Och så står man där, månader senare, när man trodde att såret var läkt och inser att det inte är det.

Man inser att det fortfarande gör ont i bröstet när någon säger hans namn. Man inser att när man tänker tillbaka på hur det en gång varit, är man livrädd för att det kanske aldrig kommer kännas så igen. Det är som om man lurat sig själv så länge att man nästan glömt bort att allt bara var ett försök till att överleva. Ett sätt att orka ta sig genom det. Alla lakan man legat invirad i. Alla armar man haft runt sig. Alla halvhjärtade skratt och tomma löften. Allt – bara en överlevnadsstrategi.

Rädslan för att släppa in blir helt plötsligt påtaglig igen. Man kan se mönstret. Paniken så fort någon kommer för nära. Tomheten varje gång man blir avvisad även när man själv, medvetet, orsakat det. Känslan av att stänga av precis allting. Att låtsas som ingenting. Och värst av allt: man har inte en aning om hur man ska sluta. 

Och  det är nästan skrattretande hur långt man faktiskt går för att hålla fasaden uppe. Hur många impulser man följer, hur många dumma idéer man ger efter till, hur många lögner man säger till sig själv och till andra och hur många rent destruktiva och farliga situationer man utsätter sig för. Allt i ett försök att glömma. Att låtsas som att man är ok och att det inte alls var så farligt. Att han inte alls kunde ta med sig en så stor del av ens person.

Det handlar inte ens om att vilja ha honom tillbaka. Det handlar om att sakna det man en gång delade. Om rädslan för att gå vidare och oviljan att släppa taget, för att man är rädd livrädd för att glömma det som en gång var så stort. Livrädd för att våga göra sig sårbar igen. Att känna så mycket igen. Att riskera att ha så-jävla-ont. Igen.

Så istället går man där och krossar hjärtan längst vägen, istället för att laga sitt eget. Och man förstår det inte ens själv, förrän man månader senare säger hans namn och ögonen fylls med tårar.

1 Comment

  1. En till Antonia Reply

    Jag orkar inte med hur mycket jag känner igen mig i varenda litet ord i denna text. Fan vad du prickade in allt. Nästan. Allt utom smärtan i att veta att det var ens eget fel att det livet man hade gick förlorat.

Write A Comment