Jag skrev,  för nästan 15 månader sedan, ett inlägg med titeln ”mitt hjärta vill skriva om sorgen”. Ett inlägg om hur det känns när hjärtat går sönder, om smärtan som konstant gör sig påmind och om tomheten som kommer efter ett uppbrott. Jag frågade er hur man gör: hur man orkar, hur man accepterar och hur man går vidare. Jag fick fantastisk respons. Vänner tog sig tiden att lyssna och fråga och finnas där, bekanta hörde av sig och delade med sig av sina erfarenheter och gav tips och råd på sådant som fungerade för dem och helt okända människor lämnande kommentarer och skrev långa mail där de delade med sig av sina historier. Helt plötsligt kändes min ensamhet inte lika ensam.

Det är fantastiskt hur känslor är så universella. Hur vi kan känna igen oss i och förstå vad andra människor genomgår. Det kanske inte känns exakt lika dant, men det spelar ingen roll. På något sätt kan vi ändå förhålla oss. Vi vet. Vi alla vet.

Och ni var många som visste hur det känns att gå sönder och som förstod min smärta och sorg. Ni var också många som var helt säkra på att jag tillslut skulle bli hel igen.  Ni gav mig stöd, värme och kärlek. Ni hjälpte mig sätta ihop bitarna igen och nu, nästan 15 månader senare, kan jag faktiskt säga att ni hade rätt. Det slutade faktiskt göra ont tillslut.

Det har tagit tid. På dessa 15 månader har jag hunnit gå sönder helt, låtsas att jag är ok, spela dum, verka obrydd, vara destruktiv och tillslut börja förlåta och ta hand om mig själv igen. Jag har hunnit vara självisk och oansvarig och jag har hunnit ta ansvar för – och bry mig orimligt mycket om – saker och personer som inte förtjänar min tid. Jag har varit tacksam, lycklig, ledsen och besviken. Jag har hunnit förlora mig själv och hitta mig själv igen.

Det finns en ”andra sida” bortom sorgen och smärtan, och även om det tog tid och kraft och tålamod att ta mig hit – kom jag ändå fram tillslut. Jag överlevde. Jag läkte. Det gick faktiskt över. Det blev faktiskt helt bra, kanske till och med bättre, med nya insikter, ny förståelse och ny styrka. Det slutade göra ont, det slutade kännas tomt och nu börjar jag faktiskt äntligen våga känna efter igen.

Så jag vill tacka er. Tacka er som tog er tiden. Tacka er som delade med er. Tack alla er som fanns där och stöttade och gav mig kärlek när jag behövde den som mest. Tacka er som fortsatte påminna mig om att det tillslut skulle gå över. Jag vill också påminna er som är i samma situation idag att det faktiskt blir bättre tillslut. Jag lovar er det. Jag lovar att ni överlever. Jag lovar att ni orkar. Men framförallt lovar jag att det går att släppa taget och gå vidare tillslut. Det finns inte en enda person för varje person, som vi är menade att älska för alltid. Kärlek finns inte i en begränsad mängd eller i en begränsad upplaga. Den är ändlös. Den är allt. Så våga tro på att den kommer finnas där på ett eller annat sätt -alltid- och att ni en dag kommer träffa någon ny och inse att det helt plötsligt inte gör ont lägre. Hålet, smärtan, tomheten kommer vara borta och ni kommer våga tillåta er själva att älska igen.

Jag lovar. 

Write A Comment