Choklad och pannkakor – kan det ens gå fel? Jag tror faktiskt inte det, och när det dessutom handlar om sockerfria, nyttiga och supergoda protein pannkakor – då är det en fullträff. Dessa åt jag efter ett svettigt träningspass här om dagen och det var en alldeles perfekt påfyllning, men de passar precis lika bra till frukost, som ett mellanmål eller egentligen när som helst när man känner för pannkakor 😉

IMG_8963 (2)

Ingredienser: (till en person)

  • 1 skopa proteinpulver (jag använde DETTA som jag fick möjligheten att prova från Aldrig Vila)
  • 2 msk kokosmjöl
  • 1 msk fiberhusk
  • 1 tsk bakpulver
  • 1 ägg / 1 dl äggvita
  • 1,5 dl mjölk

Gör såhär:

  1. Blanda alla torra ingredienser.
  2. Blanda i ägg och mjölk och stek sedan i en stekpanna med lite kokosolja. Det brukar räcka med ca. 1 minut per sida, men håll koll och vänta tills det börjar bubbla lite – och vänd sedan!
  3. Servera med bär, kokos och sockerfri sirap, eller vad som helst som du är sugen på – glass är ett hett tips!

Sådär, spring iväg och testa och återkom med recension, jag kan lova att ni inte blir besvikna!

Inlägget är skrivet i samarbete med aldrigvila.se – men receptet och åsikterna är självklart mina egna. 

Att jobba på gym är så-himla-roligt och jag älskar verkligen att befinna mig i en miljö med tränande, glada och kämpande individer. En del av charmen är också att få träffa så mycket olika människor, ta del av deras historier och se dem utvecklas. Sedan jag började jobba på Actic har jag haft många intressanta och inspirerande samtal som förgyllt mina dagar och jag känner mig lite bortskämd som får det serverat till mig varje dag. Vilken lyx det är!

Något av det bästa med mitt jobb är att jag är omringad av vänner som jag får dela så många roliga stunder och skratt med. Mina kollegor är dem bästa och vår sammanhållning är fantastisk. Igår fick jag till exempel slänga mig på min chef för en stor kram och ge en high-five till alla som jobbade när jag ÄNTLIGEN klarade min 10 dips. Delad glädje är dubbel glädje, jo det är nog så.

Det är lätt att ta vardagliga saker för givet, så som bra arbetskollegor, kärleksfulla partners eller en sådan sak som en god hälsa. Det är lätt att glömma bort hur viktigt det är och hur mycket det betyder. Den där tacksamheten tenderar att avta eller glömmas bort och jag tror att det är extremt viktigt att försöka hålla kvar i den – att hitta tillbaka till den tacksamma kärnan. Där är nyckeln. Där finns allt. Så idag vill jag uttrycka min tacksamhet.

Jag är tacksam för min fantastiska pojkvän som jag är upp över öronen förälskad i.

Jag är tacksam för min  kaosartade (men aldrig tråkiga) familj.

Jag är tacksam för mitt jobb och mina fantastiska kollegor.

Jag är tacksam för min utbildning och att jag har lyxen att lära mig så mycket.

Jag är tacksam för mina guldklimpar till vänner.

Jag är tacksam för min hälsa, min starka kropp och jag är tacksam för mitt liv.

Vad är du tacksam för? 

 

Jag fick ett fint mail ett tag sedan med en fråga som jag anser är både viktig och aktuell i och med vad jag vill förmedla här i min blogg, men också på grund av alla mail och kommentarer jag får. Jag frågade därför om det var ok att jag lyfte fram frågan i bloggen. Hen ville förbli anonym, men var ok med att jag publicerade delar av mailet – så här kommer det. Jag hoppas att fler ska känna igen sig i detta inlägg och att det kan hjälpa er. Skriv gärna en kommentar om era erfarenheter och er ångest, det kan vara skönt att få ut det ibland och om inget annat kanske någon annan läser det och känner igen sig.

Sedan jag började läsa din blogg har jag känt en lättnad, en lättnad för att det är ett bevis på att det finns andra människor som känner precis som jag! Jag har inte varit sjuk i anorexi, utan mår dåligt av andra anledningar som har gjort att jag har sökt hjälp för att må bättre. Trots att vi antagligen inte alls har samma bakgrund kan jag känna igen mig till 110 procent när du skriver om vissa känslor, så som ångest, energilöshet och tomhet, eller de dagarna man bara vill ligga hemma och gråta. De dagarna då man kämpar in i det sista för att hålla ett leende på läpparna. Jag skriver till dig för att fråga om du har några tips och råd hur man ska tänka och göra för att ta sig igenom de dagarna som är extra jobbiga? Hur tänker du när du är i skolan och känner att de jobbiga känslorna tränger sig på? Vad gör du?”

Den där förbannade ångesten. Den där känslan som kryper sig på, som ligger där och gör sig påmind hela tiden och som aldrig tycks vilja försvinna. Ibland är den stark, ibland är den mer i bakgrunden, men den är liksom alltid där på ett eller annat sätt och gör livet lite jobbigare att hantera. Den där förbannade ångesten. Som ni vet lider jag av ångest i perioder. Jag väljer att vara öppen med det då jag tycker att det är viktigt att vi kan prata om psykisk ohälsa, negativa känslor och sådant som annars tystas ner och ses som skamfullt. Människor skäms för att de mår dåligt, just för att ingen pratar om det, och då tänker jag vara den där rösten i tystnaden som talar öppet om det. Så att andra som lider kan få lite hopp och någon bredvid sig i kampen som känns så jävla ensam.

Jag får ganska mycket ångest i perioder, sådan där ångest som kväver och förlamar och gör att jag känner mig som världen minsta, svagaste och mest meningslösa människa. Ångesten som är outhärdlig. Ångesten som är de första stegen in i en depression. Jag har ju som ni vet en  historia med depressioner och anorexi som har bidragit till att göra mig lite extra sårbar. Press och stress i för höga doser är fortfarande jättesvårt för mig att hantera, bara en sak som att jag sover för lite kan resultera i att en hel dag går åt helvete och ibland lägger liksom kroppen av och jag kommer inte ens upp ur sängen. Ja, det här kommer ibland på en helt vanlig vardag och ibland tänker jag att allting är orättvist och att det aldrig någonsin kommer bli bra. Det är skitjobbigt och gör jätteont – men det är så det är när man har en känslighet eller helt enkelt pressar kroppen för hårt en gång, två gånger… Den vill gärna inte hamna där nere på botten igen och då skriker den STOP så fort det börjar närma sig, så fort jag börjar pressa på för hårt. Det är kroppens försvar och då kommer ångesten som en våg för att bromsa upp innan det är försent.

Man behöver inte ha en ätstörning, eller någon annan diagnos eller jobbig upplevelse, i bagaget för att få ångest. ALLA drabbas av ångest ibland och för vissa är det mer förekommande än för andra – men det är mänskligt och det är vanligt och alla kommer att möta ångest på relativt hög nivå förr eller senare. Livet är tufft. Livet gör ont.

Men för oss då som måste tampas med de här känslorna ofta, kanske dagligen och som ibland känner att det är för mycket att hantera. Hur ska vi göra? Vad kan vi tänka? Hur tar man sig genom de jobbiga dagarna? Hur hanterar man känslorna? 

Jag är ingen läkare och ingen expert inom området MEN jag tampas med de här känslorna ofta och mycket och jag har lärt mig några knep som fungerar för mig och har vissa metoder som jag tar till när det börjar gå neråt eller när känslorna plötsligt tvingar sig på. Det här fungerar när ångesten är lindrig och precis börjat komma – eller förebyggande innan den hunnit utvecklas och bli mer långvarig – men jag tycker ändå att de är bra tips som kanske, kanske, kan hjälpa någon när det börjar krisa.

  1. Acceptera känslan och bearbeta den. Ångest måste ut och hur jobbigt och skrämmande det än känns så är det viktigt att låta den få utlopp. Negativa känslor är NORMALT, det är inte skadligt eller farligt – bara obehagligt – och ångest går alltid, alltid, över. Det viktigaste är att tillåta sig att känna känslan, andas lugnt igenom det (utan att få panik över att det är obehagligt) och vänta. Ångest får en peak och sedan går det över, men kämpa inte emot. Låt den finnas där.
  2. Reflektera och försök konkret förstå vad det är som händer i kroppen – och VARFÖR. Går det att hitta en orsak till ångesten? Hur triggades det igång? Varför reagerar du såhär i den givna situationen? Vad grundar det sig i? Om man konkret kan förstå sin ångest blir det lättare att hantera.
  3. Våga prata om ångesten. Be om hjälp, stöd och kärlek. När känslorna blir jobbiga är det viktigt att känna att man har människor omkring sig som finns där och ger kärlek. Dessutom känner man sig inte lika ensam i de jobbiga känslorna.
  4. Sov ordentligt. För lite sömn leder till nedstämdhet som i sin tur bygger på ångesten. Sömn är avgörande för att människan ska fungera och när man är trött blir allting svårare att hantera.
  5. Ha bra rutiner. Rutiner leder till ordning och lugn och kan minska stressnivåer och därmed ångest. Att ha saker man ska göra varje dag ger mening och när man då har dagar som känns värdelösa och tomma är det viktigt att ha saker att göra ändå – t.ex. äta på bestämda tider, gå ut minst en gång per dag och antingen ta en promenad eller bara gå och köpa något i affären för sakens skull. Men gör någonting varje dag.
  6. Rör på dig. Träning och aktivitet sätter igång en rad positiva reaktioner i kroppen, och när man svettas frigörs dessutom endorfiner som kan leda till att man blir gladare och piggare. En promenad räcker, men gör någonting!
  7. Undvik alkohol och droger! Det kan tillfälligt lindra men blir bara värre sedan, och att dricka med ångest är ALDRIG en bra idé.
MEN sedan finns det också de där dagarna då ingeting fungerar.

De dagarna man inte orkar kämpa, bearbeta eller jobba med ångesten. Ibland finns det dagar som man BEHÖVER ta några steg tillbaka, acceptera att man inte orkar och VILA. Det är ok att må dåligt och det är helt ok att inte orka. Det är inte alltid bra att kämpa på och försöka hålla huvudet uppe. Det kan till och med vara skadligt att pressa på och tvinga på det där leendet för att tillslut kommer det att ta stopp, tillslut kommer kroppen inte orka mer och då blir det som det blev för mig: man bränner ut sig. Det är så himla viktigt att ha respekt för kroppen och lyssna innan det är försent. Gör allting genomlidande ont, är kroppen trött, huvudet tungt och hjärtat sårbart – LYSSNA, acceptera och var ok med att inte vara ok.

Det är så inpräntat i oss människor i väst att vi alltid måste klara oss, att vi alltid måste kämpa och att vi alltid måste orka. Prestera-prestera-prestera. Men det kan lätt bli för mycket och med alla krav som ställs måste vi hitta ett sunt sätt att förhålla oss. Det kan ibland betyda att vi måste ta en paus, att vi måste stanna upp, prioritera, tänka om, fundera och reflektera över vad som är viktigt och sedan börja om. Hälsan är det viktigaste vi har, och då menar jag inte bara den fysiska hälsan utan den PSYKISKA. Vi måste vårda vårt inre och ta hand om oss själva, behandla oss själva som vi hade behandlat en bästa vän. Livet är för skört för att slösa det på pressa oss till max och må psykiskt dåligt. Fundera över vad som är viktigast för dig, det du älskar, och fokusera på det. Ingenting annat spelar någon roll, men hälsan måste alltid, ALLTID, vara det som prioriteras i första hand.

Det är inte förrän jag kommer ifrån vardagsstressen och slappnar av som tröttheten kommer ifatt mig – och det var exakt det som inträffade i helgen när jag landade i Polen. Tröttheten bara vällde över och jag kände mig helt slutkörd, låg och orkeslös – från (vad som kändes som) ingenstans.  Trots detta blev helgen väldigt bra och att komma bort och ta det lugnt i några dagar var nog precis det jag behövde. Jag gick på behandlingar, segade i poolen, åt god mat och spenderade en heldag med shopping under min vistelse i Gdansk, och det var ganska lagom.

IMG_8732

IMG_8773Jag får alltid en tankeställare när jag plötsligt blir låg, då jag vet att det är ett tecken på att allting inte står rätt till. Jag fungerar som så att mina tankar antingen är positiva eller negativa, jag har lite svårt för den där gråzonen, och när jag blir låg blir därför mina tankar ganska snabbt ganska mörka. Jag går in i ett mönster där en negativ tanke leder till en annan som leder till en annan och helt plötsligt mår jag jättedåligt och tycker att allting känns jobbigt. I det här läget har jag svårt att resonera logiskt och det blir omöjligt för mig att ”rycka upp mig” då jag i själva verket inte mår bra och min låga sinnesstämning är ett uttryck för att jag är psykiskt nedsatt – lite som en förkylning. Det går inte över bara sådär, men jag kan – med hjälp av stöd och kärlek, lugn och ro och en rejäl nypa tålamod – komma tillbaka och  fungera någorlunda normalt igen. Det kan dock ta lite tid och vara både påfrestande och tråkigt för mitt sällskap.

IMG_8721Jag tror att problemet till stor del ligger i att jag har lätt att bara ösa på i vardagen och tränga undan känslor av stress, press eller utmattning och istället bara göra, men det är kortsiktigt och ger konsekvenser.  Jag är väldigt mån om mig själv och hur jag fungerar och ibland har jag en tendens av att bara dras med och gå upp i varv så mycket att jag aldrig riktigt kommer ner, landar och samlar ny kraft och energi. Resultatet blir att jag måste gå ner vid ett senare tillfälle, till exempel under en resa, och då går jag ner betydligt mycket mer än jag hade gjort om jag tog lite i taget varje dag eller en gång i veckan.

Så, läxan jag tar med mig från denna helg? Jag måste bli bättre på att VILA och ta tid till att varva ner och återhämta mig när livet rullar på ganska fort. Långsiktighet är nyckeln.

IMG_8700

Jag är verkligen en mellanmålsmänniska och skulle inte kunna ta mig genom dagen utan regelbundna mellanmål. Ett av mina favorit-mellanmål – som dessutom är snabbt, gott, enkelt och näringsrikt – är detta: keso/kvarg-röra toppat med bär och till det en äggmacka. Ägg är verkligen ett underskattat livsmedel då det innehåller i princip allt vi människor behöver i näringsväg. Jag älskar ägg och tycker att det är gott och mättande och dessutom går att variera i en oändligt. Det behövs liksom inte mer än lite örtsalt och man är i mål!

Jag vill prata med er om en vän till mig. Eller egentligen vill jag prata med er om någonting viktigt som jag märkt av mycket på senaste tiden, både på sociala medier men också i min omgivning. Men det är enklast för mig att beskriva och för er att förstå, om jag pratar om min vän. Min vän är en stark tjej som är medveten om vad hon vill och vart hon ska. Hon säger alltid, alltid, vad hon tycker och står upp för orättvisor och säger ifrån när någonting inte går rätt till. Hon är vacker och smart och rolig och utifrån sätt framstår hon som världens mest självsäkra tjej. Men sen kommer det till det där med kroppen. Det där missnöjet, den där rösten som säger ”några kilo till så blir jag lycklig” och ångesten som kryper fram när hon äter något som har mycket kalorier eller anses vara onyttigt. Rösten som säger att hur kroppen ser ut är det viktigaste som finns och att alla de där andra sakerna i livet: allt hon vill göra, alla möjligheter och upplevelser – måste komma i andra hand. Även när hon lyckas kämpa bort tankarna för att göra något som rösten inte vill, så kommer den fram och spökar och tar ifrån glädjen. Ångesten ligger och väntar hela tiden och att njuta fullt ut av ett ögonblick blir helt plötligt omöjligt för att tankarna istället kretsar kring mat och kroppen.

Jag vet inte om det är julen eller nyåret eller någonting helt annat – men ångesten över kroppen slog plötsligt till extra hårt och jag blir så ledsen, arg och upprörd. Arg över att tjejer har lärt sig att kroppen och hur de presenterar sig utåt är så himla viktigt. Att det liksom är inpräntat i oss att vara missnöjda med oss själva och att lösningen på problemet är att banta. Jag blir så fruktansvärt frustrerad över att tjejer inte lever fullt ut för att ångest gör att de inte kan vara i stunden och på något sätt tar ifrån deras förnuft och förståelse för att livet är så-mycket-mer än en siffra på vågen. Helt ärligt. Ställ dig själv frågan: Hur vill jag se tillbaka på mitt liv? För jag är i alla fall säker på att jag inte vill se tillbaka på ett liv fullt av ångest, där jag tackat nej till livet för att kunna väga ett visst antal kilon mindre. Där jag inte hängde med på den där festen för att jag hade ångest över kalorierna i drinkarna, inte åt av den där maten som såg så jävla god ut för att den var ”onyttig” eller inte tog till vara på vartenda ögonblick i mitt liv för att mina tankrar var fyllda med ångest över min kropp. Ätstörningar har ingen vikt. De finns överallt och främst bland tjejer med normalvikt.

Jag vet inte vad jag ska göra men jag känner en sådan otrolig frustration över att jag inte kan få min vän och alla andra att inse att de är så fantastiska, underbara och tillräckliga precis som de är. Jag önskar att jag kunde säga till dem att man inte blir lyckligare eller mer nöjd med sig själv av att gå ner i vikt. Jag provade! Och det spelade ingen roll hur mycket jag gick ner i vikt, för jag var fortfarande inte nöjd – för att problemet är inte vikten! Problemet är dålig självkänsla. Lösningen är inte att banta, lösningen är att stärka sin självkänsla och få hjälp med den förvridna självbilden. Lösningen är att få förståelse för att de krav samhället ställer är helt orimliga och att den här strävan efter ”perfektion” bara är ett frenetiskt lopp i ett ekorre-hjul. Jag önskar att jag kunde hjälpa dem förstå att det som gör dem tillräckliga är att de accepterar sig själva precis som de är och att istället för att de hatar sina kroppar och försöka förändra dem, måste de börja älska sina kroppar och respektera dem. Fokus måste flyttas ifrån kroppen och till insidan. Hur kunde vikten och att vara smal bli så himla viktigt? Hur kunde det bli så att det går före allting annat? Hur kunde personlighet, driv och förmåga hamna i andra hand? Hur kunde det bli så att den psykiska hälsan blev nedprioriterad? Hur kunde det bli såhär? När fan blev det såhär?

Till min älskade vän och alla andra som inte hört det idag: DU ÄR FANTASTISKT VACKER. Du är stark och du är driven och du är älskad. Inte för vad du väger eller hur du ser ut, utan för att du är fantastisk person. För att du har en underbar personlighet och ett driv och potential. Du är också så jävla tillräcklig och den enda som inte insett det är du. Du räcker till. Du räcker till. Precis som du är.

Mitt liv har varit otroligt hektiskt den senaste tiden med både jobb, skola, träning och massor kaos kring blogg och samarbeten. Jag har känt att livet rullat på i väldigt hög fart, så hög att jag ibland varit orolig att jag inte kommer klara av det, men med struktur, planering samt tid för återhämtning och vila har jag fått det att gå ihop sig och till och med njutit av det höga tempot. Jag gillar att ha många bollar i luften och har sett det som en rolig utmaning MEN det har ställt desto högre krav på mig att dra lite i bromsen och inte ösa på för mycket. Stress kan vara bra i lagom mängd, förutsatt att det är positiv stress, men det är en hårfin gräns.

Inplanerat sedan en tid tillbaka har varit en weekendresa med min pojkvän och hans familj och när detta inlägg publiceras på bloggen ligger jag troligtvis på en massagebänk eller i en bubbelpool på ett spa i Polen. Det ska bli otroligt skönt med lite avkoppling och ensamtid med min man och jag ska försöka koppla bort allting och bara njuta (sådär som jag är lite dålig på att göra då jag ständigt vill vara med och vara igång) – jag tror att jag behöver det. Sent på söndag kväll landar jag i Sverige igen och på måndag drar ännu en fullspäckad vecka igång.

Jag vill ta upp ett ämne med er. Jag vill prata om det där obehagliga, det tabubelagda och det som anses vara så fruktansvärt fult. Jag vill prata med er om det som tusentals människor går runt och skäms över, det som tusentals människor inte vågar tala ut om, det som 3 av 4 personer har erfarenhet av på ett eller annat sätt och det som uppskattningsvis 40 procent av befolkningen lider av. Jag vill prata om de 80 000 personer mellan 18-24 år och de 70 000 barn mellan 0-17 år som använder psykofarmaka, kommer till specialiserad öppenvård eller läggs in på sjukhus i Sverige varje år. Jag vill prata om den utvecklig av psykisk ohälsa som sker i Sverige bland unga, där allt fler mår sämre och statistiken bara går uppåt. Jag vill prata om de 9000 människor som i Sverige försöker ta sitt liv VARJE ÅR och de 1524 som lyckades år 2014. Jag vill prata om att fler personer i Sverige väljer att sitt liv än antalet som dör i trafiken. Jag vill prata om Sveriges vanligastehälsoproblem: psykisk ohälsa. Jag vill prata om stigmat kring psykisk ohälsa och jag vill göra det utan att skämmas. 

”Stigmatisering innebär att medlemmar av sociala kategorier – om vilka andra har negativa uppfattningar eller stereotyper – diskrimineras i sin egenskap av medlemmar i densamma kategorin. Vad som betingar de sociala kategorier som leder till stereotypier, innefattar attribut som är synliga eller osynliga, kontrollerbara eller inte kontrollerbara – och kan vara knutet till utseendet, beteendet eller ett medlemskap i en grupp. […] Detta innebär ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning, ett ”vi mot dom”, ett förakt för grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen.”

Jag är en del av statistiken. Jag är en av de 40 procenten i Sverige som lider av psykisk ohälsa. Jag är en av de 80 000 personer i Sverige som använder psykofarmaka, som går till specialiserad öppenvård och som lagts in på sjukhus i Sverige på grund av psykisk ohälsa. Jag är en av de ungdomar som är en del av den utveckling som sker av den psykiska ohälsan bland unga. Jag är en av de 9000 människor i Sverige som försökt ta mitt liv. Jag är en av dem som lider av Sveriges vanligaste hälsoproblem. Jag lider av psykisk ohälsa.

Det är svårt att vara öppen om psykisk ohälsa, kanske främst för att det finns så mycket fördomar och förutfattade meningar om vad det innebär att må psykiskt dåligt eller ha en psykisk sjukdom. Jag minns hur jag såg på psykiska sjukdomar innan jag själv drabbades. Jag minns vad jag lärde mig om dem i skolan och hur vi hade rollspel där vi utagerade de olika sjukdomarna så som vi lärt oss att de gav sig i uttryck. Jag minns hur vi skrattade. Hur hela klassen skrattade åt de psykiska sjukdomarna. Hur vi skrattade åt psykisk ohälsa. Jag minns hur filmer jag såg gjorde att jag blev rädd för personer med psykiska sjukdomar då de porträtterades som våldsamma och skrämmande. Jag minns hur jag tänkte att personer med psykiska sjukdomar är galna. Jag minns hur jag i medier läst om psykiska sjukdomar och hur de kopplats till våld och kriminalitet – vilket en nyligen publicerad sammanställning bekräftar, som visar att 40% av det medieutrymme som ägnas åt mentala hälsoproblem handlar om sambandet mellan psykisk sjukdom och våld och kriminalitet.

Jag minns känslan när jag själv drabbades och hur jag skämdes så mycket att jag knappt vågade berätta för mina närmsta anhöriga. Jag minns hur det kändes som att hela mitt liv rasade samman, hur jag tänkte att jag aldrig kommer att ha samma möjligheter som andra igen, att jag aldrig kommer att behandlas som en jämlik igen och att jag aldrig kommer kunna vara ”normal” igen. Nu tillhör jag den gruppen. Den psykiskt sjuka gruppen. Den gruppen som stigmatiseras, som diskrimineras och som andra har förutfattade meningar och negativa uppfattningar om. Jag minns att det här gjorde att jag bara berättade om det för min familj och mina närmsta anhöriga. Jag minns att jag tänkte att det är såhär mitt liv måste se ut nu; att jag måste skämmas, att jag måste vara tyst – för att annars kommer jag aldrig bli bemött på samma sätt igen.

Jag vet att jag än idag är livrädd för att bemötas annorlunda, att dömas och att diskrimineras. Jag är livrädd för att stigmat kring psykisk ohälsa kommer att påverka mitt liv så till den grad att jag inte kommer att kunna arbeta med det jag vill, att jag inte kommer bemötas på ett rättvis och jämställt sätt och att jag inte kommer att ha samma möjligheter som alla andra. Men jag inser också att det här bidrar till att upprätthålla stigmat. Min tystnad bevarar stigmat, inte bara genom att jag självstigmatiserar, nedvärderar mig själv och känner skam. Utan jag bidrar också till den synen folk har på psykiska ohälsa och psykiska sjukdomar genom att inte vara öppen och prata om det – för att hur ska någon få en annan uppfattning om inte vi som lever med det varje dag, vi som lever bland alla andra – pratar om det. Jag vet att min tystnad bidrar till att allt fler människor kommer att känna skam, att allt fler människor kommer diskrimineras på grund av psykiska problem och att jag kommer fortsätta att lida, skämmas och vara rädd. Jag vet att det enda sättet att förebygga detta, det enda sättet att bekämpa stigmat kring psykisk ohälsa – är att prata om det. Därför tänker jag ta kampen. Jag tänker vara rösten för alla andra som inte vågar än. Jag tänker stå upp mot stigmat.

Jag ville först inte berätta för någon att jag kämpade med psykisk ohälsa. Jag kunde inte yttra orden och säga det högt. Jag var rädd. Rädd för att människor skulle se på mig annorlunda. Rädd för att det gjorde mig annorlunda. Jag tänkte att hela min personlighet, allt som jag och alla andra trodde att jag var, skulle förändras. Men det stämmer inte. Jag har lärt mig att det inte är sant. JAG ÄR INTE PSYKISKT SJUK,  jag HAR och ÄR DRABBAD AV psykisk ohälsa. Det är en del av mig – men det är inte hela mig och det är inte någonting jag ska behöva skämmas över, för att jag har inte valt det. Jag har inte valt att drabbas av psykisk ohälsa, utan jag råkade vara en av de där 40 procenten, och det ska inte göra att jag behandlas annorlunda, diskrimineras eller fråntas möjligheter. Jag är en person precis som alla andra. Jag är en individ som förtjänar att behandlas på samma sätt som alla andra. Jag är inte min sjukdom.

Om jag hade haft cancer, eller någon annan kroppslig sjukdom, skulle det inte vara någon fråga om saken. Jag skulle inte behöva skämmas eller försvara mig på grund av min sjukdom. Jag skulle inte behöva vara rädd för att diskrimineras eller behandlas annorlunda och jag skulle inte känna att jag behövde gömma undan det. Jag skulle våga be om hjälp och jag skulle få den. Jag skulle inte konstant behöva försvara mig eller förklara och jag skulle inte behöva må ännu sämre än jag redan gjorde, på grund av att jag var sjuk. Jag skulle inte behöva vara rädd.

Mitt namn är Antonia Eriksson och jag lever med psykisk ohälsa. Jag är en glad, livlig och utåtriktad person som periodvis mår väldigt dåligt. Jag älskar att skriva, vill jobba med människor och tycker om träning. Jag skrattar mycket, pratar mycket och tänker alldeles för mycket. Jag är känslosam och gör allting helhjärtat, är engagerad och ger inte upp i första hand. Jag har svårt att släppa in folk, men de jag väl släpper in älskar jag med varje cell i min kropp och skulle göra vad som helst för dem. Jag vill mer än någonting annat att de jag bryr mig om ska må bra. Jag älskar att resa, jag älskar musik och jag älskar barn. En dag kommer jag att bli världens bästa mamma. 

Jag vill göra skillnad i den här världen och om det är genom att prata om mina problem och mitt liv, om jag kan göra skillnad genom att prata om psykisk ohälsa och bidra till att minska stigmat – så vill jag göra det. Jag vill göra skillnad. Jag vill att psykisk ohälsa ska bli socialt accepterat. 

Stigmatisering av psykisk ohälsa leder till att människor inte söker hjälp för sina problem för att de känner skam över att de tillhör en grupp som är avvikande från samhällsnormen. Stigmatisering leder till att andra människor undviker att umgås med, leva med, arbeta med eller anställa personer som har psykiska funktionshinder och sjukdomar. Stigmatisering leder till att resurserna minskas för denna grupp som i sin tur hindrar återhämtningen och leder till diskriminering. Stigmatisering spär på den psykiska ohälsan som redan finns. Stigmatisering förstör liv. 

Stigmatisering av psykisk ohälsa har påverkat mig hela livet. Det har gjort att jag skämts, försökt dölja mina problem och inte vågat be om hjälp. Så nu utmanar jag er: Lämna en kommentar! Den får vara anonym om ni vill, den får vara kort eller jättelång – men skriv. Skriv om er psykiska ohälsa, om era psykiska sjukdomar och om era erfarenheter av stigmatisering. Dela och sprid detta inlägg i era sociala medier och visa andra att det finns fler. Att vi finns, att vi är många och att vi inte tänker skämmas längre. Hjälp mig sprida budkapet så att färre behöver skämmas och lida så som jag och många andra gjort.

En gång i tiden vad jag riktigt bra på att springa. Jag sprang ofta och mycket och tyckte att det var både roligt och meditativt – liksom min tid att rensa huvudet, få frisk luft och samtidigt träna. Tyvärr blev löpningen dock ett av de medel jag använde när jag blev sjuk, och det som en gång varit rogivande och lustfyllt blev maniskt och rent ut sagt farligt. Jag sprang med en klump i magen, med hat mot mig själv och helt tom på energi. Jag sprang tills det inte fanns någonting kvar. Efter min ätstörning blev det därför svårt för mig att hitta tillbaka till löpningen igen. Det hade fått en negativ laddning och jag var rädd att det skulle gå överstyr igen. När jag dessutom började styrketräna mycket föll konditionsträningen i bakgrunden och allt fokus låg på att bygga muskler och bli starkare och då fanns det liksom ingen tid eller lust för löpning. 

Men nu, några år senare, när jag fått lyfta skrot och vara utan löpningen ett tag, så börjar jag få suget igen. Egentligen kom det i kombination med min PT-utbildning när vi hade konditionslära och jag bara kände att ”nu jäklar ska jag bli bra på detta. (Det har varit så med i princip allt på utbildningen – jag vill lära mig mer och mer och bli bra på precis allting.. Men vad vore livet utan utmaningar?)

Så nu har jag som mål att bli bra på att springa och för att bli bra på någonting måsta man öva sig i det. Sagt och gjort! Efter jobbet idag åt jag ett ordentligt mellanmål, snörade på mig skorna och gav mig ut på en löprunda runt stångån och hör och häpna: DET GICK BRA! Jag sprang hela 11,5 km på ungefär en timme och landade sedan hemma svintrött och jättehungrig men ack så nöjd. Jag lunkade på i mitt eget tempo med bra musik i öronen och bara njöt – jo jag njöt faktiskt – av att springa igen.

Jag älskar choklad. Alltså, nu pratar vi inte om en mysig, mjuk och härlig romans – utan en djup, passionerad och het kärleksaffär. Jag ä-l-s-k-a-r verkligen choklad. Det ter sig därför helt naturligt att jag försöker tillsätta choklad i ungefär precis allt jag bakar, lagar och äter och frukost är ett sådant tillfälle där choklad liksom lyfter hela stämningen. Det bara måste bli en bra dag när man startar morgonen med choklad, och tillsammans med blåbär dessutom – alltså ni hör ju det är upplagt för framgång.

Den här fantastiska skapelsen är alltså gröt och jag äter gärna gröt till frukost varje dag – men i olika former (då jag tenderar att haka upp mig på saker, tjata ut dem och sedan hitta någonting nytt att haka upp mig på – det går liksom i skift).  Periodvis äter jag helt vanlig havregrynsgröt i mikro, ibland proteingröt, ibland kall gröt som stått i kylen över natten och ibland denna variant av gröt: kokt på spis med kasein och bär på.

IMG_8514

Det är jätteenkelt och ärligt talat krånglar jag kanske till det mer än nödvändigt, men det är för att jag vill ha volym, krämighet och en mjuk och mysig konsistens. Är det inte er grej kan ni lika gärna göra helt vanlig havregrynsgröt i mikro och toppa med kasein – men hur roligt vore det? Soo.. Lets get down to business! Här har ni receptet:

Ingredienser: (till en lagomstor portion gröt)

  • 1,5 dl havregryn
  • 1/4 riven zucchini
  • 1 tsk fiberhusk
  • En nypa salt
  • ca 1 kryddmått vaniljpulver
  • Valfri mängd sötning (jag använde sukrin gold)
  • 3-4 dl vätska (jag använder hälften mjölk och hälften vatten)
  • 1/2 dl äggvita

Gör såhär:

  1. Blanda allt utom äggvita i en kastrull och koka upp till önskad konsistens. (Jag gillar den lite krämig och fluffig med mycket volym – därav zucchinin. Tycker ni inte om detta är vanlig mikro-gröt kanske ett bättre alternativ)
  2. Hälls tillslut i äggvitan, rör om och servera sedan i en skål med kanel, kardemumma och sötning på. Jag älskar i det här läget sukrin gold som smälter och blir så-himla-gott på gröt.

Den bruna choklad-geggan är helt vanligt kasein med chokladsmak som jag blandat med mjölk och ställt i kylen en stund. Jag tycker att Tyngres kladdkaka är helt fantastisk. Blåbär på det och ni är i mål!

IMG_8308