Antonia Eriksson - Sida 2 av 11 - ♥♀

Här har ni lite spännande fakta: jag har varit singel i snart 10 månader vilket (hör och häpna) är det längsta jag varit singel sedan jag var typ fjorton år gammal, om inte ännu yngre. Wow. Jag har egentligen inte reflekterat över det jättemycket, utan bara ”levt på” och tagit det dag för dag och fokuserat på mitt egna. Men ibland hamnar jag i situationer där jag kommer på mig själv med att önska att jag hade någon, och inte vem som helst, utan den där speciella personen som ger allting, stort som smått, lite mer mening. Den där personen som skapar kittlande nervositet och röda kinder och handsvett. Den där personen gör att ensamheten känns lite mindre ensam.

Jag analyserar ofta mig själv när jag är själv. Inte nödvändigtvis ensam, för att det kan jag vara både i ett rum fullt av folk och när jag är alldeles själv, men just när jag saknar närvaron av andra människor och får ifred med mina tankar. Jag analyserar mina tankar, känslor och handlingar och på senare tid har jag insett att jag saknar att ha någon. Jag saknar närhet och bekräftelse och kärlek, och även om det kan vara skönt att vara singel och slippa förhålla mig till, eller anpassa mig efter, någon annan – saknar jag att bara få ha någon. 

Jag har inte bråttom och jag är verkligen inte desperat. Jag klarar mig faktiskt alldeles utmärkt själv. Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag trivs med att vara med mig själv och jag behöver inte någon annan för att jag ska känna mig ”hel”. Visst, jag är till stor del en ”people person” som trivs med att ha människor runtom mig, men jag vill inte släppa in någon i mitt liv bara för sakens skull – i ett försök att fylla ett hål som inte finns. Jag är helt hel på egen hand. Så innan jag ger mig in i ett nytt förhållande vill jag vara någorlunda säker på att det är rätt person. En person som jag verkligen vill ha i mitt liv och som jag kommer göra att jag mår bra, ja kanske till och med bättre än jag redan gör. En person som gör mig till en bättre människa och som ger mig energi istället för att ta den.

Men visst saknar jag det. Känslan av att kasta sig ut och förlita sig på att det finns någon där som fångar. Känslan av längtan och begär. Känslan av tillit. 

Nu är det verkligen nära. Jättenära. Om 4 dagar börjar jag på universitetet och jag är både förväntansfull och nervös. Jag tror att studiesättet kommer passa mig mycket bättre än gymnasiet – då jag får fokusera på en sak i taget, vilket jag tror kommer göra struktur och planering mycket lättare för mig. Dessutom har jag valt ämnet själv vilket spelar stor roll för motivationen. Och vad är det då jag ska plugga? Den här terminen läser jag bara lite fristående kurser att få igång hjärnan lite innan jag söker ett program senare till hösten. Planen är då att det blir civilekonomprogrammet.

Jag hoppas verkligen att jag ska tycka att det är kul och lagom utmanande. Jag tycker väldigt mycket om att lära mig och fylla på min kunskapsbank och jag kan inte tänka mig att det kommer kännas annorlunda nu. Man kan aldrig få för mycket kunskap.

Jag har beställt den första litteraturen, inhandlat block, almanacka och pennor och ansökt om CSN. Jag känner mig redo – eller iallafall så redo man kan bli – och taggad. Jag ser verkligen fram emot att använda min hjärna och ärligt talat ska det bli väldigt skönt med lite struktur i vardagen igen. Jag behöver verkligen det för att må bra. Det och träning. Och god mat. Och kärlek.

Tack för att ni välkomnat mig hem med öppna armar. Jag förvånas alltid av hur många fantastiska människor jag har i min omgivning som tar sig tiden att skriva och stötta och dela sina erfarenheter med mig. Det är tyvärr ett vanligt förekommande problem, det här med att bränna ut sig, och statistiken visar att sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa bara har ökat de senaste åren. Idag är akut stressreaktion den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige och det rör sig ofta om mycket ambitiösa personer som satsat hårt, kanske alltför hårt, på sitt arbete. Unga kvinnor är överrepresenterade bland den här gruppen.

Det läskigaste för mig i början var att jag inte förstod. Jag hade ju bara varit i Stockholm i lite över en månad – det kan ju inte möjligtvis gå så fort? En kär vän till mig kom med denna reflektion:

”Det händelseförlopp du beskriver är som om du upplevt ett helt arbetsliv på bara 6 månader. Jag menar att du pga av din energi och din prestationsångest gav allt så att utmattningen kom i 180 jämfört med att det för oss medelålders kommer sakta men säkert.”

… och jag tror att hon kanske har en poäng. Jag är en sådan person som sällan behöver pushas, då jag oftast redan pushar mig själv till max på egen hand, utan jag behöver snarare tyglas och påminnas om att andas och ta saker i en lugn och sansad takt. Jag analyserar även mig själv så mycket att jag oftast är väl medveten om mina svaga sidor och mina misstag, så för mig är det viktigt att, när jag får kritik, också höra att jag räcker till ändå, att alla gör misstag och kanske främst få konkret feedback på hur jag kan förbättra, förändra eller göra om det som blivit fel. Jag behöver också påminnas om att jag räcker till oavsett om jag presterar eller inte.

Jag märkte ganska fort att Stockholm har en annorlunda arbetskultur jämfört med lilla Linköping. Framförallt är tempot och konkurrensen mycket högre. Man ser efter sig själv och gör det man måste för att ta sig framåt, men framförallt vill alla visa framfötterna vilket bäst görs med resultat. Prestationsprinsessan Antonia drogs självklart med i detta direkt, pang bom, och skulle vara bäst. Jag pratade med vår PT-ansvariga som skrotade min sexmånadsplan och sa att jag kunde få samma resultat på två månader om jag jobbade hårt. Självklart nappade jag direkt, men istället tog det en och en halv månad och jag var heltidssjukskriven. Ibland måste man lära sig sina begränsningar den hårda vägen och det gjorde jag verkligen.

När min utmattning kom var det svårt för mig att veta vad som var vad och framförallt vad jag kunde göra för att undvika att hamna här igen. Mitt psykiska mående och min ”känslighet” sätter mig i större risk för utmattning, till skillnad från någon som inte lider av, eller har lidit av, psykisk ohälsa, och min stora utmaning i livet kommer därför vara att lära mig backa och säga nej. Att hitta ett sätt att leva mitt liv med stabila och välfungerande rutiner. Stressen som kom med flytt, nytt jobb, ny stad, nytt hem, nytt liv – ja, nytt allt – blev helt enkelt alldeles för mycket.

Det är viktigt att jag är medveten om min känslighet och det här har verkligen varit ett uppvaknade för mig gällande hur hårt jag kan pressa mig själv. I fortsättningen måste jag vara mycket mer försiktig, så att jag inte riskerar att hamna här igen. Jag är ärligt talat livrädd för det. Jag lär mig dock mer för varje dag som går var mina gränser går och vad jag klarar och inte klarar av. Dag för dag kommer jag ett steg närmare min balans.

Det jag främst tar med mig av allt det här är att inte underskatta vilan, att prioritera sådant jag mår bra av, att det är ok att sträcka ut en hand och be om hjälp, att jag måste vara medveten om att förändring kan vara svårt även om det är roligt och spännande och framförallt: att jag inte måste ge 120% procent och alltid vara bäst. Det är ok att säga nej om det blir för mycket. Det är ok att sakta ner och ta det lugnt. Mitt 80% är nog likvärdigt med mångas 100% – i och med att jag är som jag är – och jag måste börja inse att det ofta är mer än nog.

BEn liten påminnelse: jag finns kvar på instagram! Ni hittar mig på eatmoveimprove och uppdaterar dagligen om allt möjligt, även om mat och träning fortfarande genomsyrar kontot. Ni får mer än gärna gå in och följa mig och kommentera om ni har önskemål på något jag ska lägga upp!

Hej igen kära blogg, kära läsare och kära skrivlust. Jag är tillbaka igen, som väntat, och känner tacksamhet över det faktum att jag inte raderade innehållet på denna blogg, utan lät den stå kvar och vänta på mig. Jag är också tacksam över att de härliga personerna bakom denna bloggportal har låtit den stå kvar, så att jag nu kan komma krypandes tillbaka. Det är väl som de säger: har man en gång börjat kan man inte sluta och här är det yttersta beviset på det. Jag är tillbaka och bloggar igen.

Det kommer dock bli annorlunda den här gången. Bloggen kommer att utgå från mig, allt som är jag, och inte bara kretsa kring träning, kost och hälsa, även om jag kommer snudda vid de ämnena också. Mitt liv innefattar nämligen så mycket mer än bara träning och mat.

Det här kommer vara en plats för mig att ventilera, helt utan krav och måsten, för att jag mår bra av det och för att jag vill det. Hur ofta jag bloggar och hur det kommer att fungera rent praktiskt är ännu oklart, men förhoppningsvis kommer skrivlusten att hänga i sig om jag tar ner kraven lite och bara skriver för att jag vill. I vilket fall är ni mycket välkomna att följa min blogg och ta del av mina tankar och funderingar och det gör ni enklast genom att följa min blogg på BLOGLOVIN’ genom att klicka på länken!

Jag vill börja med att tacka er för det fantastiska stöd och den respons jag fått på inlägget jag publicerade igår. Jag velade fram och tillbaka länge innan jag tillslut bestämde mig för att dela det och att ni har tagit emot det på ett så fint och varmt sätt gör det så mycket lättare. Ni som känner mig vet att mitt skrivande är extremt viktigt för mig och att jag vill att det jag skriver ska betyda någonting. Jag vill att det ska göra skillnad. Det är väl egentligen så med precis allting i mitt liv; jag vill påverka, beröra, skapa förändring, så frön, väcka nya tankar eller bidra till nya insikter. Jag vill göra skillnad och göra avtryck och då använder jag mig av alla plattformar, medel och sätt jag kan komma på. Skrivandet är mitt främsta. Det är min terapi och mitt sätt att förstå mig själv och världen runtomkring mig. Skrivandet hjälper mig sortera mina tankar, hantera mina känslor och bearbeta mina erfarenheter. Det jag skriver, mina texter, är jag. 

Det är läskigt att skriva om sådant som känns och om sådant en vet kommer beröra människor, men inte säkert vet hur. Det är skitläskigt att blotta sina känslor, tankar och erfarenheter. Men det är, som jag så ofta säger, någonting jag tror är viktigt. Det är de läskiga, fula, tabubelagda ämnena vi måste beröra och våga tala om. Vi måste ta fram det som så länge gömts undan och visa att det här – det läskiga, fula och obehagliga – är verkligheten. Det är känslor som vi är många om att känna, händelser vi är många om att möta, tankar vi är många om att tänka. Det är inte pinsamt. Det är inte förbjudet. Det är mänskligt. Det är verkligheten.

Mitt skrivande är viktigt för mig och jag vill tro att mitt skrivande också är viktigt för andra. Jag tror att vissa av de sakerna jag skriver om är sådant andra behöver läsa; antingen för att förstå att de inte är ensamma och att det är ok, men även för att få insikt och förståelse för sådant en själv inte har insyn i eller har upplevt. Jag vill skriva för att påverka människors handlande och agerande. Jag vill förändra deras tankesätt och inställning. Jag vill omforma synen vi har på varandra så att vi blir mer accepterande, förstående och respekterande. Det är därför jag skriver. Det är därför jag, trots att jag är livrädd för hur det kommer tas emot, delar med mig av mina erfarenheter och känslor och blottar mig själv i mitt skrivande. Jag är transparent för att jag tror att det behövs och för att jag tror att det är så jag kan göra skillnad. Det är så jag kommer lämna mitt avtryck.

Jag vill därför tacka er. Tacka för att ni läser. Tacka för att ni delar. Tacka för era ord och er feedback. Tacka för att ni tar emot och stöttar. Tacka för att ni inspirerar mig till att skriva och hjälper mig att våga. Tack. 

Jag vill börja detta inlägg med att triggervarna andra som fallit offer för övergrepp.

Idag tänker jag berätta en historia som väldigt få har hört. Det är en sådan historia som väcker känslor av skam och ångest, som de flesta människor inte vill höra. En historia i mängden av liknande historier som aldrig berättas. Historier om kvinnor som blir utsatta för det värsta tänkbara: män som stjäl bitar av deras självbild, självkänsla och integritet. Historier om män som ger sig själva rätten att ta för sig av sådant som inte är deras och kommer undan med det gång på gång. Historier som allt som oftast slutar med att offret är den som skäms, medan förövaren går vidare med sitt liv som om ingenting har hänt.

Jag tänker berätta den här historien för att klargöra varför jag är feminist och vad jag menar när jag säger att jag hatar män. För jag hatar inte alla män. Verkligen inte. Men jag hatar män som grupp. Jag hatar män som våldtar, män som tar för sig av sådant som inte är deras och män som skapar rädsla. Jag hatar män som behöver hävda sig genom att förminska andra, män som är våldsamma för att machokulturen är så inpräntad i deras person och jag  hatar de män som inte förstår att alla män inte är våldtäktsmän, men att alla våldtäktsMÄN är män och att jag som kvinna aldrig kommer kunna veta vilka män som är våldtäktsmän och inte – när jag ser på män som grupp. Jag hatar alla de män som gjort att jag alltid måste vara rädd och aldrig kan vara säker när jag går hem själv sent på kvällen. Jag hatar alla de män som gjort att jag MÅSTE generalisera för att jag inte vågar chansa. Jag hatar de män som bevisat för mig att så är fallet. De män som gjort att jag hatar män som grupp.

Det var på tomtefesten år 2012 strax efter att jag fått komma hem från sjukhuset där jag varit inlagd med anorexi. Jag var 17 år gammal. Jag var fortfarande sjuk och fortfarande underviktig men hade fått börja återgå till mitt liv med skola på deltid och lite mer frihet. Jag hade börjat umgås med mina vänner igen och gjorde alla försök till att vara ”normal” och passa in. Jag försökte leva; trots ångest, trots matschema, trots kroppsnoja, trots dålig självkänsla och trots en snedvriden självbild. Jag försökte umgås och vara social, även om jag blev helt utmattad och kände mig uttittad och dömd precis hela tiden. Det satt nog främst i huvudet – men känslan fanns där. Jag ville bara smälta in och vara normal. Jag vill inte vara ”den sjuka tjejen” eller ”Antonia med anorexi”.

Jag borde inte druckit alkohol den kvällen. Alkohol och undervikt, eller alkohol och ångest för den delen, är aldrig en bra kombination. Självklart blev jag alldeles för full. Jag hade inte druckit sedan tidig vår samma år – innan jag blev sjuk – och jag hade inte varit bland så mycket människor sedan sommaren. Min höst och en stor del av sensommaren hade spenderats isolerad på grund av min ätstörning och mitt bekräftelsebehov och mitt närhetsbehov var enormt. Det kanske var därför jag först tyckte det var lite kul med uppmärksamheten jag fick från en grupp killar jag kände.

Vi stod på dansgolvet, jag och gruppen med de säkert åtta killarna, där jag kände igen vissa och andra inte. Jag var nästan omringad och flög mellan dem som en liten vante, instabil på mina berusade ben. Jag minns hur en av killarna, en av de som jag tyckte var ganska snygg, tog på mig. Han tog på mitt lår och min rumpa, han höll hårt i min midja och han skrattade högt tillsammans med sina kompisar. Jag minns att han hade flickvän då. Jag sa ingenting medan jag dansade runt bland dem, men jag började få en obehagskänsla i kroppen. Jag kände mig som ett objekt; men jag kände mig också sedd och bekräftad – även om det var obehagligt. Här någonstans blir det suddigt. Jag minns inte när det hände eller hur det hände men en av killarna jag stått och dansat med, en av de jag inte kände igen sedan innan, släpade med mig från dansgolvet och in i ett toalettbås. Han tog på mig, kysste mig, drog i mina kläder och skrattade. Jag minns inte min reaktion, men jag minns hur jag snubblade till när han placerade mig i en position där han kunde tränga in i mig och jag minns hur ont det gjorde. Jag minns hur han flåsade i mitt öra och jag minns att det kändes som att jag svävade ur min kropp och iakttog händelsen på avstånd. Jag var inte där – bara min kropp.

Jag minns inte så mycket mer. Jag snubblade ut ur toalettbåset en stund senare och möttes av förvånade och iakttagande blickar. Hade de hört? Visste de vad som hänt?  Såg de mig också som ett objekt nu? Jag var i chock, men i skam övertalade jag mig själv att jag var med på det. Att jag var ok med det. Jag var inte ok med det. Det gjorde ont hela kvällen och när jag vaknade nästa morgon ville jag bara glömma allting. Jag kände mig smutsig och duschade säkert sju gånger den dagen och resten av tiden grät jag.

Jag önskade om och om igen att jag kunde gå tillbaka och göra om hela kvällen; kanske inte ens gått dit, kanske inte druckit så mycket, kanske haft på mig någonting annat… Istället gjorde jag det enda jag kunde göra för att klara av det: jag förträngde händelsen och pratade nästan aldrig om det igen.

Jag har sprungit på killen ett par gånger sedan den där kvällen 2012 och det är fortfarande så att jag skäms. Jag håller avstånd och vill gärna inte vara nära honom och jag fylls av en enorm känsla av olust och skam. Jag vet inte ens om han förstår att det han gjorde var fel. Han är ju en ”bra kille” egentligen. I andras ögon är han en bra vän, son, anställd.., Men det rättfärdigar inte vad han gjorde mot mig. Jag har aldrig berättat för honom hur fel jag tycker att det han gjorde var. Hur fel det var av honom att ta sig friheten till min kropp när jag var så berusad och skör. Jag sa inte nej. Jag vågade inte. Jag kunde inte. Men jag ville inte. Den skammen jag kände borde vara hans. Han stal en del av mig den kvällen. En del av min självkänsla, självbild och integritet. Han stal en del av mig som jag aldrig någonsin kommer få tillbaka och för det kommer jag aldrig någonsin förlåta honom. För det hatar jag honom. Honom och alla andra män som våldtar. Honom och alla andra män som inte förstår att det inte är ok att utnyttja en tjej som är för full för att säga nej. Att det inte spelar någon roll om jag följer med när han drar med mig med vinglande steg till toalettbåset. Det kommer aldrig någonsin vara ok att stjäla från en annan människa på det sättet och det kommer aldrig någonsin vara offrets fel – vare sig de säger nej eller inte. Aldrig.

Så ja, jag hatar män som grupp och ja, jag generaliserar. Men jag MÅSTE göra det, för att jag vågar inte chansa.

Jag är i extas. Total euforisk lycka. I tisdags fick jag se henne live, min största inspiration och förebild Beyoncé. Jag är inte en typisk ”fangirl” och har aldrig riktigt haft några specifika artister jag verkligen dör för – förutom denna kvinna de senaste åren. Alltså. Jag ifrågasätter min sexualitet och hela min existens sedan jag sett henne uppträda live; vilket proffs hon är och fy satan vad hon är vacker. Jag skrek mig hes, fick rysningar i hela kroppen och dansade som en galning hela konserten. Det var så mäktigt och jag känner mig så lyckligt lottad som fick uppleva detta.

Beyoncé för mig är liksom en ideal-människa och har så många egenskaper jag eftersträvar. Hon är självständig och stark, klok, driven, framgångsrik, är löjligt vacker, har fantastiska värderingar och står upp emot orättvisor, dansar som en gud, sjunger som en gud, är en (från vad jag kan uppfattakärleksfull mamma och fru, har pondus, vågar bryta normer och är samtidigt, mitt i allt det här, ödmjuk. Alltså. Wow. Vilken powerkvinna.

Konserten såg jag tillsammans med min bästis och jag är tacksam att jag fick uppleva det tillsammans med henne, hon som stått vid min sida genom alla toppar och dalar. Vi har så många fina minnen tillsammans hon och jag och nu även detta; den mäktigaste konserten jag någonsin sett. Wow.