Ibland förvånas jag över hur naiv jag är.

Eller ja; Aningslös. Ogenomtänkt. Oförberedd. Jag vill så gärna se mig själv som en medveten och insiktsfull individ, som konstant analyserar mig själv, min omgivning och alla människor runtomkring mig. Jag pratar ju ofta om att min hjärna mer eller mindre konstant går på högvarv – något jag i mångt och mycket vant mig vid och tycker om – men som ibland bara känns som en bestraffning. Det går nämligen åt väldigt mycket energi att konstant ta in så många olika intryck och känslor; och när jag inte har någon fylld reservtank att ta från när det blir för mycket, kan jag bli helt dränerad.

Utmattningen och hela kroppens försvarssystem vaknar liksom till liv och säger: ”NEJ DU! Du har redan bränt ut dig en gång. Du har redan kraschat och tagit slut på all energi du har, plus lite till. Fan heller att du gör det igen”. Och bara sådär, helt plötsligt, blir jag sjuk eller nedstämd eller helt-jävla-utmattad. En sak för mycket är tillräckligt för att sätta mig helt ur balans och lågan inom mig dör, bara sådär. Den orkar liksom inte brinna mer och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att tända den igen. Det enda jag kan göra är att backa. Säga stop. Vila.

”You are like a shooting star. You burn twice as fast and twice as bright as everyone else. But then you also need more time to recover and come back bright again.”

Så denna vecka har jag sjukskrivit mig från jobbet för att få tid att återhämta mig och komma på fötter igen. Jag behöver uppenbarligen det, för att just nu skriker hela kroppen nej och min ork är som bortblåst. Helgen blev så mycket mer påfrestande än jag hade räknat med och efter en redan ganska fullspäckad vår där jag inte riktigt stannat upp och andats – kom liksom allting ifatt nu när jag fick ledigt i några dagar och känslorna fick utrymme.  Det var som att så fort jag började sakta ner och slappa av passade kroppen på och då kom tröttheten. stresskänslan i  kroppen och ångesten mer eller mindre direkt.

Jag VET att det tar lång tid att återhämta sig från utmattningsdepression. Jag har läst otaligt många artiklar och bloggar om hur tungt och jobbigt det kan vara efteråt och hur man konstant måste vara observant, sätta gränser och verkligen lyssna på kroppen och dess behov. Men ändå lyckas jag hamna här. Ändå lyckas jag pressa mig själv för hårt, vilja för mycket, överskatta mig själv och min ork. Jag vill liksom inte erkänna att jag inte klarar av att göra allting till 110%. Jag vill inte acceptera att jag inte orkar. Jag vill ju så jävla mycket. 

Write A Comment