Antonia Eriksson - Sida 2 av 12 - ♥♀

Wow. Det känns som att det var evigheter sedan jag sist skrev något här. Så länge sedan var det inte egentligen, men dessvärre har det inte blivit någon kontinuerlig eller regelbunden uppdatering här på länge. Jag har helt ärligt varken haft tid, ork eller känt mig inspirerad till att skriva något vettigt. Det har varit mycket som hänt runt om som jag behövt lägga mitt fokus på istället, vilket är lite tråkigt då skrivandet – på alla sätt – ger mig väldigt mycket tillbaka. Jag borde prioritera det mer. Men det finns många saker jag borde göra som jag inte gör.

Jag har spenderat de senaste fyra veckorna i mitt älskade Stockholm och gått en bartenderutbildning. Det har varit intensivt och krävande och jag har tvingats lägga ner mycket tid och energi på att plugga och träna på de olika momenten. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara lika tufft som det har varit, men jag blev positivt överraskad och har verkligen känt att jag utvecklats och lärt mig mycket. Den här veckan har vi haft alla slutprov som kändes väldigt blandade rent prestationsmässigt, men jag klarade mig fint och åker nu hemåt med ett certifikat i handen.

Dagarna innan jag åkte upp till Stockholm var jag orolig över att det skulle medföra massor ångest och stress och att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra utbildningen på ett bra sätt. Jag var rädd att det bara skulle bli kaos och det gick så långt att jag funderade på att ställa in hela kalaset. Men jag lyckades övertala mig själv att åtminstone försöka och såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det – för att det blev precis tvärt emot vad jag hade trott. Jag har mått bättre än på länge och har haft så-himla-kul. Det känns verkligen vemodigt att åka hem till lilla Linköping igen. Jag vill vara i Stockholm. Mitt älskade Stockholm.

Jag vet inte riktigt vad mitt nästa steg blir. Först och främst ska jag hem till Linköping och jobba min första helg på 6 veckor. Jag ser fram emot det och är taggad, även om det kommer bli tungt med närmare 30 timmar på 3 dagar; efter en fullspäckad vecka i skolan. Men jag har lärt mig massor och vill verkligen se hur det blir i praktiken. Jag vill tro att jag kommer kunna leverera på en ny nivå.  På lite längre sikt letar jag nya utmaningar. Kanske ska jag våga ta ny sats, kasta mig ut och lita på att mina vingar är starkare och orkar bära mig denna gång.

Guess what!

Igår hittade jag min gamla laptop. Eller, egentligen är den inte så gammal utan jag använde den senast ett och ett halvt år sedan, men den känns väldigt gammal och nostalgisk. Jag har hittat gamla dokument och texter men fraförallt: MASSOR BILDER. Det är ju fantastiskt, att hitta en så stor del av sitt liv dokumenterat i bilder – en klar fördel med den tekniska utvecklingen och den mediala värld vi lever i.

Jag inser några saker: 

  1. Jag passade väldigt bra i långt hår.
  2. Jag var väldigt mycket bättre på att ta bra, ordentliga bilder som jag dessutom tog mig tiden att redigera.
  3. Jag var i väldigt mycket bättre form, både styrke- och utseendemässigt när samtliga gamla bilder togs. Ouch.

Jag lever med tron om att man aldrig ska sträva bakåt, så jag tänker inte komma med någon ”jag ska ta mig tillbaka dit, till den formen”-kommentar då jag inte tror att det är sunt.

Jag inser också att jag levde ett liv med helt andra förutsättningar då, där jag hade tid och möjlighet att träna 5-6 dagar i veckan. Där jag hade struktur och rutiner i mitt liv som gjorde att jag kunde optimera min träning, min kost och hela mitt fysiska mående. Jag var på en helt annan plats i livet och jag förstår att det kanske inte alls är möjligt i samma utsträckning idag – men ÄNDÅ lockas jag. Ändå vill jag drömma mig bort till exakt det. Jag vill ha det och jag känner mig nästan ”misslyckad” som inte längre har det. Som inte lyckades hålla kvar i det. Det gör lite ont i hjärtat att se det och veta att jag förlorade det.

Nej jag vet. Utseendet och hur kroppen ser är absolut inte avgörande eller ens särskilt viktigt när det kommer till kritan. Jag vet att det viktigaste är hur jag mår rent psykiskt och fysiskt, vad jag orkar, om jag är frisk och hur hela min varelse fungerar. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men ändå spelar det lite roll. Jag har accepterat att jag kanske aldrig kommer se ut precis så igen – men jag tänker banne mig bli den bästa versionen av mig själv NU efter de förutsättningar jag har just NU. Jag tänker utmana mig själv. Jag tänker kämpa. Jag tänker bevisa för mig själv att jag klarar precis vad fan som helst om jag bestämmer mig för det – såväl tränings- och hälsomässigt som rent psykiskt.

Jag har en kontroversiell kropp.
En kvinnokropp.
En kropp som sällan ses som bara en kropp
utan som ett objekt att granska, analysera
och kommentera.
Jag äger inte min kropp utan min kropp ägs av samhället,
av media och av varenda person som tar sig friheten
till att prata om, döma och sexualisera min fysiska varelse.
Jag är en fånge i min kropp från vilken jag försöker slå mig fri,
jag vill bryta mig ut men är inspärrad i ett rum
av dömande blickar,
jag blir sliten i stycken av odjur
som tar för sig av sådant som inte är deras
och jag blir våldtagen med ord som utplånar hela min självbild
och som söndersmular
mitt fria val.
Jag är en fånge för så mycket som jag inte vill vara.
Min kropp förväntas uppnå ett ouppnåeligt ideal,
antas passa in i en norm och se ut på ett sätt
som kräver stora insatser, uppoffringar och hårt jobb –
men fan ta den som vågar klaga.
Jag blir konstant påmind om att hata min egen gestalt,
påmind om att den är otillräcklig,
påmind om att den hela tiden iakttas
och jag ställer mig frågan:
När blev min kropp din kropp?
Offentligägd.
Jag spyr på tanken av att inte själv ha kontrollen och
kanske är det därför jag spydde,
svälte och misshandlade min kropp så länge,
därför jag blir provocerad när någon ger mig en komplimang
som är kopplad till mitt utseende.
Jag finns inte till för att du ska ha någonting att titta på,
mitt syfte i livet är inte att göra dig upphetsad.
Jag blir inte glad när du säger att jag är sexig,
endast påmind om att jag i första hand alltid kommer vara
en kropp.
Jag är så mycket mer än bara min kropp.
Och medan unga tjejer svälter sig,
och psykisk ohälsa bland unga bara ökar,
försöker fortfarande några idioter,
oftast heterosexuella, ekonomiskt oberoende cis-män,
trycka ner kvinnor och förhindra frigörelsen
från våra offentligägda kroppar.
Zara Larson dödshotats så fort hon öppnar munnen.
Anonyma kommentarer från 40 åriga gubbar
som kallar en 19 årig flicka för hora.
Visst är det pinsamt? Sjukt till och med?
Anonymiteten som kommit i och med den mediala explosionen
har förstört respekten,
integriteten
identiteten.
Älskling, du kommer aldrig att räcka till.
Ibland förvånas jag över hur naiv jag är.

Eller ja; Aningslös. Ogenomtänkt. Oförberedd. Jag vill så gärna se mig själv som en medveten och insiktsfull individ, som konstant analyserar mig själv, min omgivning och alla människor runtomkring mig. Jag pratar ju ofta om att min hjärna mer eller mindre konstant går på högvarv – något jag i mångt och mycket vant mig vid och tycker om – men som ibland bara känns som en bestraffning. Det går nämligen åt väldigt mycket energi att konstant ta in så många olika intryck och känslor; och när jag inte har någon fylld reservtank att ta från när det blir för mycket, kan jag bli helt dränerad.

Utmattningen och hela kroppens försvarssystem vaknar liksom till liv och säger: ”NEJ DU! Du har redan bränt ut dig en gång. Du har redan kraschat och tagit slut på all energi du har, plus lite till. Fan heller att du gör det igen”. Och bara sådär, helt plötsligt, blir jag sjuk eller nedstämd eller helt-jävla-utmattad. En sak för mycket är tillräckligt för att sätta mig helt ur balans och lågan inom mig dör, bara sådär. Den orkar liksom inte brinna mer och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att tända den igen. Det enda jag kan göra är att backa. Säga stop. Vila.

”You are like a shooting star. You burn twice as fast and twice as bright as everyone else. But then you also need more time to recover and come back bright again.”

Så denna vecka har jag sjukskrivit mig från jobbet för att få tid att återhämta mig och komma på fötter igen. Jag behöver uppenbarligen det, för att just nu skriker hela kroppen nej och min ork är som bortblåst. Helgen blev så mycket mer påfrestande än jag hade räknat med och efter en redan ganska fullspäckad vår där jag inte riktigt stannat upp och andats – kom liksom allting ifatt nu när jag fick ledigt i några dagar och känslorna fick utrymme.  Det var som att så fort jag började sakta ner och slappa av passade kroppen på och då kom tröttheten. stresskänslan i  kroppen och ångesten mer eller mindre direkt.

Jag VET att det tar lång tid att återhämta sig från utmattningsdepression. Jag har läst otaligt många artiklar och bloggar om hur tungt och jobbigt det kan vara efteråt och hur man konstant måste vara observant, sätta gränser och verkligen lyssna på kroppen och dess behov. Men ändå lyckas jag hamna här. Ändå lyckas jag pressa mig själv för hårt, vilja för mycket, överskatta mig själv och min ork. Jag vill liksom inte erkänna att jag inte klarar av att göra allting till 110%. Jag vill inte acceptera att jag inte orkar. Jag vill ju så jävla mycket. 

Jag har ett jobb med ovanliga arbetstider där jag allt som oftast jobbar när alla andra är lediga. Helger är prime-time och kvällar lika så – vilket innebär att mitt schema allt som oftast krockar med alla andra i min omgivning. Det blir ofta ett enda stort pusslande att få ihop det. Som ett resultat av detta har jag blivit väldigt mycket bättre på att göra det som annars hade varit ”vardag” till något lite mer speciellt. För mig kan en lördag lika gärna vara på en tisdag, om jag är ledig då, och lika så kan en helgdag innebära sömn, jobb och ingenting annat.

För ett par veckor sedan gjorde vi exakt det här: vi gjorde en helt vanlig söndag lite mer spännande genom att duka upp ost och chark och korka upp en flaska bubbel, och sedan satt vi där och åt och snackade och skrattade in på kvällstimmarna. Vardagslyx tror jag det brukar kallas.

Det behöver inte vara så komplicerat. Det gäller bara att prioritera och planera lite, men också kunna vara spontan när tillfälle ges. Det är lätt att bara strunta i att göra en insats när det blir bökigt eller krångligt – men som en vis person sa till mig här om dagen: vill man det tillräckligt mycket, får man det att fungera. 

Jag skrev,  för nästan 15 månader sedan, ett inlägg med titeln ”mitt hjärta vill skriva om sorgen”. Ett inlägg om hur det känns när hjärtat går sönder, om smärtan som konstant gör sig påmind och om tomheten som kommer efter ett uppbrott. Jag frågade er hur man gör: hur man orkar, hur man accepterar och hur man går vidare. Jag fick fantastisk respons. Vänner tog sig tiden att lyssna och fråga och finnas där, bekanta hörde av sig och delade med sig av sina erfarenheter och gav tips och råd på sådant som fungerade för dem och helt okända människor lämnande kommentarer och skrev långa mail där de delade med sig av sina historier. Helt plötsligt kändes min ensamhet inte lika ensam.

Det är fantastiskt hur känslor är så universella. Hur vi kan känna igen oss i och förstå vad andra människor genomgår. Det kanske inte känns exakt lika dant, men det spelar ingen roll. På något sätt kan vi ändå förhålla oss. Vi vet. Vi alla vet.

Och ni var många som visste hur det känns att gå sönder och som förstod min smärta och sorg. Ni var också många som var helt säkra på att jag tillslut skulle bli hel igen.  Ni gav mig stöd, värme och kärlek. Ni hjälpte mig sätta ihop bitarna igen och nu, nästan 15 månader senare, kan jag faktiskt säga att ni hade rätt. Det slutade faktiskt göra ont tillslut.

Det har tagit tid. På dessa 15 månader har jag hunnit gå sönder helt, låtsas att jag är ok, spela dum, verka obrydd, vara destruktiv och tillslut börja förlåta och ta hand om mig själv igen. Jag har hunnit vara självisk och oansvarig och jag har hunnit ta ansvar för – och bry mig orimligt mycket om – saker och personer som inte förtjänar min tid. Jag har varit tacksam, lycklig, ledsen och besviken. Jag har hunnit förlora mig själv och hitta mig själv igen.

Det finns en ”andra sida” bortom sorgen och smärtan, och även om det tog tid och kraft och tålamod att ta mig hit – kom jag ändå fram tillslut. Jag överlevde. Jag läkte. Det gick faktiskt över. Det blev faktiskt helt bra, kanske till och med bättre, med nya insikter, ny förståelse och ny styrka. Det slutade göra ont, det slutade kännas tomt och nu börjar jag faktiskt äntligen våga känna efter igen.

Så jag vill tacka er. Tacka er som tog er tiden. Tacka er som delade med er. Tack alla er som fanns där och stöttade och gav mig kärlek när jag behövde den som mest. Tacka er som fortsatte påminna mig om att det tillslut skulle gå över. Jag vill också påminna er som är i samma situation idag att det faktiskt blir bättre tillslut. Jag lovar er det. Jag lovar att ni överlever. Jag lovar att ni orkar. Men framförallt lovar jag att det går att släppa taget och gå vidare tillslut. Det finns inte en enda person för varje person, som vi är menade att älska för alltid. Kärlek finns inte i en begränsad mängd eller i en begränsad upplaga. Den är ändlös. Den är allt. Så våga tro på att den kommer finnas där på ett eller annat sätt -alltid- och att ni en dag kommer träffa någon ny och inse att det helt plötsligt inte gör ont lägre. Hålet, smärtan, tomheten kommer vara borta och ni kommer våga tillåta er själva att älska igen.

Jag lovar. 
Jag lånar några väl valda ord från en av Sveriges bästa låtskrivare: ”jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik” och låter de orden vara startskottet för ett minst sagt kaotiskt inlägg.

Det är en känsla som ligger där någonstans i bakgrunden av alla känslor och intryck. Inte alltid påtaglig, inte alltid märkbar – men ändå där. Paniken. Jag har inte som syfte att skrämma upp någon, för att överlag mår jag bättre än på länge och är i plats i mitt liv där jag trivs väldigt bra i min tillvaro med ett jobb jag älskar, fantastiska människor och vänner runtomkring mig och bra, stabila rutiner. Jag skulle beskriva mig själv som lycklig. Men. Mitt känsloliv är lika intensivt som alltid och mitt sätt att förhålla mig till andra, att släppa in, att visa mig sårbar – ger mig fortfarande känslor av panik och rädsla. Tanken på att mitt nuvarande lycko-tilstånd är tillfälligt, lika så.

Känslokaos. Känslostormar. Så vackert skrämmande. Jag ser det som en välsignelse och en förbannelse att känna så fruktansvärt mycket. Att känna allting i varenda cell. Att ibland totalt slukas av känslorna. Jag brukar förklara känslor som ett spektrum som vidgas i jämn takt åt två håll. Jag tror inte att man kan känna mer lycka än man känt sorg. Har man aldrig tillåtit sig att gå sönder kan man heller inte veta hur det känns att vara hel.

Jag tror att min största rädsla är för mig själv. Rädslan för att jag kommer göra felaktiga val eller misslyckas eller förstöra för mig själv som ett resultat av min panik. Rädd för att jag kommer förminska mig själv. Rädd för att jag kommer nöja mig. Rädd för att jag kommer välja det säkra före det osäkra. För tänk om det börjar göra ont igen? Tänk om allting blir för jobbigt? Tänk om allting blir fel? Eller tänk om alla mina rädslor gör att jag helt enkelt inte vågar mer. Inte orkar mer. Inte vill mer.

Som tur är har inte rädslan och paniken övertaget. Känslorna ligger där i bakgrunden och oftast kan jag resonera med mig själv och inse att de bara är just rädslor och oftast inte befogade sådana. Oftast kan jag iaktta känslorna och inte handla efter dem. Förstå att katastrof-tankar kanske alltid kommer vara en del av mitt liv, men att de inte måste betyda någonting.

Ni som vet ni vet.

Musik är bland det viktigaste i mitt liv och har hjälpt mig genom i princip allt, bra som dåligt, så länge jag kan minnas. Jag lyssnar inte bara på musik utan jag sjunger även  en hel del – ibland mer än jag pratar (om det ens är möjligt)  och ibland riggar jag även en kamera, målar mig extra fin och försöker stilla prestationsprinsessan i mig efter 20 inspelningar av samma låt – som  jag sedan noggrant sållar igenom  för att hitta den med ”minst fel” och som jag kan tänka mig att publicera. Ja ni hör ju: det är lite jobbigt för mig. Men jag har gjort det! Så här har ni en cover på David Guetta och Sias Titanium i akustisk version, långt ifrån perfekt men ändå helt ok! Säg gärna vad ni tycker, ge mig lite feedback eller varför inte önska en låt till nästa gång jag bestämmer mig för att blotta mig själv och min sångröst för världen!

English English Swedish Swedish