Tid - Antonia Eriksson
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att tiden går så fort. En del av mig vill att den ska flyga fram, medan den andra frenetiskt letar efter nödbromsen. Jag vill hela tiden vara påväg någonstans och se förändring och utveckling. Det är som inbyggt i mitt system att aldrig vilja stå still – men samtidigt vill en del av mig bara stanna upp bara och landa i det som händer exakt här och nu och inte missa en sekund av livet. För det är ju nu livet händer, inte igår, inte imorgon, utan precis just nu.

Tiden är svår att greppa tycker jag. Den suddar ut gränser och ramar och förändrar tankar, minnen och intryck. Som när ett minnen dyker upp från lågt tillbaka i tiden men känns, och kanske alltid kommer kännas, som att det precis inträffade. Ibland känns det som tiden står helt still. I en kyss. I ett gapskratt. I sorg.

Jag önskar ibland att jag själv fick välja, styra och kontrollera tiden – men jag har kommit att inse att den lever sitt eget liv. Flytande. konstant förändrande. Diskontinuerlig. Jag tror att människans största misslyckande är viljan och tron om att vi kan styra tiden. Det går inte. Tiden, så som vi känner till den, är en mänsklig konstruktion och ett försök till en logisk förklaring av något som är ologiskt. Tiden, så som vi känner till den, är skapad för att ge ordning och kontroll. Men det går inte att kontrollera. Det är inte möjligt. Istället skapar tiden stress, ångest och oro. Krav, förväntningar och måsten.

Jag tror att det bästa man kan göra är att acceptera tiden för vad den är. Låta den vara fri. Sluta försöka tämja. Visst, vi kanske behöver tiden. Vi kanske behöver ordningen och tiden ger oss någon form av möjlighet till organisation och planering. Men känslan av tiden, tidsuppfattningen och allting annat som tiden står för, symboliserar och framförallt påverkar – den kanske bara måste få vara precis som den är.

Write A Comment