Tillslut kom beskedet.

Beskedet som fick hela världen att stanna upp och inse hur brutal vår värld faktiskt är och har blivit. Hur den bokstavligt talat kan ta ifrån människor viljan och orken att leva. Tim Bergling – vår allas Avicii – orkade inte längre. Han, som så många andra, orkade inte kämpa eller försöka eller ens existera längre. 28 år gammal.  Förstår ni? Ser ni? Tar ni in det? Är det tillräckligt uppenbart nu?

Såhär ledde det öppna brevet från Tims familj:

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress. När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik. Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan. Nu orkade han inte längre. Han ville få frid. Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset. Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad. Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare. Vi älskar dig.

Det gör så ont i min kropp. Jag sörjer en människa jag aldrig har träffat, som på något sätt ändå varit en del av mitt liv och min ungdom. Jag har dansat, skrattat, gråtit, hånglat, sprungit, sjungit och älskat till hans musik. Jag har låtit den fylla hela mig. Ge mig energi. Ge mig ork. Ge mig lycka. Och det som är svårast att greppa är att jag får ha kvar allt det, medan han inte längre existerar.

Vi som faktiskt finns kvar har nu två uppgifter.

Den första är att hylla och hedra Tim genom att inte låta hans musik eller minne dö. För då dör inte han heller. Den andra är att använda hans historia för att uppmärksamma vad stress och psykisk ohälsa faktiskt kan göra med en människa, och hindra att fler fattar samma beslut. Det ska inte behöva vara såhär. Det här ska inte få hända.

I dokumentären ”Avicii: True Stories” beskriver Tim sin ångest och ovilja till att fortsätta turnera. Han orkar mer. Han kommer dö. Jag sitter med tårar i ögonen och en känsla av enorm maktlöshet när jag ser en sliten, förstörd och olyckliga människa som mot sin vilja tvingas fortsätta göra någonting som gör honom sjuk – både fysiskt och psykiskt. Bara lite till. Kom igen Tim. Tänk på alla som kommer påverkas av ditt beslut. Han berättar om skuldkänslorna han har över konsekvenserna som kan medfölja om han slutar turnera och från omgivningen blir han konstant påmind om hur mycket pengar det handlar om och hur egoistiskt det är om han inte fullföljer det han lovat. För att allt måste ju tillslut landa i hur mycket kapital han förlorar om han väljer att prioritera sin hälsa, sitt välmående och sitt liv.

Hans psykiska ohälsa blir åsidosatt och tonen är istället beskyllande – som om det vore egoistiskt för en människa att må dåligt eller vara sjuk. Som att det är ett val. Det är aldrig någonsin ett val. 

Jag mår illa. Jag vill skrika. Gråta. Protestera. Förändra. Mest av allt vill jag få ett stopp.

Vi lever i ett samhälle där det inte är ok att må dåligt och be om hjälp. Ett samhälle där vi skäms när vi inte klarar oss själva och måste räcka ut en hand, och därför hellre lider i tystnad tills vi inte orkar mer. Pressar oss själva lite mer. Lite längre. Ett samhälle där människor totalt exploateras för andras vinning.  Ett samhälle där människor skriker stop inför döva öron och inte tas på allvar förrän någonting sker som får världen att vakna upp.  I det här fallet ett självmord. I ett annat en ätstörning, ett självskadebeteende, ett beroende… Det är som att ingen förstår att all den här problematiken skulle kunna undvikas genom en öppen dialog där vi vågar ta i det obehagliga och där vi lyssnar på de som skriker stopp. En dialog där vi pratar om hur vi mår och finns där och stöttar varandra genom alla känslostormar – fina som fula, lätta som svåra. En dialog utan fördomar.

Jag är så ledsen att det här ska behöva hända för att vi ska börja prata om det.  Det äcklar mig att Tim ska behöva statueras som ett exempel efter sin bortgång. Men om någonting gott kan komma ur det här så måste det ändå vara dialogen. Snälla. Prata om det. Sluta blunda. Sluta bortförklara. LYSSNA. SE. Det måste få ett slut.

Se dokumentären ”Avicii: True Stories” här.

1 Comment

  1. Emilia Björk Reply

    Hej Antonia!
    Herre jävlar vilket bra inlägg. Shit vad jag blir glad när jag läser dina ord. Avicci var en stor förebild hos många människor och framförallt tänker jag på det du reflekterar över. Hur ofta vi ‘blundar’ och försöker ‘tysta ner’ dessa eviga diskussioner som behandlar ämnet psykisk ohälsa. Inte förens slaget slår till ordentligt i magen och vi läser artiklar från olika sidor och/ eller hemsidor etc, känner man sig säkert uppriven och uppjagad själv. Det är viktiga frågor och kan alla för en gång skull sluta, *stoppa* detta jävulskap.

    Läser din blogg då och då.. jag fascineras och inspireras ofta ! Du har en otroligt bra förmåga att skriva av dig och det förstår jag eftersom du har mycket erfarenhet med dig. Jag har själv gått igenom en mycket tung och långsam period under det senaste halvåret, en mycket tung depression. Jag kan och vill relatera till det du skriver. På många olika sätt lyckas jag se det som jag sällan ser hos mig själv och funderar på mycket annat, lägger fokus på mindre relevanta saker, eller sådant som ger mig mycket positiv energi och det som kan skänka mig glädje i livet. Lyckan. Just i det som Du skriver. Fantastiskt. Med tanke på att du lägger ner mycket tid framför sociala medier och inte minst din blogg vilket jag förstår, är det alltid roligt och intressant.

    Lycka till med allt!

Write A Comment