Jag har alltid avundats människor som kan blogga varje dag. Jag förstår liksom inte varifrån de får inspirationen eller hur deras liv kan vara så pass intressanta att de har någonting att skriva om varje dag. Så har aldrig varit fallet för mig. MEN. Att lufta tankar och känslor eller bara skriva av sig, det är ta mig fan det bästa som finns.

Numera skriver jag främst poesi. Snart är det dags för SM och jag måste producera så mycket nytt material som möjligt så jag har ett stort urval när det väl är dags. Jag vill verkligen visa att jag har utvecklats och gjort en insats sedan SM förra året och då gäller det att ligga i.

Vi skriver även väldigt mycket i skolan, så det känns ibland som att behovet inte finns på samma sätt. Då lägger jag hellre fritiden på andra saker. Men ibland. Ibland är det skönt att ha en frizon där jag kan tömma hjärnan på onödigt snurrande. Där är bloggen guld.

Veckan började tungt för mig. Vi har en ärftlig tumörsjukdom i min familj och jag har haft lite problem med bukspottskörteln som nu väckt lite oro. Mötet med en specialist igår gjorde att jag kunde pusta ut lite, då jag tänkt mig det värsta (vilket man ju gör när man blir kallad till en ärftlig cancermottagning). Men som det ser ut nu är det ingenting akut som måste åtgärdas på en gång. Så jag får helt enkelt ha is i magen och vänta på ytterligare undersökningar följt av eventuella åtgärder. Förhoppningsvis är det inget alldeles för allvarligt.

Jag känner mig lyckligt lottad som har världens finaste familj, partner och vänner som håller mig i handen när paniken slår till. Det är verkligen guld värt att ha klippor att luta sig mot när det stormar i mitt inre.

Mars månad har kommit och gått och april har gjort sitt intrång. Herregud vad fort tiden går.

Mars har varit fin. Inte nog med att våren faktiskt kommit och dagarna blivit ljusare, utan livet har också blivit otroligt mycket härligare. Jag har spenderat det mesta av min tid med Marcus (aka min nya favoritperson) och vi har fyllt våra dagar med såväl vardag som lyx. Precis som det ska vara. Dessutom har vi titulerat oss själva ”radarparet” efter att vi, under samma vecka, skrev kontrakt för nya jobb. Han på Scandia och jag på TV4! HÖR NI?! TV4!!!

Jag har, enda sedan jag började plugga till journalist, tänkt att jag gärna vill jobba inom radio eller TV när jag är klar med min utbildning. Målet på sikt har varit att ersätta Malou och nu känns helt plötsligt den drömmen mycket närmare. Jag gick igenom en snabb men intensiv rekryteringsprocess med fyra intervjuer och ett arbetsprov och tillslut skrev jag kontrakt. Jag kommer att bli TV4:s nya tittarkommunikatör vilket innebär att jag kommer sköta kommunikationen utåt med publiken på alla TV4:s kanaler (sociala medier, mail, tittarfrågor osv). Det känns så himla kul.

Jobbet drar igång redan den här veckan med en intensiv upplärningsfas med närmare 60 timmars jobb på två veckor. Detta i kombination med skola på heltid, där vi just nu har en väldigt intensiv (men också sjukt rolig!) kurs. Vi får se hur jag överlever det. Jag ska bara försöka hålla fokus och påminna mig själv om att det är en kort period av totalkaos. Fortsättningsvis kommer jag bara jobba två dagar i veckan, så att det ska gå att kombinera med skolan och övriga livet på ett bra sätt.

Jag är lycklig, genuint lycklig, för första gången på väldigt länge. Jag är så ovan vid känslan att det inneburit en stor omställning – men en väldigt bra sådan. Vem hade kunnat gissa att livet faktiskt kunde kännas helt bra, trots motgångar och motstånd?

Foto: Malin Lövkvist

Livet hörrni. Tänk att det kan svänga så mycket.

Nu var det en evighet sedan jag sist skrev här. Men jag har haft fullt upp med att skriva massor annat, så jag har helt enkelt inte tagit mig tiden eller haft samma behov att dela med mig här. Dessutom har jag alltid låtit den här bloggen vara min frizon, som jag skriver i när jag har tid och lust och därför blir det lite sporadiskt. Jag har även haft mycket på gång med skolan och allting runtomkring vilket tagit en del tid. Bland annat har jag börjat ta på mig lite skrivjobb, vilket känns hur kul som helst. All erfarenhet jag kan få under utbildningens gång är guld värt.

Februari har varit bra, riktigt bra. Det började med min födelsedag som var fantastisk. Familjen var uppe och hälsade på vilket var hur mysigt som helst. Men det bästa var att jag, på min födelsedag, tävlade och vann min kvalfinal i poetry slam och numera kan kalla mig ”Huddinge-mästare” och har kvalificerat till Svenska Mästerskapen. Fattar ni? Jag har kvalat till SM! Hur sjukt?! Det känns hur bra som helst och jag längtar SÅ MYCKET efter tävlingen; att få hänga med alla fantastiska och kreativa poeter och åter igen få dela med mig och blotta mig på scenen. Det har kommit att bli något av det bästa jag vet – som en form av massterapi där jag får ge uttryck för allting som händer i mig. Att jag dessutom fått en sådan fantastisk respons känns magiskt. Jag har verkligen hittat min grej. SM förra året var bland det bästa jag varit med om, så jag kan knappt bärga mig.

Februari har även bjudit på andra överraskningar. Jag har blivit kär. Jättekär. Det känns både töntigt och läskigt att skriva det, men samtidigt helt självklart. Det har tagit lång tid för mig att ”bli redo” för det igen, nästan tre år, men sen hände det. Från ingenstans. Snabbt och magiskt och helt överväldigande. Jag har aldrig känt något liknande och trodde aldrig att det kunde ske så fort. Men nu står jag här. Så in i helvete kär och lycklig.

Marcus är den mest genuina människan jag någonsin träffat. Det är inte klokt. Han är så varm och trygg och kärleksfull. Jag kan kan knappt ta in att han är min. Han gör att jag vill vara en bättre människa, för honom såväl som för mig själv. Jag ser så mycket fram emot hur det här kommer utvecklas och hur vi kommer växa tillsammans. Det kommer bli ett av mina livs mest spännande äventyr, det är jag helt övertygad om.

Älskade lillasyster <3 

Galakvällen med tillhörande karaoke

Beach babe’ing

Family first <3 

Tiden fortsätter flyga förbi och det känns som att jag knappt hänger med. Resan med familjen var en blandning av paradis och absolut helvete och jag har nog fortfarande inte återhämtat mig helt. Det känns jobbigt, men inte helt oväntat, att resan inte blev särskilt bra. Jag har fått vänja mig vid att vissa i min ”familj” tar fruktansvärt mycket energi och kraft. Att de är så fast i sin egen bubbla med sådant fokus på sina egna problem, att de skiter fullständigt i alla andras välmående. Tröttsamt och sorgligt.

Men nu är jag hemma i min trygga zon, i mitt trygga Stockholm och börjar äntligen komma tillbaka till rutiner igen. Det känns skönt. Jag har känt mig lite instabil de senaste veckorna, men jag tror att det är lugnt och att jag ska lyckas hålla mig på banan även om det varit tungt. Jag vill verkligen inte rasa, så fokus ligger på att hålla mig så stabil och trygg som möjligt.

Skolan ligger högst på priolistan och nu är det bara träningen jag behöver få koll på igen. Men jag börjar känna mig motiverad och taggad igen, så förhoppningsvis blir det inte alldeles för jobbigt.

Sånt här kan man äta. MUMS.

Det rör sig framåt i högt tempo nu. Livet. Det känns som att jag har fullt upp hela tiden, men för första gången på väldigt länge känns det inte helt överväldigande. Jag hänger med. Jag orkar. Det är till och med jävligt kul.

Terminens andra hemtenta har lämnats in och det känns jättebra. Jag har slitit med den, men är ändå nöjd med resultatet och ser fram emot att få feedback imorgon. Jag stället höga krav på mig själv så det är lätt att drunkna i uppgifter som denna, speciellt när jag vet att betyget mer eller mindre hänger på att det blir bra. Men jag vill tro att det är en styrka, även om det kräver mycket tid och energi.

Imorgon åker jag till Linköping för att på lördag morgon flyga till Kuba med familjen. Det känns så himla roligt och det ska bli fruktansvärt skönt att komma bort lite. Det är mer än 2,5 år sedan jag sist var utomlands (vilket inte varit frivilligt!) så det ska bli magiskt. Vi ska på kryssning i Karibien för att fira pappas 60 år i livet och förhoppningsvis kommer det bli en toppenvecka – även om min familj kan vara extremt påfrestande ibland. Men jag ska försöka vara positiv och planera in lite egentid så att jag inte går under. Det ska ju trots allt vara en semester och semestrar ska ju ge energi och inte ta den.

Jag har inte ens börjat packa så det är högst på prio-listan idag. Sedan måste jag lämna tillbaka lite grejer, handla och senare ikväll ska jag troligtvis käka middag med en härlig person.

I övrigt mår jag bra. Jättebra. Hälsan var katastrofal förra veckan då jag åkte på ännu en sväng av virus-halsfluss och låg däckad med feber i 5 dagar. Men nu har jag äntligen träffat en läkare som tar mig på allvar och vi har påbörjat en ordentlig utredning för att ta reda på vad som är fel med min lilla kropp. Förhoppningsvis hittar vi något.

Ser dessvärre inte alls lika pigg ut för tillfället.

Sushi med klassen har jag också hinnit med. Sittandes i en park. Det var mysigt!

Hälsan har fortsatt krångla och efter helgen kände jag mig riktigt krassligt. Jag gick till skolan ändå och har kämpat mig genom föreläsningarna, men det har verkligen inte varit optimalt. I  tisdags slog det till ordentligt och när jag sedan även snubblade i en trappa och stukade foten, blev det dags att ta mig till vårdcentralen. Jag skickades hem med kryckor, penicillin och hostmedicin, och fick order om att inte belasta foten på några dagar, prata så lite som möjligt och VILA. Sagt och gjort.

Två dagar utan röst och nu är jag tillbaka i skolan för ett seminarium. Rösten fungerar igen och arbetet känns bra, så det ska nog inte vara några större problem. Kryckorna fick dock följa med och jag hoppar generat runt i korridorerna.

Klantonia. Varför ska du alltid göra sånt här? 

Helgen lär bli lugn. Foten måste läka. Hälsan måste återställas. Energin måste tillbaka. Dock lär jag spendera ett antal timmar med skolböckerna, då jag har en uppgift som ska in på måndag och en hemtenta jag behöver komma igång med i god tid. Men det är så himla kul, så det gör inte jättemycket.

Ibland sköljer det bara över mig.

Tiden saktar ner, kroppen fylls av en tomhetskänsla och hjärnan hamnar i en tjock dimma. Förutom tröttheten känner jag ingenting. 

Jag blir ledsen. Ledsen över tanken på att det troligtvis aldrig kommer gå över. Att den här känslan kommer jaga mig hela livet och ta sig i uttryck på olika sätt. En hård läxa jag fortsätter påminnas om så fort jag accelererar.

Jag antar att den här omställningen har krävt mer av mig än jag förutspått. Jag behöver anstränga mig på ett helt nytt sätt både fysiskt, psykiskt och socialt och det tar mycket energi. Hjärnan måste jobba, fokus måste hållas och på det har jag massor nya människor att lära känna. Missförstå mig rätt, jag älskar det. Men det kräver mycket energi.

Detta har jag lärt mig efter min utbrändhet: Har man bränt sönder hjärnan en gång blir den liksom aldrig fullt fungerande igen. Energitanken krymper samtidigt som att allting i livet börjar kräva mer kraft. Saker blir lätt överväldigande och allting kommer därför att handla om prioriteringar. Är det värt det? Vad måste jag välja bort? I vilken ordning ska jag göra det? Den här biten är så himla viktig om man ska fortsätta leva ett fungerande liv och göra det man faktiskt vill göra – även efter man bränt ut sig. Man måste lära sig leva under nya omständigheter och på ett nytt sätt.

Så den här helgen har jag tryckt på paus. I skrivande stund ligger jag invirad i en filt med Mad Men-avsnitt som utlöser varandra. Jag har ställt in planer och fokuserar istället på att vila. Andas. Ta mig genom en minut i taget. Och förhoppningsvis räcker det.

En hel skolvecka har passerat och jag känner mig lätt överväldigad men otroligt taggad.

Vi är en stor klass med över 70 elever och det kommer med all sannolikhet ta tid att lära känna alla, om det ens är möjligt. Men det gör mig inget. Tiden finns och nyfikenheten lika så. Det är spännande att vissa i min klass kan komma att bli vänner för livet. Att vi under de kommande åren kommer att lära känna varandra ”på riktigt” och skapa nya minnen ihop. Jag har känt att jag saknat det sedan jag flyttade till Stockholm. Sammanhanget. Jag behöver det.

Det har varit full fart från start. Första uppgiften är inlämnad och klar och jag har redan börjat kika på nästa. Det är högt tempo, men det är lika bra att jag vänjer mig vid det redan nu. Arbetslivet lär inte bli lättare och ska jag vara helt ärlig gillar jag det. Det är skönt att känna mig stimulerad och utmanad.

Hälsan är dessvärre inte hundra och jag har känt mig hängig i några dagar nu. Förhoppningsvis lyckas jag slå ut det innan det blir värre, men det är ett jobbigt mönster att kroppen alltid protesterar när jag ställer om i livet. Jag har kontaktat vårdcentralen för att se om jag kan göra någon form av utredning, då det här har varit ett återkommande mönster i flera år nu och jag är ganska trött på det. So with that said. Wish me luck.

Sex timmar tog det.

För mig att äntligen få ordning på bloggen och layouten och hur jag vill att den ska se ut. Jag har några småsaker kvar att fixa men i det stora hela har jag nu en blogg jag tycker ser ganska trevlig ut. Håller ni med?

Nu är det väldigt nära. Imorgon ringer klockan strax innan sju och sedan åker jag till JMK för min första skoldag. Det känns helt sjukt. Dagen till ära köpte jag en ny skolväska, vilket jag inte gjort på säkert åtta år. Det kändes som att vara gammal och ung på samma gång. Påväg in i ett nytt skede i livet samtidigt som att känslan var precis likadan som den jag hade inför skolstarten när jag var yngre. Nervös förväntan.

Helgen spenderade jag i halvfart i ett försök att ladda batterierna inför veckan som kommer. Det kommer bli extremt många nya intryck, människor och sammanhang och jag vet att det kommer kräva mycket av mig. Efter att ha gjort det misstaget flera gånger förut, har jag lärt mig att jag måste planera in vila både innan och efter påfrestningar som denna – för att jo, det är faktiskt en påfrestning. En psykisk och social sådan. Det spelar liksom ingen roll om det ”egentligen” är en positiv upplevelse och någonting jag tycker är väldigt kul. Jag kan fortfarande få bakslag och bli ”upplevelsebakfull” som en klok kvinna uttryckte det. Men jag är redo. Trots några för få timmars sömn och trots nervositeten.

Jag är redo.
Jag tror inte att jag känner någon som börjar om lika ofta som jag gör.

Jag vet egentligen inte vad det handlar om, kanske är det motivationen som tryter eller brist på disciplin, men jag tenderar liksom att tröttna på grejer, lägga dem åt sidan och inte röra dem igen på väldigt länge. Samtidigt har jag svårt att släppa taget helt och hållet och avsluta. Tacka och bocka och säga adjö. Jag är så rädd för att ångra mig. Att se tillbaka och inse att jag begått ett misstag. Att det är ”för sent” – vad det nu betyder.

Bloggandet är precis en sådan grej för mig och jag har vid otaliga tillfällen slutat skriva, gått under radarn och backat några steg. Det har hänt att jag lagt upp något inlägg här och där när något måste ut, men kontinuiteten existerar inte och viljan till att skapa den lika så. MEN. Sen händer det tillslut. Det som håller på att hända just precis nu: jag hittar hem.

”Varför nu?” kan en undra. Jo. Såhär:

Jag börjar plugga på JMK om exakt tre dagar och jag inser att skrivandet, i alla dess former, säkerligen är bra att hålla fast vid och underhålla så mycket det bara går – och när jag ändå har en blogg som sitter här och väntar på mig kan jag lika gärna använda den. Det känns nyttigt, vettigt, härligt och allt det där andra som gör att folk skriver bloggar.

Jag vet egentligen inte om min vardag är tillräckligt intressant för att den här bloggen ska bli läsvärd, men jag tänker att jag ska försöka göra den till det. Jag tänker att livet rimligen borde bli ganska händelserikt och spännande nu när jag börjar plugga min drömutbildning, i staden jag älskar, med ett liv som äntligen börjar kännas som mitt eget. Det finns, om inget annat, potential.

Så om ni vill: Komsi! Häng med! Det blir kul!