Personlig eller privat? - Antonia Eriksson

En tanke som cirkulerat i mitt huvud varenda vakna sekund den senaste tiden är detta: Var går gränsen mellan att vara personlig och privat? Hur mycket ”kan” man, ”ska” man och ”bör” man berätta för personer i sin omgivning? På vilket sätt skiljer sig det åt mellan olika människor? Hur vet man vad som ”lämpar sig att sig” att säga till någon? När blir det för mycket? Kan man säga för mycket? Hur vet man det? Har man en skyldighet att berätta vissa saker? Eller har man mer rätt att medvetet dölja vissa saker? Vilka då?

Ni hör ju. Kaos.

Jag ser mig själv som en öppen och autentisk person. Jag har lätt att prata om saker och ting, bra som dåliga, jobbiga som lätta, och tycker oftast inte att det är en big deal att visa sig lite sårbar och dela med sig av sådant som berör eller möjligtvis kan hjälpa någon. Jag har ju trots allt varit en ”offentlig person” en ganska lång tid, föreläst om ätstörningar och psykisk ohälsa ett antal gånger och varit med i alla möjliga sammanhang där jag pratat öppet om ganska ”privata” ämnen. Jag tror, som jag sagt så många gånger förut, att det är viktigt – kanske till och med nödvändigt – att vi vågar prata om sådant som är lite jobbigt. Att vi lär varandra att bli trygga i vår sårbarhet och hjälper varandra bli varma, förstående och kärleksfulla personer. Jag tror innerligt på att det kan ändra världen. Att vända oförståelse till kunskap och rädsla till öppenhet och kärlek.

Men jag inser mer och mer att det inte finns många människor som delar den här uppfattningen, eller snarare inte kommit så långt att de kan vara öppna, förstående och fördomslösa. Det går alldeles för fort för många människor att gå in i en försvarsställning, överrumplas av sin egen oförståelse och rädsla och låta fördomar och förutfattade meningar styra deras reaktion och sätt att agera. Det finns så många människor som inte vill förstå och inte vill lyssna. Annorlunda är obekant. Skrämmande. Alarmerande.

Istället för att bli bemött med den förståelse och värme jag (kanske naivt) förväntar mig, blir jag istället bemött med panikslagna blickar och tystnad. Istället för att få chansen att förklara och utbilda, svara på eventuella frågor och ge ett annat perspektiv på hur saker och ting är, blir jag dömd. Och då blir jag rädd. Rädd för att det här är normen. Rädd för att vi har en så himla lång bit kvar och rädd för att säga något i risk att det kommer färga bilden av mig som person, med någonting negativt. Jag blir placerad i ett fack jag inte vill tillhöra.

Så jag har tänkt om. Ni som läst min blogg sedan tidens begynnelse har fått ta del av en rad totalt utelämnande inlägg som jag i den stunden behövt och velat dela med mig av. Det vill jag fortfarande. Men jag har insett att det i viss mån gjort mer skada än nytta. Jag har trott att det kanske kan bidra till att förändra synen vi har på varandra och på vissa grupper av människor, men jag har insett att det inte är så enkelt – och det är tragiskt. Min blogg har därför rensats från vissa inlägg. De finns sparade, men i dagsläget känner jag att jag inte vill ha dem publika. Vem vet. Någon dag kanske jag får för mig att publicera dem igen. Eller inte. Det får tiden helt enkelt utvisa.

Jag  känner mig lite feg. Det går emot mycket av det jag tror på att sänka rösten och censurera mig själv. Jag vill ju kunna prata om allt det där jobbiga och hjälpa andra människor att förstå – men med vissa ämnen måste jag backa en bit just nu. Jag måste välja mina ord. Jag måste välja mina strider.

Jag vill vara tydlig med att detta inte kommer att förändra mitt sätt att skriva på. Jag kommer fortfarande vara personlig och ibland väldigt privat. Jag kommer fortsätta skriva utelämnande och svåra inlägg. Jag kommer fortsätta vara ärlig och rak. Det är bara vissa ämnen, vissa inlägg och vissa frågor som jag kommer vara lite mer försiktig med. Helt enkelt för min egen skull. För att skydda mig själv.  

Write A Comment

English English Swedish Swedish