Första gången någon stal en del av mig - Antonia Eriksson
Jag vill börja detta inlägg med att triggervarna andra som fallit offer för övergrepp.

Idag tänker jag berätta en historia som väldigt få har hört. Det är en sådan historia som väcker känslor av skam och ångest, som de flesta människor inte vill höra. En historia i mängden av liknande historier som aldrig berättas. Historier om kvinnor som blir utsatta för det värsta tänkbara: män som stjäl bitar av deras självbild, självkänsla och integritet. Historier om män som ger sig själva rätten att ta för sig av sådant som inte är deras och kommer undan med det gång på gång. Historier som allt som oftast slutar med att offret är den som skäms, medan förövaren går vidare med sitt liv som om ingenting har hänt.

Jag tänker berätta den här historien för att klargöra varför jag är feminist och vad jag menar när jag säger att jag hatar män. För jag hatar inte alla män. Verkligen inte. Men jag hatar män som grupp. Jag hatar män som våldtar, män som tar för sig av sådant som inte är deras och män som skapar rädsla. Jag hatar män som behöver hävda sig genom att förminska andra, män som är våldsamma för att machokulturen är så inpräntad i deras person och jag  hatar de män som inte förstår att alla män inte är våldtäktsmän, men att alla våldtäktsMÄN är män och att jag som kvinna aldrig kommer kunna veta vilka män som är våldtäktsmän och inte – när jag ser på män som grupp. Jag hatar alla de män som gjort att jag alltid måste vara rädd och aldrig kan vara säker när jag går hem själv sent på kvällen. Jag hatar alla de män som gjort att jag MÅSTE generalisera för att jag inte vågar chansa. Jag hatar de män som bevisat för mig att så är fallet. De män som gjort att jag hatar män som grupp.

Det var på tomtefesten år 2012 strax efter att jag fått komma hem från sjukhuset där jag varit inlagd med anorexi. Jag var 17 år gammal. Jag var fortfarande sjuk och fortfarande underviktig men hade fått börja återgå till mitt liv med skola på deltid och lite mer frihet. Jag hade börjat umgås med mina vänner igen och gjorde alla försök till att vara ”normal” och passa in. Jag försökte leva; trots ångest, trots matschema, trots kroppsnoja, trots dålig självkänsla och trots en snedvriden självbild. Jag försökte umgås och vara social, även om jag blev helt utmattad och kände mig uttittad och dömd precis hela tiden. Det satt nog främst i huvudet – men känslan fanns där. Jag ville bara smälta in och vara normal. Jag vill inte vara ”den sjuka tjejen” eller ”Antonia med anorexi”.

Jag borde inte druckit alkohol den kvällen. Alkohol och undervikt, eller alkohol och ångest för den delen, är aldrig en bra kombination. Självklart blev jag alldeles för full. Jag hade inte druckit sedan tidig vår samma år – innan jag blev sjuk – och jag hade inte varit bland så mycket människor sedan sommaren. Min höst och en stor del av sensommaren hade spenderats isolerad på grund av min ätstörning och mitt bekräftelsebehov och mitt närhetsbehov var enormt. Det kanske var därför jag först tyckte det var lite kul med uppmärksamheten jag fick från en grupp killar jag kände.

Vi stod på dansgolvet, jag och gruppen med de säkert åtta killarna, där jag kände igen vissa och andra inte. Jag var nästan omringad och flög mellan dem som en liten vante, instabil på mina berusade ben. Jag minns hur en av killarna, en av de som jag tyckte var ganska snygg, tog på mig. Han tog på mitt lår och min rumpa, han höll hårt i min midja och han skrattade högt tillsammans med sina kompisar. Jag minns att han hade flickvän då. Jag sa ingenting medan jag dansade runt bland dem, men jag började få en obehagskänsla i kroppen. Jag kände mig som ett objekt; men jag kände mig också sedd och bekräftad – även om det var obehagligt. Här någonstans blir det suddigt. Jag minns inte när det hände eller hur det hände men en av killarna jag stått och dansat med, en av de jag inte kände igen sedan innan, släpade med mig från dansgolvet och in i ett toalettbås. Han tog på mig, kysste mig, drog i mina kläder och skrattade. Jag minns inte min reaktion, men jag minns hur jag snubblade till när han placerade mig i en position där han kunde tränga in i mig och jag minns hur ont det gjorde. Jag minns hur han flåsade i mitt öra och jag minns att det kändes som att jag svävade ur min kropp och iakttog händelsen på avstånd. Jag var inte där – bara min kropp.

Jag minns inte så mycket mer. Jag snubblade ut ur toalettbåset en stund senare och möttes av förvånade och iakttagande blickar. Hade de hört? Visste de vad som hänt?  Såg de mig också som ett objekt nu? Jag var i chock, men i skam övertalade jag mig själv att jag var med på det. Att jag var ok med det. Jag var inte ok med det. Det gjorde ont hela kvällen och när jag vaknade nästa morgon ville jag bara glömma allting. Jag kände mig smutsig och duschade säkert sju gånger den dagen och resten av tiden grät jag.

Jag önskade om och om igen att jag kunde gå tillbaka och göra om hela kvällen; kanske inte ens gått dit, kanske inte druckit så mycket, kanske haft på mig någonting annat… Istället gjorde jag det enda jag kunde göra för att klara av det: jag förträngde händelsen och pratade nästan aldrig om det igen.

Jag har sprungit på killen ett par gånger sedan den där kvällen 2012 och det är fortfarande så att jag skäms. Jag håller avstånd och vill gärna inte vara nära honom och jag fylls av en enorm känsla av olust och skam. Jag vet inte ens om han förstår att det han gjorde var fel. Han är ju en ”bra kille” egentligen. I andras ögon är han en bra vän, son, anställd.., Men det rättfärdigar inte vad han gjorde mot mig. Jag har aldrig berättat för honom hur fel jag tycker att det han gjorde var. Hur fel det var av honom att ta sig friheten till min kropp när jag var så berusad och skör. Jag sa inte nej. Jag vågade inte. Jag kunde inte. Men jag ville inte. Den skammen jag kände borde vara hans. Han stal en del av mig den kvällen. En del av min självkänsla, självbild och integritet. Han stal en del av mig som jag aldrig någonsin kommer få tillbaka och för det kommer jag aldrig någonsin förlåta honom. För det hatar jag honom. Honom och alla andra män som våldtar. Honom och alla andra män som inte förstår att det inte är ok att utnyttja en tjej som är för full för att säga nej. Att det inte spelar någon roll om jag följer med när han drar med mig med vinglande steg till toalettbåset. Det kommer aldrig någonsin vara ok att stjäla från en annan människa på det sättet och det kommer aldrig någonsin vara offrets fel – vare sig de säger nej eller inte. Aldrig.

Så ja, jag hatar män som grupp och ja, jag generaliserar. Men jag MÅSTE göra det, för att jag vågar inte chansa.

4 Comments

  1. Otroligt stark gjort att dela med dig av vad du gått igenom. <3

  2. Så himla modigt och starkt av dig att dela din historia! Jag kan bara tänka mig hur det har känts för dig att skriva detta! Och FY FAN för honom!! Jag vet att det nästan altid är offret som skäms och mår dåligt, men jag kan lova dig att inget av detta var ditt fel. Det vet du också, men jag ville bara säga det.
    Det glädjer mig verkligen att se vilken stark och självständig kvinna du blivit – heja dig!
    Tänker på dig! 1000 kramar bara till dig <3 <3

  3. Hej,
    ville bara säga att jag blev superledsen att höra din historia.
    Bra att du berättar dock, fler borde göra det.

    Heja Antonia..!

Write A Comment

English English Swedish Swedish