Antonia Eriksson - ♥♀

Jag har en bekännelse.

Någonting som tagit upp en stor del av min tankekraft den senaste tiden och som jag verkligen fått kämpa med. Jag vet inte om det är spår från mina ätstörningar eller om det helt enkelt är en helt rimlig reaktion präglad av samhället vi lever i. Ett samhälle där kroppar (särskilt kvinnokroppar) hela tiden iakttas, kommenteras och objektifieras av omvärlden.  Troligtvis är det en kombination av både delar.

Det jag talar om är dysmorfofobi.

Jag föreställer mig att majoriteten av er tänker ”vad i helvete är det?” – medan vissa vet exakt vad jag pratar om. Jag tror dock att majoriteten, efter att ha läst detta inlägg, kommer känna igen sig i fenomenet och kunna relatera på ett eller annat sätt.

Såhär beskriver Wikipedia dysmorfofobi:

Body Dysmorphic Disorder (BDD) – är en sjukdom som yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt på kroppen, påhittad eller existerande. Personen är fullt upptagen och nästan besatt av en eller flera delar av sin kropp och har oftast en nedvärderande och snedvriden syn på sig själva. Oftast är det perfektionister med höga krav på sig själva och människor med extremt dålig självkänsla som har BDD. Besattheten gör ofta att personens sociala liv, partner, jobb eller skola blir lidande. […] Det finns alla grader av dysmorfofobi. De lindrigast drabbade vet om att deras upptagenhet är överdriven. De plågas av sina tankar, men de lyckas hålla ångesten någotsånär i schack. De människorna kan sköta både sitt arbete, sin familj och ha många vänner. När fobin är som värst utarmas hela den drabbades tillvaro. Han eller hon isolerar sig totalt och ägnar all sin tid åt den upplevda defekten. […]

Jag har haft problem med dysmorfofobi sedan min anorexi och upplever verkligen att jag har en snedvriden och pendlande självbild. Det kan ibland gå från att jag kollar mig i spegeln och gillar min kropp till att jag några timmar senare står och verkligen hatar den. Då kan jag stå länge och granska, analysera och kritisera mig själv och mitt utseende. I de stunderna kan jag bli arg och frustrerad på mig själv, gråta och känna mig extremt uppgivet. Det har även hänt att jag fått panikattacker för att jag hatat mig själv och mitt utseende så mycket.

Jag har ofta kunnat hålla det i schack ”ute i världen” och har mer eller mindre aldrig låtit det påverka mitt liv och mina aktiviteter. När jag umgås med andra tränger jag bort tankarna bäst jag kan, men så fort jag är själv kommer de oftast tillbaka igen. När jag distraherar mig med meningsfulla aktiviteter så som jobb, musik, träning, vänner, familj osv. klarar jag mig bättre, och när jag tränar regelbundet märker jag också att det blir lite lättare att hantera. Jag tror att det har mycket att göra med endorfiner och lyckohormoners effekt på hjärnan, och generellt blir jag mer stabil när den rutinen funkar som den ska. Men slås den ur schack blir det väldigt fort väldigt mycket värre. Detsamma gäller sömnen, som jag vet är helt avgörande för att jag ska känna mig stabil.

De senaste veckorna har jag fått nya omständigheter att förhålla mig till i och med ett nytt jobb, vilket ruckat på mina sömn- och träningsrutiner. Det har gjort att jag generellt känt mig lite mer instabil (även om jag trivs väldigt bra på jobbet!) och jag har märkt att min dysmorfofobi har tagit sig till en annan nivå. Panikattackerna har blivit mer frekventa och vissa tillfällen har jag avbokat aktiviteter för att jag inte vill visa mig ute bland folk och skäms över hur jag ser ut. Det har aldrig påverkat mitt jobb eller mina relationer till den grad att de inte funkar, och det tänker jag göra allt i min makt för att se till att det inte gör, men jag har verkligen verkligen fått kämpa.

Jag har inte pratat om det här tidigare och speciellt inte offentligt.

Jag kan ibland nämna det för mina närstående, men jag har nog aldrig riktigt öppnat upp och berätta hur mycket det påverkar mig. Det är någonting jag skäms över. Något som går emot allting jag står för och tror på och som ibland känns som ett ”handikapp” som hindrar mig från att vara den jag vill vara. Jag vill så gärna vara en bra förebild. Jag vill att människor ska motiveras och inspireras, känna igen sig och få tröst, våga lita på och kämpa.

Jag vill att andra ska våga kämpa.

Jag vill utstråla en bild av träning och kost som är positiv och härlig, eftersom jag tror så himla mycket på det och vet hur viktigt det är – och då har jag inte låtit det här ta någon uppmärksamhet från det. Från mitt syfte. För att det här handlar inte om kost och träning, utan om självbild och självkänsla. Det handlar mer om mig och mina tankar om mig själv än om det jag gör. Men samtidigt har det känts som att det kraschar med det jag vill förmedla och föra vidare.

Men jag tror också på ärlighet öppenhet och transparens – och det har alltid drivit mig. Jag vill göra avtryck och jag vill göra skillnad. Jag vill prata om det där som andra inte vågar och jag vill bryta stigmat. Skita i skammen och göra det ändå. Vägra vara tyst. Vägra tystas ner. Vägra skämmas. Det syftet har alltid varit viktigast för mig. Så nu pratar jag om det här. Jag måste göra det för mig själv och för alla som inte kan och inte vågar.

Känner du igen dig? Eller har du erfarenhet av det och kanske sökt hjälp för det? Har du förstått vad det handlar om? Har du vänt på det? Snälla lämna en kommentar med frågor, funderingar, igenkännande eller vad som helst. Hjälp mig lyfta det här.

Det är ju så viktigt. 

Det slutar vara kul ibland. Skrivandet. Ibland tar det bara stopp och jag lyckas inte formulera någonting som känns bra nog att publicera för hela världen att se. Det gäller nämligen inte alla typer av skrivande, då det mer eller mindre alltid med mig på något sätt. Men just det offentliga skrivandet, det som tillslut kommer nå någon annan, som har som syfte att beröra, starta en dialog eller provocera. Det kommer liksom inte ut, och tiden bara tickar på och tillslut känns bloggen som historia.

Men sen vänder det.

Jag slås av någonting jag vill berätta, lyfta eller kommentera. Någonting som  måste ut på ett eller annat sätt. Någonting jag behöver vädra. Och så kommer jag på mig själv med att skriva in adressen till min blogg och trycka på ”nytt inlägg”. Och helt plötsligt är jag tillbaka här igen.

Vi får se hur länge jag blir kvar den här gången. Det tenderar att aldrig blir som jag tänkt och jag försöker därför hålla mig från att ”lova något” eller sätta någon form av press på mig själv den här gången. Istället skriver jag bara, när det är kul och så länge det känns kul.

Jag hoppas ni vill hänga med.

Och så har ännu en vecka flugit förbi och en ny vecka börjat ticka och det känns som att jag bara förlorar tid.

Livet känns överlag ganska påfrestande och utmattande at the moment då jag pendlar mellan Stockholm och Linköping och bara hinner städa, tvätta och göra matlådor när jag väl är hemma. Sen är det bara att packa om väskan, vända och så sitter jag på ett tåg tillbaka till Stockholm igen. Suck.

Men nu har jag äntligen fått lite goda nyheter: jag får tillbaka min lägenhet redan första december och slipper vänta tills årskiftet innan jag kan flytta in. Jag tror att det kommer kännas som världens befrielse och ta ner min stressnivå extremt mycket – att bara få tillbaka mitt hem, mitt space och slippa vara i det här ”mellanläget” jag befinner mig i nu. Jag har dessutom (äntligen!) hittat en inneboende och i Januari flyttar fina Evelyn in hos mig. Jag tror att det kommer bli skitbra.

Utöver det har jag (surprise!) klantat mig och fått vad som ser ut att vara en liten spricka i foten. Det gör inte ont hela tiden men när jag belastar eller sätter tryck på punkten där sprickan troligtvis sitter, gör det förbannat jävla jätteont. Därför fick jag order om att vila foten i en vecka och inte gå omkring så  mycket – och sedan får jag börja belasta så smått igen och se hur det känns. Förhoppningsvis imponerar kroppen på mig lika mycket som vanligt så jag slipper dras med det här länge. Men det återstår att se. Det är ju faktiskt jävligt bökigt att ha en trasig fot när man jobbar på fötterna hela tiden.

Och så står man där, månader senare, när man trodde att såret var läkt och inser att det inte är det.

Man inser att det fortfarande gör ont i bröstet när någon säger hans namn. Man inser att när man tänker tillbaka på hur det en gång varit, är man livrädd för att det kanske aldrig kommer kännas så igen. Det är som om man lurat sig själv så länge att man nästan glömt bort att allt bara var ett försök till att överleva. Ett sätt att orka ta sig genom det. Alla lakan man legat invirad i. Alla armar man haft runt sig. Alla halvhjärtade skratt och tomma löften. Allt – bara en överlevnadsstrategi.

Rädslan för att släppa in blir helt plötsligt påtaglig igen. Man kan se mönstret. Paniken så fort någon kommer för nära. Tomheten varje gång man blir avvisad även när man själv, medvetet, orsakat det. Känslan av att stänga av precis allting. Att låtsas som ingenting. Och värst av allt: man har inte en aning om hur man ska sluta. 

Och  det är nästan skrattretande hur långt man faktiskt går för att hålla fasaden uppe. Hur många impulser man följer, hur många dumma idéer man ger efter till, hur många lögner man säger till sig själv och till andra och hur många rent destruktiva och farliga situationer man utsätter sig för. Allt i ett försök att glömma. Att låtsas som att man är ok och att det inte alls var så farligt. Att han inte alls kunde ta med sig en så stor del av ens person.

Det handlar inte ens om att vilja ha honom tillbaka. Det handlar om att sakna det man en gång delade. Om rädslan för att gå vidare och oviljan att släppa taget, för att man är rädd livrädd för att glömma det som en gång var så stort. Livrädd för att våga göra sig sårbar igen. Att känna så mycket igen. Att riskera att ha så-jävla-ont. Igen.

Så istället går man där och krossar hjärtan längst vägen, istället för att laga sitt eget. Och man förstår det inte ens själv, förrän man månader senare säger hans namn och ögonen fylls med tårar.

Jag vill börja detta inlägg med att triggervarna andra som fallit offer för övergrepp.


Detta är ett urdrag ur boken jag en dag kommer släppa.
 
En till av alla historier, som känns extra aktuell i och med #metoo-rörelsen som just nu sprider sig som en löpeld på alla sociala medier. Det här är den andra historien jag delar med världen. Den andra historien jag delar som väcker känslor av skam och ångest, som de flesta människor inte vill höra. Den andra historien jag delar som är en i mängden av liknande historier som aldrig berättas. Historier om kvinnor som blir utsatta för det värsta tänkbara: män som stjäl bitar av deras självbild, självkänsla och integritet. Historier om män som ger sig själva rätten att ta för sig av sådant som inte är deras och kommer undan med det gång på gång. Historier som allt som oftast slutar med att offret är den som skäms, medan förövaren går vidare med sitt liv som om ingenting har hänt.

Det är en historia, jag även denna gång, berättar för att klargöra varför jag är feminist och vad jag menar när jag säger att jag hatar män. För jag hatar inte alla män. Verkligen inte. Men jag hatar män som grupp. Jag hatar män som våldtar, män som tar för sig av sådant som inte är deras och män som skapar rädsla. Jag hatar män som behöver hävda sig genom att förminska andra, män som är våldsamma för att machokulturen är så inpräntad i deras person och jag  hatar de män som inte förstår att alla män inte är våldtäktsmän, men att alla våldtäktsMÄN är män och att jag som kvinna aldrig kommer kunna veta vilka män som är våldtäktsmän och inte – när jag ser på män som grupp. Jag hatar alla de män som gjort att jag alltid måste vara rädd och aldrig kan vara säker när jag går hem själv sent på kvällen. Jag hatar alla de män som gjort att jag MÅSTE generalisera för att jag inte vågar chansa. Jag hatar de män som bevisat för mig att så är fallet. De män som gjort att jag hatar män som grupp.

För er som har missat det, är alltså detta mitt första inlägg: ”Första gången någon stal en del av mig.”
Och det som kommer nu är min andra historia, om andra gången någon stal en del av mig.

Jag gillar inte att inte veta. Det har varit så sedan någon tog ifrån mig rätten att veta en gång, när jag var 18 år gammal. Jag gillar inte att inte veta och den kvällen vet jag inte om jag sa ja. Han säger att jag gjorde det. Han som har ett namn som börjar på A. Jag tycker inte om att höra hans namn, att säga hans namn, att se hans namn. Han säger att jag sa ja men jag vet inte. Jag vet att jag drack en shot, två shots tio shots och flera drinkar och dansade på ett svettigt dansgolv med andra svettiga människor. Människor som delade kroppsvätskor genom hångel och intim dans och drinkar. Jag tänker att det är lite sjukt att ingen funderar över hur ohygieniskt det är. Tänker att jag ska tänka på det fortsättningsvis. Jag vet att musiken var så hög att jag inte hörde vad han sa och vet att han pekade på dörren och låtsades blossa på en cigarett och att jag nickade och följde med. Jag vet att vi satt och pratade utomhus vid ett av borden medan vi rökte. Vet att jag satte mig på hans knä. Vet att jag var ledsen över allting med M, hans bästa vän som jag dejtat under sommaren men som det tagit slut med samma kväll och jag vet att han tröstade. Vet att han sa att jag var för bra för honom. Att jag borde vara med någon som var mer lik mig. Vet att jag nickade. Jag vet att jag satte mig på stolen bredvid och la pannan på bordet. Vet att det var kallt. Vet att det inte snurrade lika mycket då. Jag vet att vakten sa att jag måste gå. Vet att jag mådde illa, var yr, var alldeles för full. Jag vet att A bar mig i sina armar. Vet att kvinnan i svart jacka hjälpte honom genom att hålla uppe mig medan de gick förbi kyrkan. Vet att mina fötter inte hängde med. Att mina ben inte fungerade. Vet att jag knappt kunde gå. Jag vet att vi kom till min port och att jag inte hade nycklar. Vet att min bästa vän J inte svarade. Vet att S inte svarade. Vet inte mer. Jag vet att jag vaknade i hans säng. Vet att ljudet på min telefon var avstängt. Vet att han kysste mig. Vet att jag var förvirrad. Vet att jag skrattade istället för att gråta. Jag vet att jag kände mig äcklig. Vet att jag gick hem och duschade i två timmar och sen en timme igen. Vet att jag var rädd. Vet att jag skämdes. Vet att jag skäms. Jag vet att jag träffade honom igen för att se om det var sant att jag verkligen ville, att jag kunde säga ja. Vet att jag aldrig ville träffa honom igen. Vet att jag aldrig ville se honom. Aldrig ville höra hans namn. Vet att jag ville kasta en stol. Jag vet att jag grät och fick panikattacker. Jag vet att jag inte drack alkohol igen på nio månader. Men jag vet inte vad som hände den kvällen. Om jag sa ja den kvällen.

Det jag däremot vet är att det inte var ok. Hans agerande var inte ok. Det är inte ok att utnyttja en person som är så full att de inte kan stå upp. Inte ens om de säger ja. I ett så berusat tillstånd är inte någon kapabel till att fatta ett sådant beslut och då får man inte fatta det beslutet i deras ställe. Det spelar ingen roll. Det är inte ok. Det finns ingenting som kan rättfärdiga det.

Min skam borde vara hans, men det vet jag att den inte är. Han kommer troligtvis aldrig förstå att han utsatte mig för ett övergrepp. Att han våldtog mig. I hans ögon var det ok, för att enligt honom så sa ju jag ja. Jag vet inte om han ljuger. Jag kan inte bevisa det. Men om jag varit nykter hade det aldrig hänt, och det borde vara bevis nog. Jag ska inte behöva förklara mig eller försvara mig. Men det har jag fått göra. För att ryktet spred sig snabbt -och lika snabbt kom skiten jag fick kastad på mig för att ha ”legat med M’s bästa vän precis efter vi gjort slut”. Jag var ”the bad guy” i berättelsen. Jag var slapman som blev utfryst, ifrågasatt och dömd. Det var jag som hade gjort fel. Det var jag som hade betett mig dåligt. Det var jag som var problemet.  Det var iallafall så det lät.

Men det var inte sant då och det är inte sant nu.

Det var han som gjorde fel. Det var han som betedde sig illa. Det var, och är, han som är  problemet – med sin okunskap och sin totala oförståelse för vad som är rätt och fel. Det är han som borde ifrågasättas. Det är han som borde vara rädd. Det är han som borde skämmas.

Jag skäms. Men idag skäms jag inte längre för vad som inträffade eller hur det gick till. .Jag skäms för att ha tillåtit människor som honom att komma in i mitt liv. Jag skäms för honom. För hans beteende, hans moral och hans värderingar. Jag skäms för alla de som inte vågade backa mig, i risk att skapa friktion eller dålig stämning. Jag skäms för det manliga könet. Jag skäms för machokulturen och hur inpräntad den är i vårt samhälle idag. Jag skäms för att så många män saknar förståelse och kunskap, och att ännu fler inte vågar söka sig till den. Jag skäms för att så många blundar och tittar åt ett annat håll och tillåter det här att hända igen och igen. Jag skäms över att så många män tillåts komma undan.

Det ska inte få gå omärkt förbi. Vi måste slå tillbaka. Vi måste ropa och peka ut och säga ifrån. Vi måste höja rösterna och vägra tystas ner. Vi måste våga berätta våra historier. Vi måste utbilda de som inte förstår och framförallt de som fortfarande är unga och forfarande kan lära sig. Vi måste visa hur. Vi måste förklara varför. VI måste göra det, för framtidens kvinnor såväl som för nutidens. #metoo

Jag önskar att min ångest var mer begriplig och logisk. Att jag kunde förstå den och hantera den och inte bara fastna i ett vakuum av tomhet och oro. En ologisk rädsla för något jag inte vet vad det är. Som jag inte kan hitta. Som jag inte kan stilla.

Jag kan förtränga ångesten och trycka bort den ett tag, och bäst av allt är jag på att distrahera mig från den. Att springa så fort jag kan åt andra hållet, livrädd för att möta känslan. En vanlig reaktion mot ångest – vill jag tro. Men problemet är att det inte alltid är såhär, utan går i perioder, och jag vet inte om ångesten då bara är obefogad och något min kropp skapar för att sakta ner mig när det går för fort eller varna mig om att något inte står rätt till. Eller om det beror på att jag helt enkelt aldrig riktigt kommit åt det underliggande problemet och att det därför kommer tillbaka igen och igen. För att det är orört och obearbetat.

Jag känner mig helt vilsen i hur och vad jag ska göra. Hjälper det verkligen att gräva i det ännu mer? Att dra upp det i ljuset? Blir det verkligen bättre? Lättare? Är det verkligen att föredra att älta och hålla fast vid? Är det inte bättre att bara försöka leva vidare och vänja sig? Att lära sig hantera det, utan att gräva och gå in i ångesten?

Jag vet inte.

Det känns som att jag, efter såhär många år, borde ha ett svar. Det känns som att jag borde veta bättre. Men varje gång en period som denna dyker upp; där jag vaknar med en klump i magen varje dag utan att veta varför, där det känns som jag när som helst kommer brista ut i gråt, att jag i vilken stund som helst kommer gå sönder – så vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte hantera det. Jag bara dras in. Känner mig helt ur kontroll och totalt hjälplös inför situationen och känslan. Jag vet inte hur jag ska klättra upp igen – för jag har ingen aning om hur eller när jag ramlade ner från första början. Hur fan hamnade jag här, igen? Och hur fan tar jag mig framåt, utan att krascha först?

Jag tror att det är den värsta delen: rädslan. Rädslan för att krascha. Rädslan för att ramla ner i det becksvarta mörkret. Rädslan för att vara så jävla långt ifrån mig själv och allt jag identifierar mig med.  Det är så fruktansvärt jävla paralyserande skrämmande att tänka på att hamna där. IGEN.

Jag vet inte vart jag ville komma med det här. Kanske behövde jag bara ventilera. Kanske är det någon form av heads up. Eller så är det bara ännu ett tankeludd jag försöker nysta ut. En sak vet jag, och det är att jag är fruktansvärt tacksam över att ha stjärnorna på bilden i mitt liv.

Insåg att jag helt glömt bort att lägga upp denna på bloggen, så om ni missat den: här har ni min cover på Kelly Claksons ”Piece by piece” som jag på många sätt upplever att jag kan relatera till och som berör mig fruktansvärt mycket.
Lämna gärna en kommentar med feedback eller önskemål inför nästa gång jag får för mig att blotta mig själv på youtube!
(Och ja, jag vet att jag måste hitta något bättre alternativ än min lilla digitalkamera att spela in med. Bare with me!)

Beslutet är fattat och nu är det bara de sista pusselbitarna som måste falla på plats. Jag ska ta steget. Jag ska flytta tillbaka till Stockholm.

Det känns så jävla stort, läskigt och skrämmande men samtidigt härligt, roligt och spännande. Magkänslan säger verkligen att det här är rätt val, trots att jag fortfarande känner mig lite bränd efter senaste rundan upp till Stockholm. Men den här gången kommer det att bli annorlunda, det har jag lovat mig själv, och jag kommer göra allt i min makt för att se till att det blir det. Jag kommer se till att det blir så jävla bra.

Det finns mycket som måste fixas innan jag flyttar upp  ”på riktigt”  och därför är det mycket planering och förberedelser som står på schemat den kommande tiden.

Jag kommer börja jobba lite smått i oktober, men det ”offentliga” startskottet sker  först november då jag flyttar upp och börjar jobba heltid. Min lägenhet får jag troligtvis  inte tillgång till förrän december/januari så fram tills dess får jag förlita mig på (och vara en mindre börda för)  vänner och bekanta vars soffor jag fått tillåtelse att sova på. Men förhoppningsvis kan både de och jag stå ut med det en kortare period.

Jag har fått två jobb som jag verkligen vill ha. Det ena på en helt fantastisk restaurang med tillhörande fantastiska bar där jag verkligen kan se stora utvecklingsmöjligheter och spännande utmaningar. Det andra är på ett hotell där jag trivs fruktansvärt bra såväl med atmosfären i och kring baren, som med kollegorna och resterande personal på hotellet. Jag tror verkligen att kombinationen kommer bli hur bra som helst.

MEN. 

Jag ska inte sticka under stolen med att jag är lite rädd och har lite ångest över hela grejen med Stockholm igen. Jag är rädd att någonting inte kommer funka i flytten, jag är rädd för att känna mig isolerad eller ensam, rädd för att bli överväldigad,  rädd för att misslyckas. Men mest av allt är jag nog rädd för att pressa mig för hårt, för att jag vill det här så jävla mycket.

English English Swedish Swedish