Jag vill börja detta inlägg med att triggervarna andra som fallit offer för övergrepp.


Detta är ett urdrag ur boken jag en dag kommer släppa.
 
En till av alla historier, som känns extra aktuell i och med #metoo-rörelsen som just nu sprider sig som en löpeld på alla sociala medier. Det här är den andra historien jag delar med världen. Den andra historien jag delar som väcker känslor av skam och ångest, som de flesta människor inte vill höra. Den andra historien jag delar som är en i mängden av liknande historier som aldrig berättas. Historier om kvinnor som blir utsatta för det värsta tänkbara: män som stjäl bitar av deras självbild, självkänsla och integritet. Historier om män som ger sig själva rätten att ta för sig av sådant som inte är deras och kommer undan med det gång på gång. Historier som allt som oftast slutar med att offret är den som skäms, medan förövaren går vidare med sitt liv som om ingenting har hänt.

Det är en historia, jag även denna gång, berättar för att klargöra varför jag är feminist och vad jag menar när jag säger att jag hatar män. För jag hatar inte alla män. Verkligen inte. Men jag hatar män som grupp. Jag hatar män som våldtar, män som tar för sig av sådant som inte är deras och män som skapar rädsla. Jag hatar män som behöver hävda sig genom att förminska andra, män som är våldsamma för att machokulturen är så inpräntad i deras person och jag  hatar de män som inte förstår att alla män inte är våldtäktsmän, men att alla våldtäktsMÄN är män och att jag som kvinna aldrig kommer kunna veta vilka män som är våldtäktsmän och inte – när jag ser på män som grupp. Jag hatar alla de män som gjort att jag alltid måste vara rädd och aldrig kan vara säker när jag går hem själv sent på kvällen. Jag hatar alla de män som gjort att jag MÅSTE generalisera för att jag inte vågar chansa. Jag hatar de män som bevisat för mig att så är fallet. De män som gjort att jag hatar män som grupp.

För er som har missat det, är alltså detta mitt första inlägg: ”Första gången någon stal en del av mig.”
Och det som kommer nu är min andra historia, om andra gången någon stal en del av mig.

Jag gillar inte att inte veta. Det har varit så sedan någon tog ifrån mig rätten att veta en gång, när jag var 18 år gammal. Jag gillar inte att inte veta och den kvällen vet jag inte om jag sa ja. Han säger att jag gjorde det. Han som har ett namn som börjar på A. Jag tycker inte om att höra hans namn, att säga hans namn, att se hans namn. Han säger att jag sa ja men jag vet inte. Jag vet att jag drack en shot, två shots tio shots och flera drinkar och dansade på ett svettigt dansgolv med andra svettiga människor. Människor som delade kroppsvätskor genom hångel och intim dans och drinkar. Jag tänker att det är lite sjukt att ingen funderar över hur ohygieniskt det är. Tänker att jag ska tänka på det fortsättningsvis. Jag vet att musiken var så hög att jag inte hörde vad han sa och vet att han pekade på dörren och låtsades blossa på en cigarett och att jag nickade och följde med. Jag vet att vi satt och pratade utomhus vid ett av borden medan vi rökte. Vet att jag satte mig på hans knä. Vet att jag var ledsen över allting med M, hans bästa vän som jag dejtat under sommaren men som det tagit slut med samma kväll och jag vet att han tröstade. Vet att han sa att jag var för bra för honom. Att jag borde vara med någon som var mer lik mig. Vet att jag nickade. Jag vet att jag satte mig på stolen bredvid och la pannan på bordet. Vet att det var kallt. Vet att det inte snurrade lika mycket då. Jag vet att vakten sa att jag måste gå. Vet att jag mådde illa, var yr, var alldeles för full. Jag vet att A bar mig i sina armar. Vet att kvinnan i svart jacka hjälpte honom genom att hålla uppe mig medan de gick förbi kyrkan. Vet att mina fötter inte hängde med. Att mina ben inte fungerade. Vet att jag knappt kunde gå. Jag vet att vi kom till min port och att jag inte hade nycklar. Vet att min bästa vän J inte svarade. Vet att S inte svarade. Vet inte mer. Jag vet att jag vaknade i hans säng. Vet att ljudet på min telefon var avstängt. Vet att han kysste mig. Vet att jag var förvirrad. Vet att jag skrattade istället för att gråta. Jag vet att jag kände mig äcklig. Vet att jag gick hem och duschade i två timmar och sen en timme igen. Vet att jag var rädd. Vet att jag skämdes. Vet att jag skäms. Jag vet att jag träffade honom igen för att se om det var sant att jag verkligen ville, att jag kunde säga ja. Vet att jag aldrig ville träffa honom igen. Vet att jag aldrig ville se honom. Aldrig ville höra hans namn. Vet att jag ville kasta en stol. Jag vet att jag grät och fick panikattacker. Jag vet att jag inte drack alkohol igen på nio månader. Men jag vet inte vad som hände den kvällen. Om jag sa ja den kvällen.

Det jag däremot vet är att det inte var ok. Hans agerande var inte ok. Det är inte ok att utnyttja en person som är så full att de inte kan stå upp. Inte ens om de säger ja. I ett så berusat tillstånd är inte någon kapabel till att fatta ett sådant beslut och då får man inte fatta det beslutet i deras ställe. Det spelar ingen roll. Det är inte ok. Det finns ingenting som kan rättfärdiga det.

Min skam borde vara hans, men det vet jag att den inte är. Han kommer troligtvis aldrig förstå att han utsatte mig för ett övergrepp. Att han våldtog mig. I hans ögon var det ok, för att enligt honom så sa ju jag ja. Jag vet inte om han ljuger. Jag kan inte bevisa det. Men om jag varit nykter hade det aldrig hänt, och det borde vara bevis nog. Jag ska inte behöva förklara mig eller försvara mig. Men det har jag fått göra. För att ryktet spred sig snabbt -och lika snabbt kom skiten jag fick kastad på mig för att ha ”legat med M’s bästa vän precis efter vi gjort slut”. Jag var ”the bad guy” i berättelsen. Jag var slapman som blev utfryst, ifrågasatt och dömd. Det var jag som hade gjort fel. Det var jag som hade betett mig dåligt. Det var jag som var problemet.  Det var iallafall så det lät.

Men det var inte sant då och det är inte sant nu.

Det var han som gjorde fel. Det var han som betedde sig illa. Det var, och är, han som är  problemet – med sin okunskap och sin totala oförståelse för vad som är rätt och fel. Det är han som borde ifrågasättas. Det är han som borde vara rädd. Det är han som borde skämmas.

Jag skäms. Men idag skäms jag inte längre för vad som inträffade eller hur det gick till. .Jag skäms för att ha tillåtit människor som honom att komma in i mitt liv. Jag skäms för honom. För hans beteende, hans moral och hans värderingar. Jag skäms för alla de som inte vågade backa mig, i risk att skapa friktion eller dålig stämning. Jag skäms för det manliga könet. Jag skäms för machokulturen och hur inpräntad den är i vårt samhälle idag. Jag skäms för att så många män saknar förståelse och kunskap, och att ännu fler inte vågar söka sig till den. Jag skäms för att så många blundar och tittar åt ett annat håll och tillåter det här att hända igen och igen. Jag skäms över att så många män tillåts komma undan.

Det ska inte få gå omärkt förbi. Vi måste slå tillbaka. Vi måste ropa och peka ut och säga ifrån. Vi måste höja rösterna och vägra tystas ner. Vi måste våga berätta våra historier. Vi måste utbilda de som inte förstår och framförallt de som fortfarande är unga och forfarande kan lära sig. Vi måste visa hur. Vi måste förklara varför. VI måste göra det, för framtidens kvinnor såväl som för nutidens. #metoo

Write A Comment