Äntligen sitter den på min handled. Den viktigaste av alla mina tatueringar. Det viktigaste samtalsämnet. Den viktigaste påminnelsen. Semikolonet. Symbolen som står för allt det där som jag tycker är så himla viktigt. Allt det där som jag vill starta en dialog om och väcka uppmärksamhet kring. Psykisk ohälsa. Självmord. Beroenden. Självskadebeteenden. Symbolen för allting jag tagit mig genom i mitt hittills levda liv, allting jag överlevt, allting jag klarat av. Jag står kvar här. Jag finns faktiskt kvar.

”A semicolon is used when an author could’ve chosen to end their sentence, but chose not to. The author is you and the sentence is your life.”

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna gå så långt att jag faktiskt gjorde ett försökt till att ta mitt eget liv. Jag trodde att jag var starkare än så. Jag trodde att tanken kunde dyka upp, men att jag aldrig skulle kunna handla efter den. Jag trodde att jag skulle kunna plocka fram allt det där som jag ville leva för. Jag trodde verkligen det. Jag hade ingen aning om att i det svartaste svarta försvinner allt det där. Jag visste inte att det går att hamna så långt ner att det där inte ens går att se, att det inte alls går att hitta det där som är så viktigt. Det där som är värt att kämpa för – även när det känns omöjligt.

Jag trodde att jag skulle dö. Jag trodde att det skulle vara slutet och i just den stunden var jag likgiltig inför det. Det spelade inte längre någon roll för mig om jag var vid livet eller inte, för att allting gjorde så genomlidande ont att det enda jag ville göra var att få bort känslan. Jag kunde inte se något ljus. Jag kunde inte hitta någon mening.

Det var en hel näve tabletter – och jag räknade dem, 37 stycken. Det kändes som att det skulle räcka. En hel näve måste räcka. Efter att jag svalt tabletterna satt jag på badrumsgolvet och stirrade in i väggen tills allting försvann och efter det är det bara små luddiga fönster som jag minns. Pappa som lyfter upp mig från golvet, skakar om mig och frågar vad jag gjort medan han bär ut mig i hallen. På sjukhuset när en läkare med ett bekant ansikte tittar på mig och ställer frågor som jag inte minns om jag kunde svara på. När jag ligger på en brits och hör monitorerna pipa högt och snabbt. Piiiiiiiiip. Piiiiiiip. Piiiiiiiip. Piiiip. PIIIP! PIIP!! PIP!!!

Jag vaknade i ett rum med en glasruta framför mig och flera sängar bredvid mig. De var tomma. På andra sidan glasrutan stod tre läkare, eller sjuksköterskor – jag vet inte, och tittade på mig och på datorerna framför sig. Det hela började sjunka in. Jag hade misslyckats. Jag var fortfarande vid liv. Ett till minnesfönster kom tillbaka: en fråga från en läkare om jag hade druckit någon alkohol i samband med tabletterna och hur jag tänkte ”FAN, varför gjorde jag inte det?!

I den stunden, den morgonen på badrumsgolvet hade jag tappat min ork. Jag hade inte kraft att kämpa mer och jag ville ge upp. Jag försökte ge upp. I den stunden var jag i ett sådant mörker att jag inte kunde hitta någonting. Jag kunde inte se. Jag kunde inte känna. Hade det gått att förhindra? ABSOLUT. Precis som alla andra självmordsförsök, och kanske ännu viktigare – alla de självmord, som sker varje år.

Vi lever i ett samhälle där det inte är ok att må dåligt och be om hjälp. Ett samhälle där vi skäms när vi inte klarar oss själva och måste räcka ut en hand, och därför hellre lider i tystnad tills vi inte orkar mer. Ett samhälle där personen som faktiskt vågar viska ”hjälp” inte tas på allvar förrän någonting sker som får världen att vakna upp.  Ett självmordsförsök. En ätstörning. Ett självskadebeteende. Ett beroende… Det är som att ingen förstår att all den här problematiken skulle kunna undvikas genom en öppen dialog där vi vågar ta i det obehagliga. En dialog där vi öppet pratar om hur vi mår och finns där och stöttar varandra genom alla känslostormar – fina som fula. En dialog utan fördomar.

Det går inte alltid att se psykisk ohälsa, men det gör den inte mindre verklig. Det går inte alltid att se en psykisk sjukdom, men det gör den inte mindre påfrestande och skrämmande. Det går inte alltid att se en annan människas lidande, men det betyder inte att smärtan inte existerar.

Vi måste börja behandla varandra med medkänsla, omtanke och öppenhet. Vi måste våga fråga och vi måste hjälpa de som behöver hjälp. Vi måste möta det obekanta och obehagliga med ett öppet sinne och med viljan att förstå, istället för med dömande blickar och förutfattade meningar. Vi måste börja inse att den psykiska ohälsan finns omkring oss i vår vardag och påverkar majoriteten av oss dagligen på ett eller annat sätt. Vi måste fatta att den här trenden och den här statistiken inte kommer att förändras förrän VI förändrar vårt sätt att möta, lyssna och agera. 

Den här tatueringen är en påminnelse till mig själv.

En påminnelse om att inte döma – varken mig själv eller andra. En påminnelse om allt det där viktiga och allt det där som jag vill leva för, så att jag vet att det existerar även när jag själv inte kan se det. En påminnelse om att jag är en överlevare. En påminnelse om att jag inte är min ångest, men att den är en del av mig som jag måste ta hand om, vårda och framförallt: acceptera. En påminnelse om alla de andra som inte orkade. En påminnelse om att jag måste orka för dem – att jag måste leva för dem som inte längre gör det. De som, precis som jag, inte kunde hitta allt det där viktiga. De som, precis som jag, har familj, vänner och bekanta som idag saknar dem och ångrar att de inte gjorde mer. De som, precis som jag, hade ett helt liv framför sig.

Hur vi än tar oss dit är det slutresultatet som är det viktiga: att vi ger hjälp och stöd så att fler kan säga ”jag finns kvar”.

2 Comments

Write A Comment