Jag vill ta upp ett ämne med er. Jag vill prata om det där obehagliga, det tabubelagda och det som anses vara så fruktansvärt fult. Jag vill prata med er om det som tusentals människor går runt och skäms över, det som tusentals människor inte vågar tala ut om, det som 3 av 4 personer har erfarenhet av på ett eller annat sätt och det som uppskattningsvis 40 procent av befolkningen lider av. Jag vill prata om de 80 000 personer mellan 18-24 år och de 70 000 barn mellan 0-17 år som använder psykofarmaka, kommer till specialiserad öppenvård eller läggs in på sjukhus i Sverige varje år. Jag vill prata om den utvecklig av psykisk ohälsa som sker i Sverige bland unga, där allt fler mår sämre och statistiken bara går uppåt. Jag vill prata om de 9000 människor som i Sverige försöker ta sitt liv VARJE ÅR och de 1524 som lyckades år 2014. Jag vill prata om att fler personer i Sverige väljer att sitt liv än antalet som dör i trafiken. Jag vill prata om Sveriges vanligastehälsoproblem: psykisk ohälsa. Jag vill prata om stigmat kring psykisk ohälsa och jag vill göra det utan att skämmas. 

”Stigmatisering innebär att medlemmar av sociala kategorier – om vilka andra har negativa uppfattningar eller stereotyper – diskrimineras i sin egenskap av medlemmar i densamma kategorin. Vad som betingar de sociala kategorier som leder till stereotypier, innefattar attribut som är synliga eller osynliga, kontrollerbara eller inte kontrollerbara – och kan vara knutet till utseendet, beteendet eller ett medlemskap i en grupp. […] Detta innebär ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning, ett ”vi mot dom”, ett förakt för grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen.”

Jag är en del av statistiken. Jag är en av de 40 procenten i Sverige som lider av psykisk ohälsa. Jag är en av de 80 000 personer i Sverige som använder psykofarmaka, som går till specialiserad öppenvård och som lagts in på sjukhus i Sverige på grund av psykisk ohälsa. Jag är en av de ungdomar som är en del av den utveckling som sker av den psykiska ohälsan bland unga. Jag är en av de 9000 människor i Sverige som försökt ta mitt liv. Jag är en av dem som lider av Sveriges vanligaste hälsoproblem. Jag lider av psykisk ohälsa.

Det är svårt att vara öppen om psykisk ohälsa, kanske främst för att det finns så mycket fördomar och förutfattade meningar om vad det innebär att må psykiskt dåligt eller ha en psykisk sjukdom. Jag minns hur jag såg på psykiska sjukdomar innan jag själv drabbades. Jag minns vad jag lärde mig om dem i skolan och hur vi hade rollspel där vi utagerade de olika sjukdomarna så som vi lärt oss att de gav sig i uttryck. Jag minns hur vi skrattade. Hur hela klassen skrattade åt de psykiska sjukdomarna. Hur vi skrattade åt psykisk ohälsa. Jag minns hur filmer jag såg gjorde att jag blev rädd för personer med psykiska sjukdomar då de porträtterades som våldsamma och skrämmande. Jag minns hur jag tänkte att personer med psykiska sjukdomar är galna. Jag minns hur jag i medier läst om psykiska sjukdomar och hur de kopplats till våld och kriminalitet – vilket en nyligen publicerad sammanställning bekräftar, som visar att 40% av det medieutrymme som ägnas åt mentala hälsoproblem handlar om sambandet mellan psykisk sjukdom och våld och kriminalitet.

Jag minns känslan när jag själv drabbades och hur jag skämdes så mycket att jag knappt vågade berätta för mina närmsta anhöriga. Jag minns hur det kändes som att hela mitt liv rasade samman, hur jag tänkte att jag aldrig kommer att ha samma möjligheter som andra igen, att jag aldrig kommer att behandlas som en jämlik igen och att jag aldrig kommer kunna vara ”normal” igen. Nu tillhör jag den gruppen. Den psykiskt sjuka gruppen. Den gruppen som stigmatiseras, som diskrimineras och som andra har förutfattade meningar och negativa uppfattningar om. Jag minns att det här gjorde att jag bara berättade om det för min familj och mina närmsta anhöriga. Jag minns att jag tänkte att det är såhär mitt liv måste se ut nu; att jag måste skämmas, att jag måste vara tyst – för att annars kommer jag aldrig bli bemött på samma sätt igen.

Jag vet att jag än idag är livrädd för att bemötas annorlunda, att dömas och att diskrimineras. Jag är livrädd för att stigmat kring psykisk ohälsa kommer att påverka mitt liv så till den grad att jag inte kommer att kunna arbeta med det jag vill, att jag inte kommer bemötas på ett rättvis och jämställt sätt och att jag inte kommer att ha samma möjligheter som alla andra. Men jag inser också att det här bidrar till att upprätthålla stigmat. Min tystnad bevarar stigmat, inte bara genom att jag självstigmatiserar, nedvärderar mig själv och känner skam. Utan jag bidrar också till den synen folk har på psykiska ohälsa och psykiska sjukdomar genom att inte vara öppen och prata om det – för att hur ska någon få en annan uppfattning om inte vi som lever med det varje dag, vi som lever bland alla andra – pratar om det. Jag vet att min tystnad bidrar till att allt fler människor kommer att känna skam, att allt fler människor kommer diskrimineras på grund av psykiska problem och att jag kommer fortsätta att lida, skämmas och vara rädd. Jag vet att det enda sättet att förebygga detta, det enda sättet att bekämpa stigmat kring psykisk ohälsa – är att prata om det. Därför tänker jag ta kampen. Jag tänker vara rösten för alla andra som inte vågar än. Jag tänker stå upp mot stigmat.

Jag ville först inte berätta för någon att jag kämpade med psykisk ohälsa. Jag kunde inte yttra orden och säga det högt. Jag var rädd. Rädd för att människor skulle se på mig annorlunda. Rädd för att det gjorde mig annorlunda. Jag tänkte att hela min personlighet, allt som jag och alla andra trodde att jag var, skulle förändras. Men det stämmer inte. Jag har lärt mig att det inte är sant. JAG ÄR INTE PSYKISKT SJUK,  jag HAR och ÄR DRABBAD AV psykisk ohälsa. Det är en del av mig – men det är inte hela mig och det är inte någonting jag ska behöva skämmas över, för att jag har inte valt det. Jag har inte valt att drabbas av psykisk ohälsa, utan jag råkade vara en av de där 40 procenten, och det ska inte göra att jag behandlas annorlunda, diskrimineras eller fråntas möjligheter. Jag är en person precis som alla andra. Jag är en individ som förtjänar att behandlas på samma sätt som alla andra. Jag är inte min sjukdom.

Om jag hade haft cancer, eller någon annan kroppslig sjukdom, skulle det inte vara någon fråga om saken. Jag skulle inte behöva skämmas eller försvara mig på grund av min sjukdom. Jag skulle inte behöva vara rädd för att diskrimineras eller behandlas annorlunda och jag skulle inte känna att jag behövde gömma undan det. Jag skulle våga be om hjälp och jag skulle få den. Jag skulle inte konstant behöva försvara mig eller förklara och jag skulle inte behöva må ännu sämre än jag redan gjorde, på grund av att jag var sjuk. Jag skulle inte behöva vara rädd.

Mitt namn är Antonia Eriksson och jag lever med psykisk ohälsa. Jag är en glad, livlig och utåtriktad person som periodvis mår väldigt dåligt. Jag älskar att skriva, vill jobba med människor och tycker om träning. Jag skrattar mycket, pratar mycket och tänker alldeles för mycket. Jag är känslosam och gör allting helhjärtat, är engagerad och ger inte upp i första hand. Jag har svårt att släppa in folk, men de jag väl släpper in älskar jag med varje cell i min kropp och skulle göra vad som helst för dem. Jag vill mer än någonting annat att de jag bryr mig om ska må bra. Jag älskar att resa, jag älskar musik och jag älskar barn. En dag kommer jag att bli världens bästa mamma. 

Jag vill göra skillnad i den här världen och om det är genom att prata om mina problem och mitt liv, om jag kan göra skillnad genom att prata om psykisk ohälsa och bidra till att minska stigmat – så vill jag göra det. Jag vill göra skillnad. Jag vill att psykisk ohälsa ska bli socialt accepterat. 

Stigmatisering av psykisk ohälsa leder till att människor inte söker hjälp för sina problem för att de känner skam över att de tillhör en grupp som är avvikande från samhällsnormen. Stigmatisering leder till att andra människor undviker att umgås med, leva med, arbeta med eller anställa personer som har psykiska funktionshinder och sjukdomar. Stigmatisering leder till att resurserna minskas för denna grupp som i sin tur hindrar återhämtningen och leder till diskriminering. Stigmatisering spär på den psykiska ohälsan som redan finns. Stigmatisering förstör liv. 

Stigmatisering av psykisk ohälsa har påverkat mig hela livet. Det har gjort att jag skämts, försökt dölja mina problem och inte vågat be om hjälp. Så nu utmanar jag er: Lämna en kommentar! Den får vara anonym om ni vill, den får vara kort eller jättelång – men skriv. Skriv om er psykiska ohälsa, om era psykiska sjukdomar och om era erfarenheter av stigmatisering. Dela och sprid detta inlägg i era sociala medier och visa andra att det finns fler. Att vi finns, att vi är många och att vi inte tänker skämmas längre. Hjälp mig sprida budkapet så att färre behöver skämmas och lida så som jag och många andra gjort.

1 Comment

  1. Hej. Och tack för din blogg! Jag hittade hit häromdagen när jag och en klasskompis diskuterade semikolon-tatueringen, vad den står för. Jag googlade och hittade dig och din blogg. Det visade sig att du skriver om allt det som jag är intresserad av: träning, kost, hälsa och öppenhet kring psykiska ohälsa och diagnoser. Tack, du inspirerar verkligen! Jag pluggar till lärare i svenska och idrott. Och har precis som du erfarenhet av psykisk ohälsa. Min pappa har bipolär diagnos typ 2 och min bror har fått en autismdiagnos. Jag själv har, har jag insett nu vid 26 års ålder, också tampats mycket med ångest och dåligt mående men har aldrig haft kontakt med psykvården på samma sätt som mina familjemedlemmar. Men det är verkligen påväg uppåt och framåt och en del av att må bättre och lära känna mig själv är att höra andras historier, prata om det och bryta tabut kring det. Och precis som du, använder jag skrivandet som en slags terapi. Så tack, tredje gången gillt 🙂 Fortsätt gör precis det du gör, för det hjälper verkligen!!

Write A Comment