Det är sällan bara hjärtat det gör ont i – utan det är hela kroppen. Trycket i bröstet gör det svårt att andas och varje rörelse känns tung och obehaglig. Gråten sitter fast i halsen. Allting känns kallt och tomt. Ensamt.

Det finns någonting farligt i att älska med hela sitt hjärta och hela sin själ. Då står allting på spel och när det då inte fungerar är det som att hela världen faller i bitar. Vi blir plötsligt ett jag och ett du. Två halvor av en hel som måste börja om och bygga upp sin saknade halva var för sig. Det är en sorglig insikt; att kärlek inte räcker. Att det inte räcker att älska varandra, att det inte räcker att vara löjligt kär. Det är så fruktansvärt jävla sorgligt att det inte räcker. Vi var ju så bra när det var bra. Vi var bäst då. 

Kvällarna är värst. Paniken kommer smygandes i takt med mörkret och tillslut kan jag inte göra någonting annat än att gråta. Jag gråter och det värker. Huvudet pulserar, ögonen svider och hjärtat slår hårt och tungt. Jag har ont i varje cell och lider tills det att jag tar en tablett för att ens kunna somna och när jag vaknar är jag tom. Överlevnadsinstinkten kickar in: ”jag ska ta mig genom den här dagen också”.  Men paniken ligger fortfarande kvar och trycker i bröstet och jag vet att vid minsta omskakning så kommer det att spricka. Fasaden kommer att falla ner. Jag kommer att falla i bitar. 

Jag känner mig så jävla trasig.

Fråga inte än kära ni, jag vet inte om jag klarar av det. Säg inte att det kommer bli bättre och att det kommer gå över, för just nu känns det inte alls så. Ångesten – visst, men känslan. Känslan han och jag delar, den vi har tillsammans, går inte över. Den finns kvar. Den är inte borta. Jag är precis lika kär och jag älskar honom fortfarande precis lika mycket. Men det är slut nu. Det är över. Vi tog sönder oss.

3 Comments

  1. Styrkekram! Behövde läsa det, även om det är hemskt att erkänna så är sorg lättare att känna när man vet att man inte är ensam. Du är inte ensam, jag sitter hemma, lika eländig och ledsen. Men i mitt fall visade han att jag inte dög genom att vara med en annan. Har precis som du haft anorexia, samt ångest och depressioner, efter det, behöver man verkligen inte få den bekräftelsen på att man inte duger. När man känner sig så ensam är det så svårt att lämna någon som man älskar, men som du säger, överlevnadsinstinkten kickar in, och jag klarar mig utan honom idag med.

    Du är inte ensam, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart mår bra. Du är en jättefin människa!

  2. Amanda Ramidh Reply

    Åh hjärtat. Önskar jag kunde bära en del av din smärta och göra det lättare för dig, finns här, det vet du <3

  3. Jättestor styrkekram till dig. <3 Hjärtan som går sönder är något av det värsta, mest fruktansvärda och mest smärtsamma som finns. <3

Write A Comment