Jag vill prata med er om en vän till mig. Eller egentligen vill jag prata med er om någonting viktigt som jag märkt av mycket på senaste tiden, både på sociala medier men också i min omgivning. Men det är enklast för mig att beskriva och för er att förstå, om jag pratar om min vän. Min vän är en stark tjej som är medveten om vad hon vill och vart hon ska. Hon säger alltid, alltid, vad hon tycker och står upp för orättvisor och säger ifrån när någonting inte går rätt till. Hon är vacker och smart och rolig och utifrån sätt framstår hon som världens mest självsäkra tjej. Men sen kommer det till det där med kroppen. Det där missnöjet, den där rösten som säger ”några kilo till så blir jag lycklig” och ångesten som kryper fram när hon äter något som har mycket kalorier eller anses vara onyttigt. Rösten som säger att hur kroppen ser ut är det viktigaste som finns och att alla de där andra sakerna i livet: allt hon vill göra, alla möjligheter och upplevelser – måste komma i andra hand. Även när hon lyckas kämpa bort tankarna för att göra något som rösten inte vill, så kommer den fram och spökar och tar ifrån glädjen. Ångesten ligger och väntar hela tiden och att njuta fullt ut av ett ögonblick blir helt plötligt omöjligt för att tankarna istället kretsar kring mat och kroppen.

Jag vet inte om det är julen eller nyåret eller någonting helt annat – men ångesten över kroppen slog plötsligt till extra hårt och jag blir så ledsen, arg och upprörd. Arg över att tjejer har lärt sig att kroppen och hur de presenterar sig utåt är så himla viktigt. Att det liksom är inpräntat i oss att vara missnöjda med oss själva och att lösningen på problemet är att banta. Jag blir så fruktansvärt frustrerad över att tjejer inte lever fullt ut för att ångest gör att de inte kan vara i stunden och på något sätt tar ifrån deras förnuft och förståelse för att livet är så-mycket-mer än en siffra på vågen. Helt ärligt. Ställ dig själv frågan: Hur vill jag se tillbaka på mitt liv? För jag är i alla fall säker på att jag inte vill se tillbaka på ett liv fullt av ångest, där jag tackat nej till livet för att kunna väga ett visst antal kilon mindre. Där jag inte hängde med på den där festen för att jag hade ångest över kalorierna i drinkarna, inte åt av den där maten som såg så jävla god ut för att den var ”onyttig” eller inte tog till vara på vartenda ögonblick i mitt liv för att mina tankrar var fyllda med ångest över min kropp. Ätstörningar har ingen vikt. De finns överallt och främst bland tjejer med normalvikt.

Jag vet inte vad jag ska göra men jag känner en sådan otrolig frustration över att jag inte kan få min vän och alla andra att inse att de är så fantastiska, underbara och tillräckliga precis som de är. Jag önskar att jag kunde säga till dem att man inte blir lyckligare eller mer nöjd med sig själv av att gå ner i vikt. Jag provade! Och det spelade ingen roll hur mycket jag gick ner i vikt, för jag var fortfarande inte nöjd – för att problemet är inte vikten! Problemet är dålig självkänsla. Lösningen är inte att banta, lösningen är att stärka sin självkänsla och få hjälp med den förvridna självbilden. Lösningen är att få förståelse för att de krav samhället ställer är helt orimliga och att den här strävan efter ”perfektion” bara är ett frenetiskt lopp i ett ekorre-hjul. Jag önskar att jag kunde hjälpa dem förstå att det som gör dem tillräckliga är att de accepterar sig själva precis som de är och att istället för att de hatar sina kroppar och försöka förändra dem, måste de börja älska sina kroppar och respektera dem. Fokus måste flyttas ifrån kroppen och till insidan. Hur kunde vikten och att vara smal bli så himla viktigt? Hur kunde det bli så att det går före allting annat? Hur kunde personlighet, driv och förmåga hamna i andra hand? Hur kunde det bli så att den psykiska hälsan blev nedprioriterad? Hur kunde det bli såhär? När fan blev det såhär?

Till min älskade vän och alla andra som inte hört det idag: DU ÄR FANTASTISKT VACKER. Du är stark och du är driven och du är älskad. Inte för vad du väger eller hur du ser ut, utan för att du är fantastisk person. För att du har en underbar personlighet och ett driv och potential. Du är också så jävla tillräcklig och den enda som inte insett det är du. Du räcker till. Du räcker till. Precis som du är.

4 Comments

  1. Tack, jag behövde verkligen höra det sista. Det du gör här på din blogg är beundransvärt.

Write A Comment