Antonia Eriksson - ♥♀
Insåg att jag helt glömt bort att lägga upp denna på bloggen, så om ni missat den: här har ni min cover på Kelly Claksons ”Piece by piece” som jag på många sätt upplever att jag kan relatera till och som berör mig fruktansvärt mycket.
Lämna gärna en kommentar med feedback eller önskemål inför nästa gång jag får för mig att blotta mig själv på youtube!
(Och ja, jag vet att jag måste hitta något bättre alternativ än min lilla digitalkamera att spela in med. Bare with me!)

Beslutet är fattat och nu är det bara de sista pusselbitarna som måste falla på plats. Jag ska ta steget. Jag ska flytta tillbaka till Stockholm.

Det känns så jävla stort, läskigt och skrämmande men samtidigt härligt, roligt och spännande. Magkänslan säger verkligen att det här är rätt val, trots att jag fortfarande känner mig lite bränd efter senaste rundan upp till Stockholm. Men den här gången kommer det att bli annorlunda, det har jag lovat mig själv, och jag kommer göra allt i min makt för att se till att det blir det. Jag kommer se till att det blir så jävla bra.

Det finns mycket som måste fixas innan jag flyttar upp  ”på riktigt”  och därför är det mycket planering och förberedelser som står på schemat den kommande tiden.

Jag kommer börja jobba lite smått i oktober, men det ”offentliga” startskottet sker  först november då jag flyttar upp och börjar jobba heltid. Min lägenhet får jag troligtvis  inte tillgång till förrän december/januari så fram tills dess får jag förlita mig på (och vara en mindre börda för)  vänner och bekanta vars soffor jag fått tillåtelse att sova på. Men förhoppningsvis kan både de och jag stå ut med det en kortare period.

Jag har fått två jobb som jag verkligen vill ha. Det ena på en helt fantastisk restaurang med tillhörande fantastiska bar där jag verkligen kan se stora utvecklingsmöjligheter och spännande utmaningar. Det andra är på ett hotell där jag trivs fruktansvärt bra såväl med atmosfären i och kring baren, som med kollegorna och resterande personal på hotellet. Jag tror verkligen att kombinationen kommer bli hur bra som helst.

MEN. 

Jag ska inte sticka under stolen med att jag är lite rädd och har lite ångest över hela grejen med Stockholm igen. Jag är rädd att någonting inte kommer funka i flytten, jag är rädd för att känna mig isolerad eller ensam, rädd för att bli överväldigad,  rädd för att misslyckas. Men mest av allt är jag nog rädd för att pressa mig för hårt, för att jag vill det här så jävla mycket.

Efter de senaste två veckorna har jag insett en sak: jag hatar att flytta.

Hela ”komma till något nytt och börja om”-grejen är fantastisk. Jag älskar att ha en tom kanvas att måla på, där jag får inreda och fixa och göra det till mitt eget och jag älskar när det är klart. Men själva flyttprocessen: bärandet, snickrandet, upp-packandet och allting annat – hatar jag. Jag blir så stressad när saker inte fungerar eller blir som jag vill eller har målat upp dem i huvudet. Det resulterar allt som oftast bara i en massa ångest.

Men nu är jag klar, ish, och börjar sakta men säkert känna mig mer och mer hemma. Dock har jag fortfarande ingen aning om hur långvarigt det blir och har därför medvetet valt att inte lägga ner för mycket tid, energi eller pengar på det just nu. Jag avvaktar tills jag vet lite mer om hur min nära framtid faktiskt kommer att se ut.

Riktar ett extra stort tack till dessa stjärnor som hjälpt till fruktansvärt mycket i flyttkaoset. 

I måndags åkte jag upp till Stockholm för att på tisdag och onsdag provjobba på ett hotell där jag sökt en tjänst som bartender. Det gick jättebra och jag hade hur kul som helst och jag gick därifrån med ett jobberbjudande och en vecka på mig att återkomma med beslut. Det känns fruktansvärt roligt och magkänslan är riktigt bra; jag måste helt enkelt bara avgöra om det är dags nu, eller om jag ska vänta. Isåfall börjar jag jobba där redan i November. Alternativet är att jag blir kvar i Linköping och jobbar där ett tag till, innan jag flyttar upp till Stockholm. En sak är iallafall säker: jag ska tillbaka.

Jag kan knappt förstå att vi nu kliver in i hösten. Hösten som förra året främst bestod av kaos och oro men som jag i år känner mig mycket mer förberedd för. Hösten som ger mig en känsla av nystart och möjligheter. Som att jag får vända blad och påbörja ett nytt kapitel. Det är nu jag börjar om eller tar ny sats. Inte vid nyår. Nu.

Jag blir ofta mer kreativ på hösten. Jag vet inte vad det beror på, men jag får liksom en nytändning till allt när hösten kommer och då får även min kreativitet bredare svängrum.  I vanlig ordning står jag inför flera stora beslut såhär i början på mitt nya kapitel; om hur jag ska gå vidare i mitt liv, vad jag vill göra, var jag vill vara osvosv. Frågorna tar aldrig slut och det känns som att det finns flera rätta svar för varje fråga – så vart ska jag ens börja?

Jag gillar inte att fatta beslut.

Att välja fel och sedan behöva stå för det, ta alla risker som valet kan innebära och där med riskera att allting rasar,  skrämmer skiten ur mig. Jag ställer alltid mina alternativ mot varandra, försöker hitta för- och nackdelar och räkna ut vilket alternativ som ger stört utdelning, men känner mig fortfarande förvirrad. Det finns så många faktorer jag inte kan veta om i förväg, utan som kommer dyka på vägen och därmed förändra mitt synsätt eller kanske till och med mina val. Och hur ska jag då veta? Jag har kommit till slutsatsen att jag inte kan veta. Jag försöker bara lita på magkänslan. Välja det alternativ som känns bäst, bortom alla för- och nackdelar och bortom alla rädslor.

Jag bestämde mig för att så fort som möjligt flytta ut och få mitt eget space, för att kunna andas och hitta lugnet och därifrån fatta större beslut. Jag hade tur och hittade en lägenhet nästan direkt och på loppet av några dagar flyttade jag in. Jag bestämde mig också för att säga upp mig. Jag har verkligen känt att jag behöver gå vidare till någonting mer utmanande men också lite lugnare, som tar mig mer i den riktning jag faktiskt vill. Jag kommer fortfarande jobba som bartender, ett yrke jag ÄLSKAR och vill satsa på ett tag till,  men har insett att de arbetsförhållanden jag jobbar under i dagsläget helt enkelt inte funkar för mig. Jag har haft fruktansvärt roligt på mitt jobb och kommer genuint sakna både arbetsplatsen och mina kollegor, men jag behöver lyssna på kroppen och göra det som känns bäst för mig just nu. Lita på mig själv och lita på kroppen.

Den här senaste veckan har alltså, av förklarliga själ, varit enormt hektisk. Jag har packat och packat upp och möblerat och byggt och hämtat och lämnat och inrett och allting däremellan. Idag klev jag även på mitt sista helgpass på New York Ledgends och klockan 18.00 på söndag lämnar jag det kapitlet bakom mig och vänder blad. Shit.

Wow. Det känns som att det var evigheter sedan jag sist skrev något här. Så länge sedan var det inte egentligen, men dessvärre har det inte blivit någon kontinuerlig eller regelbunden uppdatering här på länge. Jag har helt ärligt varken haft tid, ork eller känt mig inspirerad till att skriva något vettigt. Det har varit mycket som hänt runt om som jag behövt lägga mitt fokus på istället, vilket är lite tråkigt då skrivandet – på alla sätt – ger mig väldigt mycket tillbaka. Jag borde prioritera det mer. Men det finns många saker jag borde göra som jag inte gör.

Jag har spenderat de senaste fyra veckorna i mitt älskade Stockholm och gått en bartenderutbildning. Det har varit intensivt och krävande och jag har tvingats lägga ner mycket tid och energi på att plugga och träna på de olika momenten. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara lika tufft som det har varit, men jag blev positivt överraskad och har verkligen känt att jag utvecklats och lärt mig mycket. Den här veckan har vi haft alla slutprov som kändes väldigt blandade rent prestationsmässigt, men jag klarade mig fint och åker nu hemåt med ett certifikat i handen.

Dagarna innan jag åkte upp till Stockholm var jag orolig över att det skulle medföra massor ångest och stress och att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra utbildningen på ett bra sätt. Jag var rädd att det bara skulle bli kaos och det gick så långt att jag funderade på att ställa in hela kalaset. Men jag lyckades övertala mig själv att åtminstone försöka och såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det – för att det blev precis tvärt emot vad jag hade trott. Jag har mått bättre än på länge och har haft så-himla-kul. Det känns verkligen vemodigt att åka hem till lilla Linköping igen. Jag vill vara i Stockholm. Mitt älskade Stockholm.

Jag vet inte riktigt vad mitt nästa steg blir. Först och främst ska jag hem till Linköping och jobba min första helg på 6 veckor. Jag ser fram emot det och är taggad, även om det kommer bli tungt med närmare 30 timmar på 3 dagar; efter en fullspäckad vecka i skolan. Men jag har lärt mig massor och vill verkligen se hur det blir i praktiken. Jag vill tro att jag kommer kunna leverera på en ny nivå.  På lite längre sikt letar jag nya utmaningar. Kanske ska jag våga ta ny sats, kasta mig ut och lita på att mina vingar är starkare och orkar bära mig denna gång.

Guess what!

Igår hittade jag min gamla laptop. Eller, egentligen är den inte så gammal utan jag använde den senast ett och ett halvt år sedan, men den känns väldigt gammal och nostalgisk. Jag har hittat gamla dokument och texter men fraförallt: MASSOR BILDER. Det är ju fantastiskt, att hitta en så stor del av sitt liv dokumenterat i bilder – en klar fördel med den tekniska utvecklingen och den mediala värld vi lever i.

Jag inser några saker: 

  1. Jag passade väldigt bra i långt hår.
  2. Jag var väldigt mycket bättre på att ta bra, ordentliga bilder som jag dessutom tog mig tiden att redigera.
  3. Jag var i väldigt mycket bättre form, både styrke- och utseendemässigt när samtliga gamla bilder togs. Ouch.

Jag lever med tron om att man aldrig ska sträva bakåt, så jag tänker inte komma med någon ”jag ska ta mig tillbaka dit, till den formen”-kommentar då jag inte tror att det är sunt.

Jag inser också att jag levde ett liv med helt andra förutsättningar då, där jag hade tid och möjlighet att träna 5-6 dagar i veckan. Där jag hade struktur och rutiner i mitt liv som gjorde att jag kunde optimera min träning, min kost och hela mitt fysiska mående. Jag var på en helt annan plats i livet och jag förstår att det kanske inte alls är möjligt i samma utsträckning idag – men ÄNDÅ lockas jag. Ändå vill jag drömma mig bort till exakt det. Jag vill ha det och jag känner mig nästan ”misslyckad” som inte längre har det. Som inte lyckades hålla kvar i det. Det gör lite ont i hjärtat att se det och veta att jag förlorade det.

Nej jag vet. Utseendet och hur kroppen ser är absolut inte avgörande eller ens särskilt viktigt när det kommer till kritan. Jag vet att det viktigaste är hur jag mår rent psykiskt och fysiskt, vad jag orkar, om jag är frisk och hur hela min varelse fungerar. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men ändå spelar det lite roll. Jag har accepterat att jag kanske aldrig kommer se ut precis så igen – men jag tänker banne mig bli den bästa versionen av mig själv NU efter de förutsättningar jag har just NU. Jag tänker utmana mig själv. Jag tänker kämpa. Jag tänker bevisa för mig själv att jag klarar precis vad fan som helst om jag bestämmer mig för det – såväl tränings- och hälsomässigt som rent psykiskt.

Jag har en kontroversiell kropp.
En kvinnokropp.
En kropp som sällan ses som bara en kropp
utan som ett objekt att granska, analysera
och kommentera.
Jag äger inte min kropp utan min kropp ägs av samhället,
av media och av varenda person som tar sig friheten
till att prata om, döma och sexualisera min fysiska varelse.
Jag är en fånge i min kropp från vilken jag försöker slå mig fri,
jag vill bryta mig ut men är inspärrad i ett rum
av dömande blickar,
jag blir sliten i stycken av odjur
som tar för sig av sådant som inte är deras
och jag blir våldtagen med ord som utplånar hela min självbild
och som söndersmular
mitt fria val.
Jag är en fånge för så mycket som jag inte vill vara.
Min kropp förväntas uppnå ett ouppnåeligt ideal,
antas passa in i en norm och se ut på ett sätt
som kräver stora insatser, uppoffringar och hårt jobb –
men fan ta den som vågar klaga.
Jag blir konstant påmind om att hata min egen gestalt,
påmind om att den är otillräcklig,
påmind om att den hela tiden iakttas
och jag ställer mig frågan:
När blev min kropp din kropp?
Offentligägd.
Jag spyr på tanken av att inte själv ha kontrollen och
kanske är det därför jag spydde,
svälte och misshandlade min kropp så länge,
därför jag blir provocerad när någon ger mig en komplimang
som är kopplad till mitt utseende.
Jag finns inte till för att du ska ha någonting att titta på,
mitt syfte i livet är inte att göra dig upphetsad.
Jag blir inte glad när du säger att jag är sexig,
endast påmind om att jag i första hand alltid kommer vara
en kropp.
Jag är så mycket mer än bara min kropp.
Och medan unga tjejer svälter sig,
och psykisk ohälsa bland unga bara ökar,
försöker fortfarande några idioter,
oftast heterosexuella, ekonomiskt oberoende cis-män,
trycka ner kvinnor och förhindra frigörelsen
från våra offentligägda kroppar.
Zara Larson dödshotats så fort hon öppnar munnen.
Anonyma kommentarer från 40 åriga gubbar
som kallar en 19 årig flicka för hora.
Visst är det pinsamt? Sjukt till och med?
Anonymiteten som kommit i och med den mediala explosionen
har förstört respekten,
integriteten
identiteten.
Älskling, du kommer aldrig att räcka till.
Ibland förvånas jag över hur naiv jag är.

Eller ja; Aningslös. Ogenomtänkt. Oförberedd. Jag vill så gärna se mig själv som en medveten och insiktsfull individ, som konstant analyserar mig själv, min omgivning och alla människor runtomkring mig. Jag pratar ju ofta om att min hjärna mer eller mindre konstant går på högvarv – något jag i mångt och mycket vant mig vid och tycker om – men som ibland bara känns som en bestraffning. Det går nämligen åt väldigt mycket energi att konstant ta in så många olika intryck och känslor; och när jag inte har någon fylld reservtank att ta från när det blir för mycket, kan jag bli helt dränerad.

Utmattningen och hela kroppens försvarssystem vaknar liksom till liv och säger: ”NEJ DU! Du har redan bränt ut dig en gång. Du har redan kraschat och tagit slut på all energi du har, plus lite till. Fan heller att du gör det igen”. Och bara sådär, helt plötsligt, blir jag sjuk eller nedstämd eller helt-jävla-utmattad. En sak för mycket är tillräckligt för att sätta mig helt ur balans och lågan inom mig dör, bara sådär. Den orkar liksom inte brinna mer och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att tända den igen. Det enda jag kan göra är att backa. Säga stop. Vila.

”You are like a shooting star. You burn twice as fast and twice as bright as everyone else. But then you also need more time to recover and come back bright again.”

Så denna vecka har jag sjukskrivit mig från jobbet för att få tid att återhämta mig och komma på fötter igen. Jag behöver uppenbarligen det, för att just nu skriker hela kroppen nej och min ork är som bortblåst. Helgen blev så mycket mer påfrestande än jag hade räknat med och efter en redan ganska fullspäckad vår där jag inte riktigt stannat upp och andats – kom liksom allting ifatt nu när jag fick ledigt i några dagar och känslorna fick utrymme.  Det var som att så fort jag började sakta ner och slappa av passade kroppen på och då kom tröttheten. stresskänslan i  kroppen och ångesten mer eller mindre direkt.

Jag VET att det tar lång tid att återhämta sig från utmattningsdepression. Jag har läst otaligt många artiklar och bloggar om hur tungt och jobbigt det kan vara efteråt och hur man konstant måste vara observant, sätta gränser och verkligen lyssna på kroppen och dess behov. Men ändå lyckas jag hamna här. Ändå lyckas jag pressa mig själv för hårt, vilja för mycket, överskatta mig själv och min ork. Jag vill liksom inte erkänna att jag inte klarar av att göra allting till 110%. Jag vill inte acceptera att jag inte orkar. Jag vill ju så jävla mycket.