Ibland sköljer det bara över mig.

Tiden saktar ner, kroppen fylls av en tomhetskänsla och hjärnan hamnar i en tjock dimma. Förutom tröttheten känner jag ingenting. 

Jag blir ledsen. Ledsen över tanken på att det troligtvis aldrig kommer gå över. Att den här känslan kommer jaga mig hela livet och ta sig i uttryck på olika sätt. En hård läxa jag fortsätter påminnas om så fort jag accelererar.

Jag antar att den här omställningen har krävt mer av mig än jag förutspått. Jag behöver anstränga mig på ett helt nytt sätt både fysiskt, psykiskt och socialt och det tar mycket energi. Hjärnan måste jobba, fokus måste hållas och på det har jag massor nya människor att lära känna. Missförstå mig rätt, jag älskar det. Men det kräver mycket energi.

Detta har jag lärt mig efter min utbrändhet: Har man bränt sönder hjärnan en gång blir den liksom aldrig fullt fungerande igen. Energitanken krymper samtidigt som att allting i livet börjar kräva mer kraft. Saker blir lätt överväldigande och allting kommer därför att handla om prioriteringar. Är det värt det? Vad måste jag välja bort? I vilken ordning ska jag göra det? Den här biten är så himla viktig om man ska fortsätta leva ett fungerande liv och göra det man faktiskt vill göra – även efter man bränt ut sig. Man måste lära sig leva under nya omständigheter och på ett nytt sätt.

Så den här helgen har jag tryckt på paus. I skrivande stund ligger jag invirad i en filt med Mad Men-avsnitt som utlöser varandra. Jag har ställt in planer och fokuserar istället på att vila. Andas. Ta mig genom en minut i taget. Och förhoppningsvis räcker det.

Write A Comment