstående, men jag har nog aldrig riktigt öppnat upp och berätta hur mycket det påverkar mig. Det är någonting jag skäms över. Något som går emot allting jag står för och tror på och som ibland känns som ett ”handikapp” som hindrar mig från att vara den jag vill vara. Jag vill så gärna vara en bra förebild. Jag vill att människor ska motiveras och inspireras, känna igen sig och få tröst, våga lita på och kämpa.

Jag vill att andra ska våga kämpa.

Jag vill utstråla en bild av träning och kost som är positiv och härlig, eftersom jag tror så himla mycket på det och vet hur viktigt det är – och då har jag inte låtit det här ta någon uppmärksamhet från det. Från mitt syfte. För att det här handlar inte om kost och träning, utan om självbild och självkänsla. Det handlar mer om mig och mina tankar om mig själv än om det jag gör. Men samtidigt har det känts som att det kraschar med det jag vill förmedla och föra vidare.

Men jag tror också på ärlighet, öppenhet och transparens – och det har alltid drivit mig. Jag vill göra avtryck och jag vill göra skillnad. Jag vill prata om det där som andra inte vågar och jag vill bryta stigmat. Skita i skammen och göra det ändå. Vägra vara tyst. Vägra tystas ner. Vägra skämmas. Det syftet har alltid varit viktigast för mig. Så nu pratar jag om det här. Jag måste göra det för mig själv och för alla som inte kan och inte vågar.

Känner du igen dig? Eller har du erfarenhet av det och kanske sökt hjälp för det? Har du förstått vad det handlar om? Har du vänt på det? Snälla lämna en kommentar med frågor, funderingar, igenkännande eller vad som helst. Hjälp mig lyfta det här.

Det är ju så viktigt.