Som jag skrev i mitt senaste inlägg har det tidigare känts som att jag styrs helt och hållet av mina känslor, men att det numera känns som att det faktiskt är jag som styr. Jag vill utveckla det lite. Såhär är det: Jag är en känslosam person – och lägg märke till mitt ordval; jag är känslosam – inte känslig. Jag skulle beskriva mig själv som dramatisk, explosiv, passionerad… Jag är svart och vit och jag är lite allt eller inget – sällan lagom eller mittemellan – och det här innebär att jag känner väldigt mycket. Jag känner mycket sorg och ångest men jag känner också mycket kärlek och lycka; mina toppar och dalar är extremt höga och extremt låga. Känslostormar. 

Tidigare har mina känslor dragit med mig och jag har flugit mellan mina toppar och dalar utan någon som helst kontroll, rädd och lite ångestfylld över vad som kommer näst. Jag har tänkt att jag inte kan kontrollera känslostormarna, för att det är ju mina känslor och de känns ju som de känns – men nu förstår jag att det är mer komplext än så. Visst dras jag med av mina känslor ibland, men i slutet av dagen är det ändå jag som väljer min reaktion – och även om en känsla väcks, kan jag välja om jag vill agera utifrån den eller inte. Jag kan också välja om jag vill gå in i känslan, eller om jag vill lägga den åt sidan och fokusera på någonting annat. Oftast kan jag alltså styra min reaktion och mitt sätt att förhålla mig till känslan (förutsatt att jag kan distansera mig och se på känslan objektivt det vill säga, vilket såklart inte alltid är möjligt).

Den här insikten har gjort att jag kan vara lycklig. Jo, jag är faktiskt till övervägande del glad, och suger åt mig av allt det positiva och fina i mitt liv; mina fantastiska vänner, mina underbara kollegor, mitt jobb, mina intressen; skrivandet, musiken… Jag lever i nuet, känner efter och bara är. Jag väljer att lägga smärtan och ångesten åt sidan och fokusera på annat, och när jag vill ta fram känslan och bearbeta den kan jag göra det – men det är jag som bestämmer när.

Write A Comment