Och så har ännu en vecka flugit förbi och en ny vecka börjat ticka och det känns som att jag bara förlorar tid.

Livet känns överlag ganska påfrestande och utmattande at the moment då jag pendlar mellan Stockholm och Linköping och bara hinner städa, tvätta och göra matlådor när jag väl är hemma. Sen är det bara att packa om väskan, vända och så sitter jag på ett tåg tillbaka till Stockholm igen. Suck.

Men nu har jag äntligen fått lite goda nyheter: jag får tillbaka min lägenhet redan första december och slipper vänta tills årskiftet innan jag kan flytta in. Jag tror att det kommer kännas som världens befrielse och ta ner min stressnivå extremt mycket – att bara få tillbaka mitt hem, mitt space och slippa vara i det här ”mellanläget” jag befinner mig i nu. Jag har dessutom (äntligen!) hittat en inneboende och i Januari flyttar fina Evelyn in hos mig. Jag tror att det kommer bli skitbra.

Utöver det har jag (surprise!) klantat mig och fått vad som ser ut att vara en liten spricka i foten. Det gör inte ont hela tiden men när jag belastar eller sätter tryck på punkten där sprickan troligtvis sitter, gör det förbannat jävla jätteont. Därför fick jag order om att vila foten i en vecka och inte gå omkring så  mycket – och sedan får jag börja belasta så smått igen och se hur det känns. Förhoppningsvis imponerar kroppen på mig lika mycket som vanligt så jag slipper dras med det här länge. Men det återstår att se. Det är ju faktiskt jävligt bökigt att ha en trasig fot när man jobbar på fötterna hela tiden.

Och så står man där, månader senare, när man trodde att såret var läkt och inser att det inte är det.

Man inser att det fortfarande gör ont i bröstet när någon säger hans namn. Man inser att när man tänker tillbaka på hur det en gång varit, är man livrädd för att det kanske aldrig kommer kännas så igen. Det är som om man lurat sig själv så länge att man nästan glömt bort att allt bara var ett försök till att överleva. Ett sätt att orka ta sig genom det. Alla lakan man legat invirad i. Alla armar man haft runt sig. Alla halvhjärtade skratt och tomma löften. Allt – bara en överlevnadsstrategi.

Rädslan för att släppa in blir helt plötsligt påtaglig igen. Man kan se mönstret. Paniken så fort någon kommer för nära. Tomheten varje gång man blir avvisad även när man själv, medvetet, orsakat det. Känslan av att stänga av precis allting. Att låtsas som ingenting. Och värst av allt: man har inte en aning om hur man ska sluta. 

Och  det är nästan skrattretande hur långt man faktiskt går för att hålla fasaden uppe. Hur många impulser man följer, hur många dumma idéer man ger efter till, hur många lögner man säger till sig själv och till andra och hur många rent destruktiva och farliga situationer man utsätter sig för. Allt i ett försök att glömma. Att låtsas som att man är ok och att det inte alls var så farligt. Att han inte alls kunde ta med sig en så stor del av ens person.

Det handlar inte ens om att vilja ha honom tillbaka. Det handlar om att sakna det man en gång delade. Om rädslan för att gå vidare och oviljan att släppa taget, för att man är rädd livrädd för att glömma det som en gång var så stort. Livrädd för att våga göra sig sårbar igen. Att känna så mycket igen. Att riskera att ha så-jävla-ont. Igen.

Så istället går man där och krossar hjärtan längst vägen, istället för att laga sitt eget. Och man förstår det inte ens själv, förrän man månader senare säger hans namn och ögonen fylls med tårar.

Jag vill börja detta inlägg med att triggervarna andra som fallit offer för övergrepp.


Detta är ett urdrag ur boken jag en dag kommer släppa.
 
En till av alla historier, som känns extra aktuell i och med #metoo-rörelsen som just nu sprider sig som en löpeld på alla sociala medier. Det här är den andra historien jag delar med världen. Den andra historien jag delar som väcker känslor av skam och ångest, som de flesta människor inte vill höra. Den andra historien jag delar som är en i mängden av liknande historier som aldrig berättas. Historier om kvinnor som blir utsatta för det värsta tänkbara: män som stjäl bitar av deras självbild, självkänsla och integritet. Historier om män som ger sig själva rätten att ta för sig av sådant som inte är deras och kommer undan med det gång på gång. Historier som allt som oftast slutar med att offret är den som skäms, medan förövaren går vidare med sitt liv som om ingenting har hänt.

Det är en historia, jag även denna gång, berättar för att klargöra varför jag är feminist och vad jag menar när jag säger att jag hatar män. För jag hatar inte alla män. Verkligen inte. Men jag hatar män som grupp. Jag hatar män som våldtar, män som tar för sig av sådant som inte är deras och män som skapar rädsla. Jag hatar män som behöver hävda sig genom att förminska andra, män som är våldsamma för att machokulturen är så inpräntad i deras person och jag  hatar de män som inte förstår att alla män inte är våldtäktsmän, men att alla våldtäktsMÄN är män och att jag som kvinna aldrig kommer kunna veta vilka män som är våldtäktsmän och inte – när jag ser på män som grupp. Jag hatar alla de män som gjort att jag alltid måste vara rädd och aldrig kan vara säker när jag går hem själv sent på kvällen. Jag hatar alla de män som gjort att jag MÅSTE generalisera för att jag inte vågar chansa. Jag hatar de män som bevisat för mig att så är fallet. De män som gjort att jag hatar män som grupp.

För er som har missat det, är alltså detta mitt första inlägg: ”Första gången någon stal en del av mig.”
Och det som kommer nu är min andra historia, om andra gången någon stal en del av mig.

Jag gillar inte att inte veta. Det har varit så sedan någon tog ifrån mig rätten att veta en gång, när jag var 18 år gammal. Jag gillar inte att inte veta och den kvällen vet jag inte om jag sa ja. Han säger att jag gjorde det. Han som har ett namn som börjar på A. Jag tycker inte om att höra hans namn, att säga hans namn, att se hans namn. Han säger att jag sa ja men jag vet inte. Jag vet att jag drack en shot, två shots tio shots och flera drinkar och dansade på ett svettigt dansgolv med andra svettiga människor. Människor som delade kroppsvätskor genom hångel och intim dans och drinkar. Jag tänker att det är lite sjukt att ingen funderar över hur ohygieniskt det är. Tänker att jag ska tänka på det fortsättningsvis. Jag vet att musiken var så hög att jag inte hörde vad han sa och vet att han pekade på dörren och låtsades blossa på en cigarett och att jag nickade och följde med. Jag vet att vi satt och pratade utomhus vid ett av borden medan vi rökte. Vet att jag satte mig på hans knä. Vet att jag var ledsen över allting med M, hans bästa vän som jag dejtat under sommaren men som det tagit slut med samma kväll och jag vet att han tröstade. Vet att han sa att jag var för bra för honom. Att jag borde vara med någon som var mer lik mig. Vet att jag nickade. Jag vet att jag satte mig på stolen bredvid och la pannan på bordet. Vet att det var kallt. Vet att det inte snurrade lika mycket då. Jag vet att vakten sa att jag måste gå. Vet att jag mådde illa, var yr, var alldeles för full. Jag vet att A bar mig i sina armar. Vet att kvinnan i svart jacka hjälpte honom genom att hålla uppe mig medan de gick förbi kyrkan. Vet att mina fötter inte hängde med. Att mina ben inte fungerade. Vet att jag knappt kunde gå. Jag vet att vi kom till min port och att jag inte hade nycklar. Vet att min bästa vän J inte svarade. Vet att S inte svarade. Vet inte mer. Jag vet att jag vaknade i hans säng. Vet att ljudet på min telefon var avstängt. Vet att han kysste mig. Vet att jag var förvirrad. Vet att jag skrattade istället för att gråta. Jag vet att jag kände mig äcklig. Vet att jag gick hem och duschade i två timmar och sen en timme igen. Vet att jag var rädd. Vet att jag skämdes. Vet att jag skäms. Jag vet att jag träffade honom igen för att se om det var sant att jag verkligen ville, att jag kunde säga ja. Vet att jag aldrig ville träffa honom igen. Vet att jag aldrig ville se honom. Aldrig ville höra hans namn. Vet att jag ville kasta en stol. Jag vet att jag grät och fick panikattacker. Jag vet att jag inte drack alkohol igen på nio månader. Men jag vet inte vad som hände den kvällen. Om jag sa ja den kvällen.

Det jag däremot vet är att det inte var ok. Hans agerande var inte ok. Det är inte ok att utnyttja en person som är så full att de inte kan stå upp. Inte ens om de säger ja. I ett så berusat tillstånd är inte någon kapabel till att fatta ett sådant beslut och då får man inte fatta det beslutet i deras ställe. Det spelar ingen roll. Det är inte ok. Det finns ingenting som kan rättfärdiga det.

Min skam borde vara hans, men det vet jag att den inte är. Han kommer troligtvis aldrig förstå att han utsatte mig för ett övergrepp. Att han våldtog mig. I hans ögon var det ok, för att enligt honom så sa ju jag ja. Jag vet inte om han ljuger. Jag kan inte bevisa det. Men om jag varit nykter hade det aldrig hänt, och det borde vara bevis nog. Jag ska inte behöva förklara mig eller försvara mig. Men det har jag fått göra. För att ryktet spred sig snabbt -och lika snabbt kom skiten jag fick kastad på mig för att ha ”legat med M’s bästa vän precis efter vi gjort slut”. Jag var ”the bad guy” i berättelsen. Jag var slapman som blev utfryst, ifrågasatt och dömd. Det var jag som hade gjort fel. Det var jag som hade betett mig dåligt. Det var jag som var problemet.  Det var iallafall så det lät.

Men det var inte sant då och det är inte sant nu.

Det var han som gjorde fel. Det var han som betedde sig illa. Det var, och är, han som är  problemet – med sin okunskap och sin totala oförståelse för vad som är rätt och fel. Det är han som borde ifrågasättas. Det är han som borde vara rädd. Det är han som borde skämmas.

Jag skäms. Men idag skäms jag inte längre för vad som inträffade eller hur det gick till. .Jag skäms för att ha tillåtit människor som honom att komma in i mitt liv. Jag skäms för honom. För hans beteende, hans moral och hans värderingar. Jag skäms för alla de som inte vågade backa mig, i risk att skapa friktion eller dålig stämning. Jag skäms för det manliga könet. Jag skäms för machokulturen och hur inpräntad den är i vårt samhälle idag. Jag skäms för att så många män saknar förståelse och kunskap, och att ännu fler inte vågar söka sig till den. Jag skäms för att så många blundar och tittar åt ett annat håll och tillåter det här att hända igen och igen. Jag skäms över att så många män tillåts komma undan.

Det ska inte få gå omärkt förbi. Vi måste slå tillbaka. Vi måste ropa och peka ut och säga ifrån. Vi måste höja rösterna och vägra tystas ner. Vi måste våga berätta våra historier. Vi måste utbilda de som inte förstår och framförallt de som fortfarande är unga och forfarande kan lära sig. Vi måste visa hur. Vi måste förklara varför. VI måste göra det, för framtidens kvinnor såväl som för nutidens. #metoo

Jag önskar att min ångest var mer begriplig och logisk. Att jag kunde förstå den och hantera den och inte bara fastna i ett vakuum av tomhet och oro. En ologisk rädsla för något jag inte vet vad det är. Som jag inte kan hitta. Som jag inte kan stilla.

Jag kan förtränga ångesten och trycka bort den ett tag, och bäst av allt är jag på att distrahera mig från den. Att springa så fort jag kan åt andra hållet, livrädd för att möta känslan. En vanlig reaktion mot ångest – vill jag tro. Men problemet är att det inte alltid är såhär, utan går i perioder, och jag vet inte om ångesten då bara är obefogad och något min kropp skapar för att sakta ner mig när det går för fort eller varna mig om att något inte står rätt till. Eller om det beror på att jag helt enkelt aldrig riktigt kommit åt det underliggande problemet och att det därför kommer tillbaka igen och igen. För att det är orört och obearbetat.

Jag känner mig helt vilsen i hur och vad jag ska göra. Hjälper det verkligen att gräva i det ännu mer? Att dra upp det i ljuset? Blir det verkligen bättre? Lättare? Är det verkligen att föredra att älta och hålla fast vid? Är det inte bättre att bara försöka leva vidare och vänja sig? Att lära sig hantera det, utan att gräva och gå in i ångesten?

Jag vet inte.

Det känns som att jag, efter såhär många år, borde ha ett svar. Det känns som att jag borde veta bättre. Men varje gång en period som denna dyker upp; där jag vaknar med en klump i magen varje dag utan att veta varför, där det känns som jag när som helst kommer brista ut i gråt, att jag i vilken stund som helst kommer gå sönder – så vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte hantera det. Jag bara dras in. Känner mig helt ur kontroll och totalt hjälplös inför situationen och känslan. Jag vet inte hur jag ska klättra upp igen – för jag har ingen aning om hur eller när jag ramlade ner från första början. Hur fan hamnade jag här, igen? Och hur fan tar jag mig framåt, utan att krascha först?

Jag tror att det är den värsta delen: rädslan. Rädslan för att krascha. Rädslan för att ramla ner i det becksvarta mörkret. Rädslan för att vara så jävla långt ifrån mig själv och allt jag identifierar mig med.  Det är så fruktansvärt jävla paralyserande skrämmande att tänka på att hamna där. IGEN.

Jag vet inte vart jag ville komma med det här. Kanske behövde jag bara ventilera. Kanske är det någon form av heads up. Eller så är det bara ännu ett tankeludd jag försöker nysta ut. En sak vet jag, och det är att jag är fruktansvärt tacksam över att ha stjärnorna på bilden i mitt liv.

Insåg att jag helt glömt bort att lägga upp denna på bloggen, så om ni missat den: här har ni min cover på Kelly Claksons ”Piece by piece” som jag på många sätt upplever att jag kan relatera till och som berör mig fruktansvärt mycket.
Lämna gärna en kommentar med feedback eller önskemål inför nästa gång jag får för mig att blotta mig själv på youtube!
(Och ja, jag vet att jag måste hitta något bättre alternativ än min lilla digitalkamera att spela in med. Bare with me!)

Beslutet är fattat och nu är det bara de sista pusselbitarna som måste falla på plats. Jag ska ta steget. Jag ska flytta tillbaka till Stockholm.

Det känns så jävla stort, läskigt och skrämmande men samtidigt härligt, roligt och spännande. Magkänslan säger verkligen att det här är rätt val, trots att jag fortfarande känner mig lite bränd efter senaste rundan upp till Stockholm. Men den här gången kommer det att bli annorlunda, det har jag lovat mig själv, och jag kommer göra allt i min makt för att se till att det blir det. Jag kommer se till att det blir så jävla bra.

Det finns mycket som måste fixas innan jag flyttar upp  ”på riktigt”  och därför är det mycket planering och förberedelser som står på schemat den kommande tiden.

Jag kommer börja jobba lite smått i oktober, men det ”offentliga” startskottet sker  först november då jag flyttar upp och börjar jobba heltid. Min lägenhet får jag troligtvis  inte tillgång till förrän december/januari så fram tills dess får jag förlita mig på (och vara en mindre börda för)  vänner och bekanta vars soffor jag fått tillåtelse att sova på. Men förhoppningsvis kan både de och jag stå ut med det en kortare period.

Jag har fått två jobb som jag verkligen vill ha. Det ena på en helt fantastisk restaurang med tillhörande fantastiska bar där jag verkligen kan se stora utvecklingsmöjligheter och spännande utmaningar. Det andra är på ett hotell där jag trivs fruktansvärt bra såväl med atmosfären i och kring baren, som med kollegorna och resterande personal på hotellet. Jag tror verkligen att kombinationen kommer bli hur bra som helst.

MEN. 

Jag ska inte sticka under stolen med att jag är lite rädd och har lite ångest över hela grejen med Stockholm igen. Jag är rädd att någonting inte kommer funka i flytten, jag är rädd för att känna mig isolerad eller ensam, rädd för att bli överväldigad,  rädd för att misslyckas. Men mest av allt är jag nog rädd för att pressa mig för hårt, för att jag vill det här så jävla mycket.

Efter de senaste två veckorna har jag insett en sak: jag hatar att flytta.

Hela ”komma till något nytt och börja om”-grejen är fantastisk. Jag älskar att ha en tom kanvas att måla på, där jag får inreda och fixa och göra det till mitt eget och jag älskar när det är klart. Men själva flyttprocessen: bärandet, snickrandet, upp-packandet och allting annat – hatar jag. Jag blir så stressad när saker inte fungerar eller blir som jag vill eller har målat upp dem i huvudet. Det resulterar allt som oftast bara i en massa ångest.

Men nu är jag klar, ish, och börjar sakta men säkert känna mig mer och mer hemma. Dock har jag fortfarande ingen aning om hur långvarigt det blir och har därför medvetet valt att inte lägga ner för mycket tid, energi eller pengar på det just nu. Jag avvaktar tills jag vet lite mer om hur min nära framtid faktiskt kommer att se ut.

Riktar ett extra stort tack till dessa stjärnor som hjälpt till fruktansvärt mycket i flyttkaoset. 

I måndags åkte jag upp till Stockholm för att på tisdag och onsdag provjobba på ett hotell där jag sökt en tjänst som bartender. Det gick jättebra och jag hade hur kul som helst och jag gick därifrån med ett jobberbjudande och en vecka på mig att återkomma med beslut. Det känns fruktansvärt roligt och magkänslan är riktigt bra; jag måste helt enkelt bara avgöra om det är dags nu, eller om jag ska vänta. Isåfall börjar jag jobba där redan i November. Alternativet är att jag blir kvar i Linköping och jobbar där ett tag till, innan jag flyttar upp till Stockholm. En sak är iallafall säker: jag ska tillbaka.

Jag kan knappt förstå att vi nu kliver in i hösten. Hösten som förra året främst bestod av kaos och oro men som jag i år känner mig mycket mer förberedd för. Hösten som ger mig en känsla av nystart och möjligheter. Som att jag får vända blad och påbörja ett nytt kapitel. Det är nu jag börjar om eller tar ny sats. Inte vid nyår. Nu.

Jag blir ofta mer kreativ på hösten. Jag vet inte vad det beror på, men jag får liksom en nytändning till allt när hösten kommer och då får även min kreativitet bredare svängrum.  I vanlig ordning står jag inför flera stora beslut såhär i början på mitt nya kapitel; om hur jag ska gå vidare i mitt liv, vad jag vill göra, var jag vill vara osvosv. Frågorna tar aldrig slut och det känns som att det finns flera rätta svar för varje fråga – så vart ska jag ens börja?

Jag gillar inte att fatta beslut.

Att välja fel och sedan behöva stå för det, ta alla risker som valet kan innebära och där med riskera att allting rasar,  skrämmer skiten ur mig. Jag ställer alltid mina alternativ mot varandra, försöker hitta för- och nackdelar och räkna ut vilket alternativ som ger stört utdelning, men känner mig fortfarande förvirrad. Det finns så många faktorer jag inte kan veta om i förväg, utan som kommer dyka på vägen och därmed förändra mitt synsätt eller kanske till och med mina val. Och hur ska jag då veta? Jag har kommit till slutsatsen att jag inte kan veta. Jag försöker bara lita på magkänslan. Välja det alternativ som känns bäst, bortom alla för- och nackdelar och bortom alla rädslor.

Jag bestämde mig för att så fort som möjligt flytta ut och få mitt eget space, för att kunna andas och hitta lugnet och därifrån fatta större beslut. Jag hade tur och hittade en lägenhet nästan direkt och på loppet av några dagar flyttade jag in. Jag bestämde mig också för att säga upp mig. Jag har verkligen känt att jag behöver gå vidare till någonting mer utmanande men också lite lugnare, som tar mig mer i den riktning jag faktiskt vill. Jag kommer fortfarande jobba som bartender, ett yrke jag ÄLSKAR och vill satsa på ett tag till,  men har insett att de arbetsförhållanden jag jobbar under i dagsläget helt enkelt inte funkar för mig. Jag har haft fruktansvärt roligt på mitt jobb och kommer genuint sakna både arbetsplatsen och mina kollegor, men jag behöver lyssna på kroppen och göra det som känns bäst för mig just nu. Lita på mig själv och lita på kroppen.

Den här senaste veckan har alltså, av förklarliga själ, varit enormt hektisk. Jag har packat och packat upp och möblerat och byggt och hämtat och lämnat och inrett och allting däremellan. Idag klev jag även på mitt sista helgpass på New York Ledgends och klockan 18.00 på söndag lämnar jag det kapitlet bakom mig och vänder blad. Shit.

Wow. Det känns som att det var evigheter sedan jag sist skrev något här. Så länge sedan var det inte egentligen, men dessvärre har det inte blivit någon kontinuerlig eller regelbunden uppdatering här på länge. Jag har helt ärligt varken haft tid, ork eller känt mig inspirerad till att skriva något vettigt. Det har varit mycket som hänt runt om som jag behövt lägga mitt fokus på istället, vilket är lite tråkigt då skrivandet – på alla sätt – ger mig väldigt mycket tillbaka. Jag borde prioritera det mer. Men det finns många saker jag borde göra som jag inte gör.

Jag har spenderat de senaste fyra veckorna i mitt älskade Stockholm och gått en bartenderutbildning. Det har varit intensivt och krävande och jag har tvingats lägga ner mycket tid och energi på att plugga och träna på de olika momenten. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara lika tufft som det har varit, men jag blev positivt överraskad och har verkligen känt att jag utvecklats och lärt mig mycket. Den här veckan har vi haft alla slutprov som kändes väldigt blandade rent prestationsmässigt, men jag klarade mig fint och åker nu hemåt med ett certifikat i handen.

Dagarna innan jag åkte upp till Stockholm var jag orolig över att det skulle medföra massor ångest och stress och att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra utbildningen på ett bra sätt. Jag var rädd att det bara skulle bli kaos och det gick så långt att jag funderade på att ställa in hela kalaset. Men jag lyckades övertala mig själv att åtminstone försöka och såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det – för att det blev precis tvärt emot vad jag hade trott. Jag har mått bättre än på länge och har haft så-himla-kul. Det känns verkligen vemodigt att åka hem till lilla Linköping igen. Jag vill vara i Stockholm. Mitt älskade Stockholm.

Jag vet inte riktigt vad mitt nästa steg blir. Först och främst ska jag hem till Linköping och jobba min första helg på 6 veckor. Jag ser fram emot det och är taggad, även om det kommer bli tungt med närmare 30 timmar på 3 dagar; efter en fullspäckad vecka i skolan. Men jag har lärt mig massor och vill verkligen se hur det blir i praktiken. Jag vill tro att jag kommer kunna leverera på en ny nivå.  På lite längre sikt letar jag nya utmaningar. Kanske ska jag våga ta ny sats, kasta mig ut och lita på att mina vingar är starkare och orkar bära mig denna gång.

Guess what!

Igår hittade jag min gamla laptop. Eller, egentligen är den inte så gammal utan jag använde den senast ett och ett halvt år sedan, men den känns väldigt gammal och nostalgisk. Jag har hittat gamla dokument och texter men fraförallt: MASSOR BILDER. Det är ju fantastiskt, att hitta en så stor del av sitt liv dokumenterat i bilder – en klar fördel med den tekniska utvecklingen och den mediala värld vi lever i.

Jag inser några saker: 

  1. Jag passade väldigt bra i långt hår.
  2. Jag var väldigt mycket bättre på att ta bra, ordentliga bilder som jag dessutom tog mig tiden att redigera.
  3. Jag var i väldigt mycket bättre form, både styrke- och utseendemässigt när samtliga gamla bilder togs. Ouch.

Jag lever med tron om att man aldrig ska sträva bakåt, så jag tänker inte komma med någon ”jag ska ta mig tillbaka dit, till den formen”-kommentar då jag inte tror att det är sunt.

Jag inser också att jag levde ett liv med helt andra förutsättningar då, där jag hade tid och möjlighet att träna 5-6 dagar i veckan. Där jag hade struktur och rutiner i mitt liv som gjorde att jag kunde optimera min träning, min kost och hela mitt fysiska mående. Jag var på en helt annan plats i livet och jag förstår att det kanske inte alls är möjligt i samma utsträckning idag – men ÄNDÅ lockas jag. Ändå vill jag drömma mig bort till exakt det. Jag vill ha det och jag känner mig nästan ”misslyckad” som inte längre har det. Som inte lyckades hålla kvar i det. Det gör lite ont i hjärtat att se det och veta att jag förlorade det.

Nej jag vet. Utseendet och hur kroppen ser är absolut inte avgörande eller ens särskilt viktigt när det kommer till kritan. Jag vet att det viktigaste är hur jag mår rent psykiskt och fysiskt, vad jag orkar, om jag är frisk och hur hela min varelse fungerar. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men ändå spelar det lite roll. Jag har accepterat att jag kanske aldrig kommer se ut precis så igen – men jag tänker banne mig bli den bästa versionen av mig själv NU efter de förutsättningar jag har just NU. Jag tänker utmana mig själv. Jag tänker kämpa. Jag tänker bevisa för mig själv att jag klarar precis vad fan som helst om jag bestämmer mig för det – såväl tränings- och hälsomässigt som rent psykiskt.