Antonia Eriksson - Sida 2 av 11 - ♥♀

So. Girls. We need to talk. Why? Because I am seriously worried.

I’ve been the girl who starves herself, who skips meals, who works out for hours a day, who steps on the scales after every meal, who looks herself in the mirror with hate and a wish to change EVERYTHING. I was convinced that loosing weight and being skinny was the most important thing and even though I had sworn to never be the girl with the eating disorder I ended up in a hospital bed, dying. So now I am here to tell you: loosing weight and being skinny is not going to make you happy – it is going to make you small, weak and silent. Slowly but surely you will loose every little bit of your personality and a monster will take place instead. A monster that will lie, cheat and forget about everything that’s really important. A monster that will replace love with hate.

Don’t go there.

Don’t let society eat you up, Don’t let anxiety eat you up. You are beautiful and you are worthy of love – not only from others but also from yourself. If you want to change something do it because it will make you a better person, because it will help you grow and evolve and because it will add positivity to your life. But never ever change something because of hate, because then it’s you attitude that is wrong, not you. You have to accept and love yourself unconditionally just the way you are RIGHT NOW  before you ever can start moving forward and turn in to something better and stronger. You are beautiful. You are strong. You are perfect, because imperfections are what make us unique and what make us perfect in our own way. Life is about so much more than what we weigh or perfect abs. It’s about so much more than looking ”perfect” or adjusting to society’s twisted idea of what beauty is. Don’t ever forget that, and don’t ever forget what’s really important.

Jag tror att min kropp jävlas med mig. Jag blev frisk och mådde bra, jobbade som vanligt och kom tillbaka i rutiner och då, som en smäll på käften: Feber. Hosta. Halsont. Huvudvärk. Nästäppa. Och i vanlig ordning blev diagnosen från vårdcentralen en virusinfektion – så de kan inte göra någonting och det enda jag kan göra är att vila,  dricka mycket vatten och ta febernedsättande vid behov. Jag fick även någon tveksam kortison-nässpray mot min bihåleinflammation och rekommendationer om bra halstabletter om det är jobbigt att svälja eller äta. Jo tack. Jag vet.

Så jag har varit hemma från jobbet sedan i torsdags förra veckan och mina stackars kollegor har fått jobba halvt ihjäl sig vid min frånvaro. Men idag börjar jag må lite bättre och planen är att jobba ikväll!  I helgen ska jag dessutom på bröllop och MÅSTE vara frisk tills dess, så nu får kroppen faktiskt anpassa sig.

Min glöd har kommit tillbaka igen. Glöden som får mig att vilja skapa och lära mig och göra nya saker. Den som får mig att vilja utvecklas och förändras och explodera av energi. Jag älskar den känslan. Den slår ALLT. Nu gäller det bara att hitta en bra balans i det hela, så att inget går överstyr – och framförallt: hitta ett bra, sunt och förlösande utlopp för det. Men det blir nog inte alldeles för svårt.

Jag är den veligaste personen jag känner. Eller. Egentligen vet jag inte om ”velig” är rätt ord – utan jag tror snarare att det handlar om att jag inte riktigt vad jag vill göra med mitt liv, och resultatet blir att jag testar mig fram i ett försök att hitta min plats. Trial and error. Jag slängs mellan tankar och idéer om vad jag skulle kunna tänka mig att göra, vad jag drömmer om att göra och vad jag gör just nu. Räcker det verkligen att någonting är roligt just nu, för att fortsätta hålla på med det ett tag till? Eller ska jag redan nu försöka söka mig fram till något jag kan tänka mig att hålla på med på mycket längre sikt, även om jag inte vet helt säkert vad det är? Ska jag avvakta och tänka på det ett tag, innan jag bestämmer mig och fattar ett beslut? Har jag tid? Har jag råd?

Jag antar att man lättare fastnar i de här tankebanorna och ”problemen” när man är lite som jag – en person med hög arbetsmoral, höga ambitioner och väldigt mycket drivkraft – men som inte har en specifik sak de är bäst på eller tycker om att göra. Jag tycker att det finns så mycket som är roligt, intressant och givande (även om det är på olika sätt) och eftersom jag är en sådan person som ger mig hän när något är kul – blir jag ofta väldigt duktig på det jag håller på med. Jag vill lära mig. Jag vill utvecklas. Ja, helst av allt vill jag bli bäst, eller iallafall så bra som jag kan bli, i allt jag gör. Resultatet blir att jag upplever att jag inte att har bara ett kall, utan att det finns så många saker jag ska – och framförallt VILL – hinna med.

Men ibland gör detta också att jag känner mig lite vilse, för jag vet ju faktiskt inte vad det är jag ska ”hålla på med resten av livet”. Jag vet inte exakt vilken utbildning jag vill läsa eller exakt vad jag vill jobba med sen. Jag vill ju göra så mycket, så jag ångrar mig och tänker om och hittar nya saker som låter spännande och intressanta – och jag landar liksom aldrig.

Men jag vet inte om jag måste göra det heller.

Jag försöker räkna ut om det faktiskt är helt avgörande att jag har en plan eller vet vad jag ska göra här näst, eller om det är ok att jag inte gör det. Det kanske kan få vara helt ok att göra någonting just nu för att det känns så himla rätt och är så himla roligt, även om jag vet att det inte kommer vara något jag gör hela livet. Det kanske är helt ok att läsa en utbildning och sen läsa en helt annan, eller jobba med någonting för att sedan byta bana helt. Jag kanske till och med behöver förändring med jämna mellanrum och mår bra av friheten. Jag tror att jag kanske måste vara i ständig rörelse, på ett eller annat sätt, och att det helt enkelt kommer innebära att jag kommer gå flera olika vägar i mitt liv.

Om det är någonting jag lärt mig på mina 22 jordsnurr är det iallafall att saker och ting sällan blir som jag har tänkt och att det därför sällan är meningsfullt för mig att planera långsiktigt. Jag måste nog landa i, och acceptera, att jag är en person som behöver ta saker och ting lite som de kommer. Ja, det kanske inte är så-himla-viktigt att veta allt just nu.

En tanke som cirkulerat i mitt huvud varenda vakna sekund den senaste tiden är detta: Var går gränsen mellan att vara personlig och privat? Hur mycket ”kan” man, ”ska” man och ”bör” man berätta för personer i sin omgivning? På vilket sätt skiljer sig det åt mellan olika människor? Hur vet man vad som ”lämpar sig att sig” att säga till någon? När blir det för mycket? Kan man säga för mycket? Hur vet man det? Har man en skyldighet att berätta vissa saker? Eller har man mer rätt att medvetet dölja vissa saker? Vilka då?

Ni hör ju. Kaos.

Jag ser mig själv som en öppen och autentisk person. Jag har lätt att prata om saker och ting, bra som dåliga, jobbiga som lätta, och tycker oftast inte att det är en big deal att visa sig lite sårbar och dela med sig av sådant som berör eller möjligtvis kan hjälpa någon. Jag har ju trots allt varit en ”offentlig person” en ganska lång tid, föreläst om ätstörningar och psykisk ohälsa ett antal gånger och varit med i alla möjliga sammanhang där jag pratat öppet om ganska ”privata” ämnen. Jag tror, som jag sagt så många gånger förut, att det är viktigt – kanske till och med nödvändigt – att vi vågar prata om sådant som är lite jobbigt. Att vi lär varandra att bli trygga i vår sårbarhet och hjälper varandra bli varma, förstående och kärleksfulla personer. Jag tror innerligt på att det kan ändra världen. Att vända oförståelse till kunskap och rädsla till öppenhet och kärlek.

Men jag inser mer och mer att det inte finns många människor som delar den här uppfattningen, eller snarare inte kommit så långt att de kan vara öppna, förstående och fördomslösa. Det går alldeles för fort för många människor att gå in i en försvarsställning, överrumplas av sin egen oförståelse och rädsla och låta fördomar och förutfattade meningar styra deras reaktion och sätt att agera. Det finns så många människor som inte vill förstå och inte vill lyssna. Annorlunda är obekant. Skrämmande. Alarmerande.

Istället för att bli bemött med den förståelse och värme jag (kanske naivt) förväntar mig, blir jag istället bemött med panikslagna blickar och tystnad. Istället för att få chansen att förklara och utbilda, svara på eventuella frågor och ge ett annat perspektiv på hur saker och ting är, blir jag dömd. Och då blir jag rädd. Rädd för att det här är normen. Rädd för att vi har en så himla lång bit kvar och rädd för att säga något i risk att det kommer färga bilden av mig som person, med någonting negativt. Jag blir placerad i ett fack jag inte vill tillhöra.

Så jag har tänkt om. Ni som läst min blogg sedan tidens begynnelse har fått ta del av en rad totalt utelämnande inlägg som jag i den stunden behövt och velat dela med mig av. Det vill jag fortfarande. Men jag har insett att det i viss mån gjort mer skada än nytta. Jag har trott att det kanske kan bidra till att förändra synen vi har på varandra och på vissa grupper av människor, men jag har insett att det inte är så enkelt – och det är tragiskt. Min blogg har därför rensats från vissa inlägg. De finns sparade, men i dagsläget känner jag att jag inte vill ha dem publika. Vem vet. Någon dag kanske jag får för mig att publicera dem igen. Eller inte. Det får tiden helt enkelt utvisa.

Jag  känner mig lite feg. Det går emot mycket av det jag tror på att sänka rösten och censurera mig själv. Jag vill ju kunna prata om allt det där jobbiga och hjälpa andra människor att förstå – men med vissa ämnen måste jag backa en bit just nu. Jag måste välja mina ord. Jag måste välja mina strider.

Jag vill vara tydlig med att detta inte kommer att förändra mitt sätt att skriva på. Jag kommer fortfarande vara personlig och ibland väldigt privat. Jag kommer fortsätta skriva utelämnande och svåra inlägg. Jag kommer fortsätta vara ärlig och rak. Det är bara vissa ämnen, vissa inlägg och vissa frågor som jag kommer vara lite mer försiktig med. Helt enkelt för min egen skull. För att skydda mig själv.  

I vanlig ordning har det gått en tid utan att jag har skrivit någonting alls, till att jag nu plötsligt vill få ur mig precis allt som legat och bubblat sedan jag sist skrev av mig. Jag tror att det är kopplat till mitt mående – när jag mår sämre har jag varken ork eller vilja att formulera mig på ett sätt så det blir förståeligt och när jag mår bättre blir det plötsligt hur enkelt som helst. Jag vet inte om man kan dela in det i ”skrivlust” och ”skrivkramp” för jag tänker att man kan hamna i både dessa tillstånd både när man har ork och vilja att skriva mycket och när man inte har det. Men det kanske inte spelar någon roll. Det viktigaste är nog att jag tillslut ändå hittar tillbaka och börjar skriva igen, och hur suveränt är det inte då att ha en blogg att komma krypandes tillbaka till. Min trygga plats.

Början på detta år var minst sagt kämpig. Jag blev tvungen att åka hem till Linköping igen efter en höst som inte alls blev som jag tänkt, och jag fick ännu en gång börja om. Det var tufft och det tog ett tag att repa mig, men jag tror ändå att det fanns någon sorts mening i att det blev som det blev. Jag har insett hur stort mitt behov av trygghet och rutin är, jag har insett att jag vill börja studera på universitetet och någonting helt annat än näringslära och träningslära, jag har insett att jag har begränsningar som jag måste acceptera och jag har insett att jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv. Viktiga insikter trots allt, även om det krävdes en del för att jag skulle få dem.

Så vad gör jag?

Jag har pluggat lite, och det har blivit både det ena och det andra men jag landade tillslut i att läsa matte, som jag så dumt valde bort i trean på gymnasiet. Den behövs nämligen för behörighet till en rad olika program och jag insåg att jag ville ha möjligheten att söka till (i princip) vad jag vill. För er som inte testat så kan jag meddela att det är JÄTTESVÅRT att börja plugga matte igen när man inte öppnat en mattebok på sådär 3-4 år, och egentligen inte var så bra på matte från första början. Jag har minst sagt fått kämpa. Men nu börjar det sätta sig och det känns toppen. Jag kanske klarar det här trots allt – en känsla jag verkligen inte hade när jag började kursen. I kombination med det har jag börjat jobba, ganska nyligen faktiskt, och jag trivs som fisken i vattnet. Jag jobbar som bartender (något jag bara fått känna på tidigare) och även om det är väldigt mycket nytt och väldigt mycket som ska läras så är det himla roligt. Jag längtar efter att gå till jobbet.

Senaste veckan har jag dock legat hemma supersjuk med feber på ca. 39 grader och en svullen hals med fina vita beläggningar på. Jag har inte kunnat svälja, inte kunnat sova ordentligt och inte orkar sitta up. Ungefär. Imorgon var tanken att jag skulle skriva ett nationellt prov i matte – slutprovet för denna kurs – men det ser ut som att jag kommer få skjuta upp det och lösa det på något annat sätt. Tyvärr. Det hade varit skönt att bli av med det och slippa tänka på det, men ibland blir det inte som man vill och då är det bara att anpassa sig.

Det här blev långt och stökigt, men äsch. Jag är tillbaka iallafall och jag har saknat det: skrivandet! Stay tuned, jag ska försöka uppdatera lite mer frekvent nu. FÖRSÖKA. Inga löften. 

Och så var jag ett år äldre, eller, egentligen bara några dagar äldre än när jag sist kallade mig 21 – men ni vet ju hur det funkar. Jag har dessutom en teori om att min fysiska ålder inte alls överensstämmer med min själsliga ålder och skulle snarare konstatera att jag landar någonstans runt 33, om inte lite äldre, vilket känns helt rimligt. Att åldras 1,5 år per fysiskt år känns lagom.  Som vanligt var jag dock sjuk, eller iallafall halvkrasslig, (något jag varit på majoriteten av mina födelsedagar) men eftersom jag kände mig piggare än på en vecka tog jag mig till skolan ändå och gick dessutom på kravall på kvällen. Det var fruktansvärt roligt och definitivt värt att ”chansa” trots att jag inte var helt bra. Efter en fullsmockad förfest, en cykeltur (där jag lyckades tappa och ta sönder min mobil) och iskallt köande i 30 minuter, dansade vi loss till Björn Rosenström och skrek oss hesa. Jag ramlade in genom dörren vid 06.30 igår morse och somnade som en stock.

Idag är det lördag och jag har firats av familjen med paket, tårta och sushi från min absoluta favoritrestaurang. Nu ska jag och min lillasyster ha sleepover och bara ha det härligt och imorgon väntar skolböckerna.

Här har ni lite spännande fakta: jag har varit singel i snart 10 månader vilket (hör och häpna) är det längsta jag varit singel sedan jag var typ fjorton år gammal, om inte ännu yngre. Wow. Jag har egentligen inte reflekterat över det jättemycket, utan bara ”levt på” och tagit det dag för dag och fokuserat på mitt egna. Men ibland hamnar jag i situationer där jag kommer på mig själv med att önska att jag hade någon, och inte vem som helst, utan den där speciella personen som ger allting, stort som smått, lite mer mening. Den där personen som skapar kittlande nervositet och röda kinder och handsvett. Den där personen gör att ensamheten känns lite mindre ensam.

Jag analyserar ofta mig själv när jag är själv. Inte nödvändigtvis ensam, för att det kan jag vara både i ett rum fullt av folk och när jag är alldeles själv, men just när jag saknar närvaron av andra människor och får ifred med mina tankar. Jag analyserar mina tankar, känslor och handlingar och på senare tid har jag insett att jag saknar att ha någon. Jag saknar närhet och bekräftelse och kärlek, och även om det kan vara skönt att vara singel och slippa förhålla mig till, eller anpassa mig efter, någon annan – saknar jag att bara få ha någon. 

Jag har inte bråttom och jag är verkligen inte desperat. Jag klarar mig faktiskt alldeles utmärkt själv. Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag trivs med att vara med mig själv och jag behöver inte någon annan för att jag ska känna mig ”hel”. Visst, jag är till stor del en ”people person” som trivs med att ha människor runtom mig, men jag vill inte släppa in någon i mitt liv bara för sakens skull – i ett försök att fylla ett hål som inte finns. Jag är helt hel på egen hand. Så innan jag ger mig in i ett nytt förhållande vill jag vara någorlunda säker på att det är rätt person. En person som jag verkligen vill ha i mitt liv och som jag kommer göra att jag mår bra, ja kanske till och med bättre än jag redan gör. En person som gör mig till en bättre människa och som ger mig energi istället för att ta den.

Men visst saknar jag det. Känslan av att kasta sig ut och förlita sig på att det finns någon där som fångar. Känslan av längtan och begär. Känslan av tillit. 

Nu är det verkligen nära. Jättenära. Om 4 dagar börjar jag på universitetet och jag är både förväntansfull och nervös. Jag tror att studiesättet kommer passa mig mycket bättre än gymnasiet – då jag får fokusera på en sak i taget, vilket jag tror kommer göra struktur och planering mycket lättare för mig. Dessutom har jag valt ämnet själv vilket spelar stor roll för motivationen. Och vad är det då jag ska plugga? Den här terminen läser jag bara lite fristående kurser att få igång hjärnan lite innan jag söker ett program senare till hösten. Planen är då att det blir civilekonomprogrammet.

Jag hoppas verkligen att jag ska tycka att det är kul och lagom utmanande. Jag tycker väldigt mycket om att lära mig och fylla på min kunskapsbank och jag kan inte tänka mig att det kommer kännas annorlunda nu. Man kan aldrig få för mycket kunskap.

Jag har beställt den första litteraturen, inhandlat block, almanacka och pennor och ansökt om CSN. Jag känner mig redo – eller iallafall så redo man kan bli – och taggad. Jag ser verkligen fram emot att använda min hjärna och ärligt talat ska det bli väldigt skönt med lite struktur i vardagen igen. Jag behöver verkligen det för att må bra. Det och träning. Och god mat. Och kärlek.