Jag lånar några väl valda ord från en av Sveriges bästa låtskrivare: ”jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik” och låter de orden vara startskottet för ett minst sagt kaotiskt inlägg.

Det är en känsla som ligger där någonstans i bakgrunden av alla känslor och intryck. Inte alltid påtaglig, inte alltid märkbar – men ändå där. Paniken. Jag har inte som syfte att skrämma upp någon, för att överlag mår jag bättre än på länge och är i plats i mitt liv där jag trivs väldigt bra i min tillvaro med ett jobb jag älskar, fantastiska människor och vänner runtomkring mig och bra, stabila rutiner. Jag skulle beskriva mig själv som lycklig. Men. Mitt känsloliv är lika intensivt som alltid och mitt sätt att förhålla mig till andra, att släppa in, att visa mig sårbar – ger mig fortfarande känslor av panik och rädsla. Tanken på att mitt nuvarande lycko-tilstånd är tillfälligt, lika så.

Känslokaos. Känslostormar. Så vackert skrämmande. Jag ser det som en välsignelse och en förbannelse att känna så fruktansvärt mycket. Att känna allting i varenda cell. Att ibland totalt slukas av känslorna. Jag brukar förklara känslor som ett spektrum som vidgas i jämn takt åt två håll. Jag tror inte att man kan känna mer lycka än man känt sorg. Har man aldrig tillåtit sig att gå sönder kan man heller inte veta hur det känns att vara hel.

Jag tror att min största rädsla är för mig själv. Rädslan för att jag kommer göra felaktiga val eller misslyckas eller förstöra för mig själv som ett resultat av min panik. Rädd för att jag kommer förminska mig själv. Rädd för att jag kommer nöja mig. Rädd för att jag kommer välja det säkra före det osäkra. För tänk om det börjar göra ont igen? Tänk om allting blir för jobbigt? Tänk om allting blir fel? Eller tänk om alla mina rädslor gör att jag helt enkelt inte vågar mer. Inte orkar mer. Inte vill mer.

Som tur är har inte rädslan och paniken övertaget. Känslorna ligger där i bakgrunden och oftast kan jag resonera med mig själv och inse att de bara är just rädslor och oftast inte befogade sådana. Oftast kan jag iaktta känslorna och inte handla efter dem. Förstå att katastrof-tankar kanske alltid kommer vara en del av mitt liv, men att de inte måste betyda någonting.

Write A Comment