Jag önskar att min ångest var mer begriplig och logisk. Att jag kunde förstå den och hantera den och inte bara fastna i ett vakuum av tomhet och oro. En ologisk rädsla för något jag inte vet vad det är. Som jag inte kan hitta. Som jag inte kan stilla.

Jag kan förtränga ångesten och trycka bort den ett tag, och bäst av allt är jag på att distrahera mig från den. Att springa så fort jag kan åt andra hållet, livrädd för att möta känslan. En vanlig reaktion mot ångest – vill jag tro. Men problemet är att det inte alltid är såhär, utan går i perioder, och jag vet inte om ångesten då bara är obefogad och något min kropp skapar för att sakta ner mig när det går för fort eller varna mig om att något inte står rätt till. Eller om det beror på att jag helt enkelt aldrig riktigt kommit åt det underliggande problemet och att det därför kommer tillbaka igen och igen. För att det är orört och obearbetat.

Jag känner mig helt vilsen i hur och vad jag ska göra. Hjälper det verkligen att gräva i det ännu mer? Att dra upp det i ljuset? Blir det verkligen bättre? Lättare? Är det verkligen att föredra att älta och hålla fast vid? Är det inte bättre att bara försöka leva vidare och vänja sig? Att lära sig hantera det, utan att gräva och gå in i ångesten?

Jag vet inte.

Det känns som att jag, efter såhär många år, borde ha ett svar. Det känns som att jag borde veta bättre. Men varje gång en period som denna dyker upp; där jag vaknar med en klump i magen varje dag utan att veta varför, där det känns som jag när som helst kommer brista ut i gråt, att jag i vilken stund som helst kommer gå sönder – så vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte hantera det. Jag bara dras in. Känner mig helt ur kontroll och totalt hjälplös inför situationen och känslan. Jag vet inte hur jag ska klättra upp igen – för jag har ingen aning om hur eller när jag ramlade ner från första början. Hur fan hamnade jag här, igen? Och hur fan tar jag mig framåt, utan att krascha först?

Jag tror att det är den värsta delen: rädslan. Rädslan för att krascha. Rädslan för att ramla ner i det becksvarta mörkret. Rädslan för att vara så jävla långt ifrån mig själv och allt jag identifierar mig med.  Det är så fruktansvärt jävla paralyserande skrämmande att tänka på att hamna där. IGEN.

Jag vet inte vart jag ville komma med det här. Kanske behövde jag bara ventilera. Kanske är det någon form av heads up. Eller så är det bara ännu ett tankeludd jag försöker nysta ut. En sak vet jag, och det är att jag är fruktansvärt tacksam över att ha stjärnorna på bilden i mitt liv.

Write A Comment