Jag tror inte att jag känner någon som börjar om lika ofta som jag gör.

Jag vet egentligen inte vad det handlar om, kanske är det motivationen som tryter eller brist på disciplin, men jag tenderar liksom att tröttna på grejer, lägga dem åt sidan och inte röra dem igen på väldigt länge. Samtidigt har jag svårt att släppa taget helt och hållet och avsluta. Tacka och bocka och säga adjö. Jag är så rädd för att ångra mig. Att se tillbaka och inse att jag begått ett misstag. Att det är ”för sent” – vad det nu betyder.

Bloggandet är precis en sådan grej för mig och jag har vid otaliga tillfällen slutat skriva, gått under radarn och backat några steg. Det har hänt att jag lagt upp något inlägg här och där när något måste ut, men kontinuiteten existerar inte och viljan till att skapa den lika så. MEN. Sen händer det tillslut. Det som håller på att hända just precis nu: jag hittar hem.

”Varför nu?” kan en undra. Jo. Såhär:

Jag börjar plugga på JMK om exakt tre dagar och jag inser att skrivandet, i alla dess former, säkerligen är bra att hålla fast vid och underhålla så mycket det bara går – och när jag ändå har en blogg som sitter här och väntar på mig kan jag lika gärna använda den. Det känns nyttigt, vettigt, härligt och allt det där andra som gör att folk skriver bloggar.

Jag vet egentligen inte om min vardag är tillräckligt intressant för att den här bloggen ska bli läsvärd, men jag tänker att jag ska försöka göra den till det. Jag tänker att livet rimligen borde bli ganska händelserikt och spännande nu när jag börjar plugga min drömutbildning, i staden jag älskar, med ett liv som äntligen börjar kännas som mitt eget. Det finns, om inget annat, potential.

Så om ni vill: Komsi! Häng med! Det blir kul!

Write A Comment