Jag möts ibland av förvånade blickar när jag berättar om mitt liv och den smärta jag upplevt, eller de svårigheter jag tvingats möta. Kommentarer som ”det hade jag aldrig gissat, du som alltid är så glad” är vanligt förekommande i sammanhanget, lika så ”du är så mogen för din ålder”. Många gånger tror jag att den jag pratar med inte vet vad dem ska säga – oavsett deras ålder eller tidigare erfarenhet. Hur ska en reagera på en annan människas upplevelse och känsloliv?

En sak vet jag och det är att en absolut inte ska säga ”jag förstår” eller ”jag vet hur det känns” för att det gör en säkerligen inte. Hur i hela världen ska du kunna veta vad det är jag känner eller förstå hur det har berört, präglat och format mig? Hur är det på något sätt rimligt eller möjligt? Det spelar ingen roll vad du har genomgått – min smärta kommer aldrig någonsin vara din smärta och därmed kommer det aldrig gå att jämföra min smärta med din smärta; och vice versa.

”Det är det som gör sorgen vacker. Den är gemensam och helt individuell på samma gång.”

Smärta och sorg är relativt, precis som alla andra känslor vi människor har tillgång till – de går aldrig att jämföra. Din smärta och min smärta ser inte likadan ut och det som smärtar mig kanske inte skulle beröra dig ett smack, men det gör den inte mindre verklig eller påtaglig. Vi alla lider ibland men av olika anledningar och säkerligen olika mycket och på olika sätt. Det är det som gör sorgen vacker. Den är gemensam och helt individuell på samma gång.

tumblr_nsh43spTGS1qft1rxo1_1280

Ibland undrar jag hur det skulle vara om jag inte varit med om alla de saker jag varit med om. Skulle min upplevelse av smärta vara annorlunda? Skulle jag reagera på andra saker? Skulle jag hantera livets motgångar på ett annat sätt? Säkerligen. Min smärta har format mig, gett mig både en sårbarhet och motståndskraft och den har gjort att jag idag möter motgångar på ett helt annat sätt än för några år sedan. Den sorg och smärta jag känner idag kommer från händelser de flesta människor aldrig behöver uppleva och jag har kommit på mig själv med att ibland tänka ”oj, vad lite insikt och förståelse personer måste ha som aldrig varit med om någonting svårt. Vilket tomt liv de måste leva.” Men det är orättvist. Smärta är relativt och bara för att någon inte genomgått samma trauman som jag gjort betyder det inte att deras smärta inte är lika genomlidande plågsam och hemsk – även om den utlösts av någonting som kanske inte hade skakat mig. Den smärtan är precis lika verklig som min – även om jag inte förstår den. Det är sanningen. Jag kan känna igen mig i smärta och jag kan känna medkänsla för någon som sörjer, men jag kommer aldrig någonsin veta hur det känns för dem och därför är det helt omöjligt att jämföra. Smärtan är vår egen.

Jag tror att vi växer av motgångar och jag är övertygad om att den som aldrig mött någon motgång inte känner sig själv fullt ut. Vi behöver kontrasterna och motpolerna i livet. Vi behöver se ena sidan för att få tillgång till den andra. Vi behöver mörkret för att få tillgång till ljuset och jag tror innerligt på att ju mörkare det varit desto ljusare kan det också bli. Jag tror att ju fler motgångar vi möter desto mer förstår vi oss själva och hur vi fungerar; våra styrkor och svagheter, våra rädslor och drömmar, vad som är viktigt och vad vi klarar oss utan. Vi växer för varje motgång. Vi blir starkare för varje smäll. Vi växer och utvecklas och förändras när det blir mörkt – så var inte rädd. Välkomna motgången, men jämför den aldrig aldrig med någon annans.

1 Comment

  1. Beautiful, beautiful post. Even though I have to use Google Translate to read your blog, the words and meanings still shine through. We can never guess by looking at someone what his or her pain is–there could be countless personal demons underneath a calm exterior. Yet, we can treat everyone with the compassion they deserve, so we can help them with the pain. Not compare, not criticize… just exhibit true compassion.

Write A Comment