Jag fick ett fint mail ett tag sedan med en fråga som jag anser är både viktig och aktuell i och med vad jag vill förmedla här i min blogg, men också på grund av alla mail och kommentarer jag får. Jag frågade därför om det var ok att jag lyfte fram frågan i bloggen. Hen ville förbli anonym, men var ok med att jag publicerade delar av mailet – så här kommer det. Jag hoppas att fler ska känna igen sig i detta inlägg och att det kan hjälpa er. Skriv gärna en kommentar om era erfarenheter och er ångest, det kan vara skönt att få ut det ibland och om inget annat kanske någon annan läser det och känner igen sig.

Sedan jag började läsa din blogg har jag känt en lättnad, en lättnad för att det är ett bevis på att det finns andra människor som känner precis som jag! Jag har inte varit sjuk i anorexi, utan mår dåligt av andra anledningar som har gjort att jag har sökt hjälp för att må bättre. Trots att vi antagligen inte alls har samma bakgrund kan jag känna igen mig till 110 procent när du skriver om vissa känslor, så som ångest, energilöshet och tomhet, eller de dagarna man bara vill ligga hemma och gråta. De dagarna då man kämpar in i det sista för att hålla ett leende på läpparna. Jag skriver till dig för att fråga om du har några tips och råd hur man ska tänka och göra för att ta sig igenom de dagarna som är extra jobbiga? Hur tänker du när du är i skolan och känner att de jobbiga känslorna tränger sig på? Vad gör du?”

Den där förbannade ångesten. Den där känslan som kryper sig på, som ligger där och gör sig påmind hela tiden och som aldrig tycks vilja försvinna. Ibland är den stark, ibland är den mer i bakgrunden, men den är liksom alltid där på ett eller annat sätt och gör livet lite jobbigare att hantera. Den där förbannade ångesten. Som ni vet lider jag av ångest i perioder. Jag väljer att vara öppen med det då jag tycker att det är viktigt att vi kan prata om psykisk ohälsa, negativa känslor och sådant som annars tystas ner och ses som skamfullt. Människor skäms för att de mår dåligt, just för att ingen pratar om det, och då tänker jag vara den där rösten i tystnaden som talar öppet om det. Så att andra som lider kan få lite hopp och någon bredvid sig i kampen som känns så jävla ensam.

Jag får ganska mycket ångest i perioder, sådan där ångest som kväver och förlamar och gör att jag känner mig som världen minsta, svagaste och mest meningslösa människa. Ångesten som är outhärdlig. Ångesten som är de första stegen in i en depression. Jag har ju som ni vet en  historia med depressioner och anorexi som har bidragit till att göra mig lite extra sårbar. Press och stress i för höga doser är fortfarande jättesvårt för mig att hantera, bara en sak som att jag sover för lite kan resultera i att en hel dag går åt helvete och ibland lägger liksom kroppen av och jag kommer inte ens upp ur sängen. Ja, det här kommer ibland på en helt vanlig vardag och ibland tänker jag att allting är orättvist och att det aldrig någonsin kommer bli bra. Det är skitjobbigt och gör jätteont – men det är så det är när man har en känslighet eller helt enkelt pressar kroppen för hårt en gång, två gånger… Den vill gärna inte hamna där nere på botten igen och då skriker den STOP så fort det börjar närma sig, så fort jag börjar pressa på för hårt. Det är kroppens försvar och då kommer ångesten som en våg för att bromsa upp innan det är försent.

Man behöver inte ha en ätstörning, eller någon annan diagnos eller jobbig upplevelse, i bagaget för att få ångest. ALLA drabbas av ångest ibland och för vissa är det mer förekommande än för andra – men det är mänskligt och det är vanligt och alla kommer att möta ångest på relativt hög nivå förr eller senare. Livet är tufft. Livet gör ont.

Men för oss då som måste tampas med de här känslorna ofta, kanske dagligen och som ibland känner att det är för mycket att hantera. Hur ska vi göra? Vad kan vi tänka? Hur tar man sig genom de jobbiga dagarna? Hur hanterar man känslorna? 

Jag är ingen läkare och ingen expert inom området MEN jag tampas med de här känslorna ofta och mycket och jag har lärt mig några knep som fungerar för mig och har vissa metoder som jag tar till när det börjar gå neråt eller när känslorna plötsligt tvingar sig på. Det här fungerar när ångesten är lindrig och precis börjat komma – eller förebyggande innan den hunnit utvecklas och bli mer långvarig – men jag tycker ändå att de är bra tips som kanske, kanske, kan hjälpa någon när det börjar krisa.

  1. Acceptera känslan och bearbeta den. Ångest måste ut och hur jobbigt och skrämmande det än känns så är det viktigt att låta den få utlopp. Negativa känslor är NORMALT, det är inte skadligt eller farligt – bara obehagligt – och ångest går alltid, alltid, över. Det viktigaste är att tillåta sig att känna känslan, andas lugnt igenom det (utan att få panik över att det är obehagligt) och vänta. Ångest får en peak och sedan går det över, men kämpa inte emot. Låt den finnas där.
  2. Reflektera och försök konkret förstå vad det är som händer i kroppen – och VARFÖR. Går det att hitta en orsak till ångesten? Hur triggades det igång? Varför reagerar du såhär i den givna situationen? Vad grundar det sig i? Om man konkret kan förstå sin ångest blir det lättare att hantera.
  3. Våga prata om ångesten. Be om hjälp, stöd och kärlek. När känslorna blir jobbiga är det viktigt att känna att man har människor omkring sig som finns där och ger kärlek. Dessutom känner man sig inte lika ensam i de jobbiga känslorna.
  4. Sov ordentligt. För lite sömn leder till nedstämdhet som i sin tur bygger på ångesten. Sömn är avgörande för att människan ska fungera och när man är trött blir allting svårare att hantera.
  5. Ha bra rutiner. Rutiner leder till ordning och lugn och kan minska stressnivåer och därmed ångest. Att ha saker man ska göra varje dag ger mening och när man då har dagar som känns värdelösa och tomma är det viktigt att ha saker att göra ändå – t.ex. äta på bestämda tider, gå ut minst en gång per dag och antingen ta en promenad eller bara gå och köpa något i affären för sakens skull. Men gör någonting varje dag.
  6. Rör på dig. Träning och aktivitet sätter igång en rad positiva reaktioner i kroppen, och när man svettas frigörs dessutom endorfiner som kan leda till att man blir gladare och piggare. En promenad räcker, men gör någonting!
  7. Undvik alkohol och droger! Det kan tillfälligt lindra men blir bara värre sedan, och att dricka med ångest är ALDRIG en bra idé.
MEN sedan finns det också de där dagarna då ingeting fungerar.

De dagarna man inte orkar kämpa, bearbeta eller jobba med ångesten. Ibland finns det dagar som man BEHÖVER ta några steg tillbaka, acceptera att man inte orkar och VILA. Det är ok att må dåligt och det är helt ok att inte orka. Det är inte alltid bra att kämpa på och försöka hålla huvudet uppe. Det kan till och med vara skadligt att pressa på och tvinga på det där leendet för att tillslut kommer det att ta stopp, tillslut kommer kroppen inte orka mer och då blir det som det blev för mig: man bränner ut sig. Det är så himla viktigt att ha respekt för kroppen och lyssna innan det är försent. Gör allting genomlidande ont, är kroppen trött, huvudet tungt och hjärtat sårbart – LYSSNA, acceptera och var ok med att inte vara ok.

Det är så inpräntat i oss människor i väst att vi alltid måste klara oss, att vi alltid måste kämpa och att vi alltid måste orka. Prestera-prestera-prestera. Men det kan lätt bli för mycket och med alla krav som ställs måste vi hitta ett sunt sätt att förhålla oss. Det kan ibland betyda att vi måste ta en paus, att vi måste stanna upp, prioritera, tänka om, fundera och reflektera över vad som är viktigt och sedan börja om. Hälsan är det viktigaste vi har, och då menar jag inte bara den fysiska hälsan utan den PSYKISKA. Vi måste vårda vårt inre och ta hand om oss själva, behandla oss själva som vi hade behandlat en bästa vän. Livet är för skört för att slösa det på pressa oss till max och må psykiskt dåligt. Fundera över vad som är viktigast för dig, det du älskar, och fokusera på det. Ingenting annat spelar någon roll, men hälsan måste alltid, ALLTID, vara det som prioriteras i första hand.

Write A Comment