Historia - Antonia Eriksson

Historia

Det var under 2012 som jag insjuknade i anorexi och tillslut blev akut inlagd på barnpsykiatriska akuten nära att dö. Det var tidigt på 2013 som jag nådde min målvikt och fick börja träna igen, men fastnade i ätstörningsträsket ett tag till med överdriven träning och fortsatt fixering vid mat, fast på en ”frisk vikt” – benämningen var ortorexi. Det var inte förrän efter att jag bränt ut mig och varit sjukskriven i 3 månader som jag kunde börja om, efter en helvetesresa och massor terapi, och slutligen hittade tillbaka till den kärlek jag en gång haft för träning och hälsa – men nu också för mig själv.

Bitarna föll på plats ytterligare när jag under 2014 fick min diagnos: Bipolär sjukdom typ 2. Svängningarna från livsglad, kreativ och social till djupt deprimerad, uppgiven och isolerad – fick en förklaring. Det var inte mig det var fel på. Jag började med medicinering och har sedan dess successivt lärt mig mer om min sjukdom och om hur jag fungerar. Svängningarna kommer dock ändå och jag jobbar mycket med att lära mig hur jag ska hantera de mörka perioderna – som lett till en rad olika självskadebeteenden och ett självmordsförsök. Förhoppningsvis ska jag med hjälp av rätt medicin, terapi och förståelse, kunna stabilisera mitt mående mer och få en jämnare kurva – men det kommer att vara en livslång utmaning.

Mitt mål idag är att inspirera andra människor till att leva hälsosamma liv men också till att vara ärliga mot sig själva och prata om hur de mår. Jag vill bryta stigmat kring psykisk ohälsa och göra det ack så tabubelagda ämnet normaliserat. Jag vill göra det uppenbart hur många vi är som går runt på denna jord med diagnoser av olika slag eller som har olika funktionsnedsättningar och förutsättningar – såväl fysiska som psykiska. Jag vill visa att vi är precis som alla andra. Att vi finns här och lever bland alla andra. Det är faktiskt så att alla mår dåligt ibland, alla lider då och då MEN vissa gör det mer än andra. Det gör oss inte till sämre människor – utan bara skörare människor och det är ok. Det är också ok att be om hjälp och att våga ta emot den. Det är ok att vara sårbar. Det är ok att inte vara ok.

Idag förespråkar jag balans. Jag tränar för att det ger mig energi och glädje och jag äter för att orka träna. Jag lever utan regler och förbud, är vän med min kropp och är snäll mot mitt psyke. Jag lyssnar på kroppens signaler och pressar inte mig själv längre än jag klarar av, jag vårdar mitt inre lika väl som mitt yttre och jag pratar väldigt öppet om mina känslor, tankar och insikter. Jag tar upp ämnen som jag tycker är viktiga och vägrar låta någon tysta eller förminska mig. Jag är ärlig, rak och öppen. Jag går min egen väg och exakt vart den tar mig vet jag inte än, men ett liv fullt av kaos och äventyr vet jag att jag kan förvänta mig – och som jag längtar.