Jag har en bekännelse.

Någonting som tagit upp en stor del av min tankekraft den senaste tiden och som jag verkligen fått kämpa med. Jag vet inte om det är spår från mina ätstörningar eller om det helt enkelt är en helt rimlig reaktion präglad av samhället vi lever i. Ett samhälle där kroppar (särskilt kvinnokroppar) hela tiden iakttas, kommenteras och objektifieras av omvärlden.  Troligtvis är det en kombination av både delar.

Det jag talar om är dysmorfofobi.

Jag föreställer mig att majoriteten av er tänker ”vad i helvete är det?” – medan vissa vet exakt vad jag pratar om. Jag tror dock att majoriteten, efter att ha läst detta inlägg, kommer känna igen sig i fenomenet och kunna relatera på ett eller annat sätt.

Såhär beskriver Wikipedia dysmorfofobi:

Body Dysmorphic Disorder (BDD) – är en sjukdom som yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt på kroppen, påhittad eller existerande. Personen är fullt upptagen och nästan besatt av en eller flera delar av sin kropp och har oftast en nedvärderande och snedvriden syn på sig själva. Oftast är det perfektionister med höga krav på sig själva och människor med extremt dålig självkänsla som har BDD. Besattheten gör ofta att personens sociala liv, partner, jobb eller skola blir lidande. […] Det finns alla grader av dysmorfofobi. De lindrigast drabbade vet om att deras upptagenhet är överdriven. De plågas av sina tankar, men de lyckas hålla ångesten någotsånär i schack. De människorna kan sköta både sitt arbete, sin familj och ha många vänner. När fobin är som värst utarmas hela den drabbades tillvaro. Han eller hon isolerar sig totalt och ägnar all sin tid åt den upplevda defekten. […]

Jag har haft problem med dysmorfofobi sedan min anorexi och upplever verkligen att jag har en snedvriden och pendlande självbild. Det kan ibland gå från att jag kollar mig i spegeln och gillar min kropp till att jag några timmar senare står och verkligen hatar den. Då kan jag stå länge och granska, analysera och kritisera mig själv och mitt utseende. I de stunderna kan jag bli arg och frustrerad på mig själv, gråta och känna mig extremt uppgiven. Det har även hänt att jag fått panikattacker för att jag hatat mig själv och mitt utseende så mycket.

Jag har ofta kunnat hålla det i schack ”ute i världen” och har mer eller mindre aldrig låtit det påverka mitt liv och mina aktiviteter. När jag umgås med andra tränger jag bort tankarna bäst jag kan, men så fort jag är själv kommer de oftast tillbaka igen. När jag distraherar mig med meningsfulla aktiviteter så som jobb, musik, träning, vänner, familj osv. klarar jag mig bättre, och när jag tränar regelbundet märker jag också att det blir lite lättare att hantera. Jag tror att det har mycket att göra med endorfiner och lyckohormoners effekt på hjärnan, och generellt blir jag mer stabil när den rutinen funkar som den ska. Men slås den ur schack blir det väldigt fort väldigt mycket värre. Detsamma gäller sömnen, som jag vet är helt avgörande för att jag ska känna mig stabil.

De senaste veckorna har jag fått nya omständigheter att förhålla mig till i och med ett nytt jobb, vilket ruckat på mina sömn- och träningsrutiner. Det har gjort att jag generellt känt mig lite mer instabil (även om jag trivs väldigt bra på jobbet!) och jag har märkt att min dysmorfofobi har tagit sig till en annan nivå. Panikattackerna har blivit mer frekventa och vissa tillfällen har jag avbokat aktiviteter för att jag inte vill visa mig ute bland folk och skäms över hur jag ser ut. Det har aldrig påverkat mitt jobb eller mina relationer till den grad att de inte funkar, och det tänker jag göra allt i min makt för att se till att det inte gör, men jag har verkligen verkligen fått kämpa.

Jag har inte pratat om det här tidigare och speciellt inte offentligt.

Jag kan ibland nämna det för mina närstående, men jag har nog aldrig riktigt öppnat upp och berätta hur mycket det påverkar mig. Det är någonting jag skäms över. Något som går emot allting jag står för och tror på och som ibland känns som ett ”handikapp” som hindrar mig från att vara den jag vill vara. Jag vill så gärna vara en bra förebild. Jag vill att människor ska motiveras och inspireras, känna igen sig och få tröst, våga lita på och kämpa.

Jag vill att andra ska våga kämpa.

Jag vill utstråla en bild av träning och kost som är positiv och härlig, eftersom jag tror så himla mycket på det och vet hur viktigt det är – och då har jag inte låtit det här ta någon uppmärksamhet från det. Från mitt syfte. För att det här handlar inte om kost och träning, utan om självbild och självkänsla. Det handlar mer om mig och mina tankar om mig själv än om det jag gör. Men samtidigt har det känts som att det kraschar med det jag vill förmedla och föra vidare.

Men jag tror också på ärlighet, öppenhet och transparens – och det har alltid drivit mig. Jag vill göra avtryck och jag vill göra skillnad. Jag vill prata om det där som andra inte vågar och jag vill bryta stigmat. Skita i skammen och göra det ändå. Vägra vara tyst. Vägra tystas ner. Vägra skämmas. Det syftet har alltid varit viktigast för mig. Så nu pratar jag om det här. Jag måste göra det för mig själv och för alla som inte kan och inte vågar.

Känner du igen dig? Eller har du erfarenhet av det och kanske sökt hjälp för det? Har du förstått vad det handlar om? Har du vänt på det? Snälla lämna en kommentar med frågor, funderingar, igenkännande eller vad som helst. Hjälp mig lyfta det här.

Det är ju så viktigt. 

3 Comments

  1. Jag hade aldrig hört ordet för det tidigare, inte förrän jag läste ditt inlägg nu. Men jag känner absolut igen mig (tyvärr). Sedan min ätstörning har mina tankar kring kroppen pendlar mycket upp och ner. Från att vara nöjd och älska den till att – inte hata den – men iallafall tycka mindre om den och jag kan vara väldigt kritiskt. Men det går i perioder. Jobbigast var det nog för något år sedan men nu är det mycket bättre. När man håller på med styrketräning och vill få kroppen att växa muskulärt är det lätt att vara kritisk och känna att man alltid kan jobba hårdare och att man vill att resultaten ska komma fortare. Man blir lite blind för sina resultat liksom, ser dem inte själv för att man dömer sig själv hårdare än vad man dömer andra.

    Vad bra och STARKT av dig att ta upp det här ämnet! Du är grym Antonia. Följt dig i MÅNGA år och alltid tyckt det. <3 Oerhört inspirerande, öppen och du VÅGAR. Du är grym, kan inte säga det nog många gånger.

    Jag delar detta inlägg på min blogg, om du har något emot det så är det bara att skriva så tar jag bort det såklart 🙂 Men jag vill hjälpa dig att lyfta detta så mycket jag kan!

  2. Hej Antonia!!

    Jag tror att många fler än vad vi tror lider av det här! Jag själv inräknat, håller helt med om vad du skriver relaterat till träning att det hjälper!
    Du kommer snart komma in i nya jobbet och klara av träningen igen, så fortsätt bara
    kämpa!!
    Sen är ju du en superfin tjej, det får du inte glömma!

  3. Hej Antonia!!

    Jag tror att många fler än vad vi tror lider av det här! Jag själv inräknat, håller helt med om vad du skriver relaterat till träning att det hjälper!
    Du kommer snart komma in i nya jobbet och klara av träningen igen, så fortsätt bara
    kämpa!!
    Sen är ju du en superfin tjej, det får du inte glömma!

Write A Comment