Det kanske inte är så-himla-viktigt att veta allt just nu - Antonia Eriksson

Jag är den veligaste personen jag känner. Eller. Egentligen vet jag inte om ”velig” är rätt ord – utan jag tror snarare att det handlar om att jag inte riktigt vad jag vill göra med mitt liv, och resultatet blir att jag testar mig fram i ett försök att hitta min plats. Trial and error. Jag slängs mellan tankar och idéer om vad jag skulle kunna tänka mig att göra, vad jag drömmer om att göra och vad jag gör just nu. Räcker det verkligen att någonting är roligt just nu, för att fortsätta hålla på med det ett tag till? Eller ska jag redan nu försöka söka mig fram till något jag kan tänka mig att hålla på med på mycket längre sikt, även om jag inte vet helt säkert vad det är? Ska jag avvakta och tänka på det ett tag, innan jag bestämmer mig och fattar ett beslut? Har jag tid? Har jag råd?

Jag antar att man lättare fastnar i de här tankebanorna och ”problemen” när man är lite som jag – en person med hög arbetsmoral, höga ambitioner och väldigt mycket drivkraft – men som inte har en specifik sak de är bäst på eller tycker om att göra. Jag tycker att det finns så mycket som är roligt, intressant och givande (även om det är på olika sätt) och eftersom jag är en sådan person som ger mig hän när något är kul – blir jag ofta väldigt duktig på det jag håller på med. Jag vill lära mig. Jag vill utvecklas. Ja, helst av allt vill jag bli bäst, eller iallafall så bra som jag kan bli, i allt jag gör. Resultatet blir att jag upplever att jag inte att har bara ett kall, utan att det finns så många saker jag ska – och framförallt VILL – hinna med.

Men ibland gör detta också att jag känner mig lite vilse, för jag vet ju faktiskt inte vad det är jag ska ”hålla på med resten av livet”. Jag vet inte exakt vilken utbildning jag vill läsa eller exakt vad jag vill jobba med sen. Jag vill ju göra så mycket, så jag ångrar mig och tänker om och hittar nya saker som låter spännande och intressanta – och jag landar liksom aldrig.

Men jag vet inte om jag måste göra det heller.

Jag försöker räkna ut om det faktiskt är helt avgörande att jag har en plan eller vet vad jag ska göra här näst, eller om det är ok att jag inte gör det. Det kanske kan få vara helt ok att göra någonting just nu för att det känns så himla rätt och är så himla roligt, även om jag vet att det inte kommer vara något jag gör hela livet. Det kanske är helt ok att läsa en utbildning och sen läsa en helt annan, eller jobba med någonting för att sedan byta bana helt. Jag kanske till och med behöver förändring med jämna mellanrum och mår bra av friheten. Jag tror att jag kanske måste vara i ständig rörelse, på ett eller annat sätt, och att det helt enkelt kommer innebära att jag kommer gå flera olika vägar i mitt liv.

Om det är någonting jag lärt mig på mina 22 jordsnurr är det iallafall att saker och ting sällan blir som jag har tänkt och att det därför sällan är meningsfullt för mig att planera långsiktigt. Jag måste nog landa i, och acceptera, att jag är en person som behöver ta saker och ting lite som de kommer. Ja, det kanske inte är så-himla-viktigt att veta allt just nu.

1 Comment

  1. Det är alltid bra om man har ett mål, eftersom det ger riktning och mening, men revidera dina mål efterhand som du får nya erfarenheter.
    Se inte dina mål som du något du nödvändigtvis ska landa i utan just som riktningsvisare.
    Bryt också ned dina långsiktiga mål i korta etappmål.
    Belöna dig själv varje gång du når ett delmål.
    ” Det är inte målet utan resan som gör mödan värd”

Write A Comment