Antonia Eriksson - Sida 2 av 12 - ♥♀

Jag har ett jobb med ovanliga arbetstider där jag allt som oftast jobbar när alla andra är lediga. Helger är prime-time och kvällar lika så – vilket innebär att mitt schema allt som oftast krockar med alla andra i min omgivning. Det blir ofta ett enda stort pusslande att få ihop det. Som ett resultat av detta har jag blivit väldigt mycket bättre på att göra det som annars hade varit ”vardag” till något lite mer speciellt. För mig kan en lördag lika gärna vara på en tisdag, om jag är ledig då, och lika så kan en helgdag innebära sömn, jobb och ingenting annat.

För ett par veckor sedan gjorde vi exakt det här: vi gjorde en helt vanlig söndag lite mer spännande genom att duka upp ost och chark och korka upp en flaska bubbel, och sedan satt vi där och åt och snackade och skrattade in på kvällstimmarna. Vardagslyx tror jag det brukar kallas.

Det behöver inte vara så komplicerat. Det gäller bara att prioritera och planera lite, men också kunna vara spontan när tillfälle ges. Det är lätt att bara strunta i att göra en insats när det blir bökigt eller krångligt – men som en vis person sa till mig här om dagen: vill man det tillräckligt mycket, får man det att fungera. 

Jag skrev,  för nästan 15 månader sedan, ett inlägg med titeln ”mitt hjärta vill skriva om sorgen”. Ett inlägg om hur det känns när hjärtat går sönder, om smärtan som konstant gör sig påmind och om tomheten som kommer efter ett uppbrott. Jag frågade er hur man gör: hur man orkar, hur man accepterar och hur man går vidare. Jag fick fantastisk respons. Vänner tog sig tiden att lyssna och fråga och finnas där, bekanta hörde av sig och delade med sig av sina erfarenheter och gav tips och råd på sådant som fungerade för dem och helt okända människor lämnande kommentarer och skrev långa mail där de delade med sig av sina historier. Helt plötsligt kändes min ensamhet inte lika ensam.

Det är fantastiskt hur känslor är så universella. Hur vi kan känna igen oss i och förstå vad andra människor genomgår. Det kanske inte känns exakt lika dant, men det spelar ingen roll. På något sätt kan vi ändå förhålla oss. Vi vet. Vi alla vet.

Och ni var många som visste hur det känns att gå sönder och som förstod min smärta och sorg. Ni var också många som var helt säkra på att jag tillslut skulle bli hel igen.  Ni gav mig stöd, värme och kärlek. Ni hjälpte mig sätta ihop bitarna igen och nu, nästan 15 månader senare, kan jag faktiskt säga att ni hade rätt. Det slutade faktiskt göra ont tillslut.

Det har tagit tid. På dessa 15 månader har jag hunnit gå sönder helt, låtsas att jag är ok, spela dum, verka obrydd, vara destruktiv och tillslut börja förlåta och ta hand om mig själv igen. Jag har hunnit vara självisk och oansvarig och jag har hunnit ta ansvar för – och bry mig orimligt mycket om – saker och personer som inte förtjänar min tid. Jag har varit tacksam, lycklig, ledsen och besviken. Jag har hunnit förlora mig själv och hitta mig själv igen.

Det finns en ”andra sida” bortom sorgen och smärtan, och även om det tog tid och kraft och tålamod att ta mig hit – kom jag ändå fram tillslut. Jag överlevde. Jag läkte. Det gick faktiskt över. Det blev faktiskt helt bra, kanske till och med bättre, med nya insikter, ny förståelse och ny styrka. Det slutade göra ont, det slutade kännas tomt och nu börjar jag faktiskt äntligen våga känna efter igen.

Så jag vill tacka er. Tacka er som tog er tiden. Tacka er som delade med er. Tack alla er som fanns där och stöttade och gav mig kärlek när jag behövde den som mest. Tacka er som fortsatte påminna mig om att det tillslut skulle gå över. Jag vill också påminna er som är i samma situation idag att det faktiskt blir bättre tillslut. Jag lovar er det. Jag lovar att ni överlever. Jag lovar att ni orkar. Men framförallt lovar jag att det går att släppa taget och gå vidare tillslut. Det finns inte en enda person för varje person, som vi är menade att älska för alltid. Kärlek finns inte i en begränsad mängd eller i en begränsad upplaga. Den är ändlös. Den är allt. Så våga tro på att den kommer finnas där på ett eller annat sätt -alltid- och att ni en dag kommer träffa någon ny och inse att det helt plötsligt inte gör ont lägre. Hålet, smärtan, tomheten kommer vara borta och ni kommer våga tillåta er själva att älska igen.

Jag lovar. 
Jag lånar några väl valda ord från en av Sveriges bästa låtskrivare: ”jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik” och låter de orden vara startskottet för ett minst sagt kaotiskt inlägg.

Det är en känsla som ligger där någonstans i bakgrunden av alla känslor och intryck. Inte alltid påtaglig, inte alltid märkbar – men ändå där. Paniken. Jag har inte som syfte att skrämma upp någon, för att överlag mår jag bättre än på länge och är i plats i mitt liv där jag trivs väldigt bra i min tillvaro med ett jobb jag älskar, fantastiska människor och vänner runtomkring mig och bra, stabila rutiner. Jag skulle beskriva mig själv som lycklig. Men. Mitt känsloliv är lika intensivt som alltid och mitt sätt att förhålla mig till andra, att släppa in, att visa mig sårbar – ger mig fortfarande känslor av panik och rädsla. Tanken på att mitt nuvarande lycko-tilstånd är tillfälligt, lika så.

Känslokaos. Känslostormar. Så vackert skrämmande. Jag ser det som en välsignelse och en förbannelse att känna så fruktansvärt mycket. Att känna allting i varenda cell. Att ibland totalt slukas av känslorna. Jag brukar förklara känslor som ett spektrum som vidgas i jämn takt åt två håll. Jag tror inte att man kan känna mer lycka än man känt sorg. Har man aldrig tillåtit sig att gå sönder kan man heller inte veta hur det känns att vara hel.

Jag tror att min största rädsla är för mig själv. Rädslan för att jag kommer göra felaktiga val eller misslyckas eller förstöra för mig själv som ett resultat av min panik. Rädd för att jag kommer förminska mig själv. Rädd för att jag kommer nöja mig. Rädd för att jag kommer välja det säkra före det osäkra. För tänk om det börjar göra ont igen? Tänk om allting blir för jobbigt? Tänk om allting blir fel? Eller tänk om alla mina rädslor gör att jag helt enkelt inte vågar mer. Inte orkar mer. Inte vill mer.

Som tur är har inte rädslan och paniken övertaget. Känslorna ligger där i bakgrunden och oftast kan jag resonera med mig själv och inse att de bara är just rädslor och oftast inte befogade sådana. Oftast kan jag iaktta känslorna och inte handla efter dem. Förstå att katastrof-tankar kanske alltid kommer vara en del av mitt liv, men att de inte måste betyda någonting.

Ni som vet ni vet.

Musik är bland det viktigaste i mitt liv och har hjälpt mig genom i princip allt, bra som dåligt, så länge jag kan minnas. Jag lyssnar inte bara på musik utan jag sjunger även  en hel del – ibland mer än jag pratar (om det ens är möjligt)  och ibland riggar jag även en kamera, målar mig extra fin och försöker stilla prestationsprinsessan i mig efter 20 inspelningar av samma låt – som  jag sedan noggrant sållar igenom  för att hitta den med ”minst fel” och som jag kan tänka mig att publicera. Ja ni hör ju: det är lite jobbigt för mig. Men jag har gjort det! Så här har ni en cover på David Guetta och Sias Titanium i akustisk version, långt ifrån perfekt men ändå helt ok! Säg gärna vad ni tycker, ge mig lite feedback eller varför inte önska en låt till nästa gång jag bestämmer mig för att blotta mig själv och min sångröst för världen!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att tiden går så fort. En del av mig vill att den ska flyga fram, medan den andra frenetiskt letar efter nödbromsen. Jag vill hela tiden vara påväg någonstans och se förändring och utveckling. Det är som inbyggt i mitt system att aldrig vilja stå still – men samtidigt vill en del av mig bara stanna upp bara och landa i det som händer exakt här och nu och inte missa en sekund av livet. För det är ju nu livet händer, inte igår, inte imorgon, utan precis just nu.

Tiden är svår att greppa tycker jag. Den suddar ut gränser och ramar och förändrar tankar, minnen och intryck. Som när ett minnen dyker upp från lågt tillbaka i tiden men känns, och kanske alltid kommer kännas, som att det precis inträffade. Ibland känns det som tiden står helt still. I en kyss. I ett gapskratt. I sorg.

Jag önskar ibland att jag själv fick välja, styra och kontrollera tiden – men jag har kommit att inse att den lever sitt eget liv. Flytande. konstant förändrande. Diskontinuerlig. Jag tror att människans största misslyckande är viljan och tron om att vi kan styra tiden. Det går inte. Tiden, så som vi känner till den, är en mänsklig konstruktion och ett försök till en logisk förklaring av något som är ologiskt. Tiden, så som vi känner till den, är skapad för att ge ordning och kontroll. Men det går inte att kontrollera. Det är inte möjligt. Istället skapar tiden stress, ångest och oro. Krav, förväntningar och måsten.

Jag tror att det bästa man kan göra är att acceptera tiden för vad den är. Låta den vara fri. Sluta försöka tämja. Visst, vi kanske behöver tiden. Vi kanske behöver ordningen och tiden ger oss någon form av möjlighet till organisation och planering. Men känslan av tiden, tidsuppfattningen och allting annat som tiden står för, symboliserar och framförallt påverkar – den kanske bara måste få vara precis som den är.

So. Girls. We need to talk. Why? Because I am seriously worried.

I’ve been the girl who starves herself, who skips meals, who works out for hours a day, who steps on the scales after every meal, who looks herself in the mirror with hate and a wish to change EVERYTHING. I was convinced that loosing weight and being skinny was the most important thing and even though I had sworn to never be the girl with the eating disorder I ended up in a hospital bed, dying. So now I am here to tell you: loosing weight and being skinny is not going to make you happy – it is going to make you small, weak and silent. Slowly but surely you will loose every little bit of your personality and a monster will take place instead. A monster that will lie, cheat and forget about everything that’s really important. A monster that will replace love with hate.

Don’t go there.

Don’t let society eat you up, Don’t let anxiety eat you up. You are beautiful and you are worthy of love – not only from others but also from yourself. If you want to change something do it because it will make you a better person, because it will help you grow and evolve and because it will add positivity to your life. But never ever change something because of hate, because then it’s you attitude that is wrong, not you. You have to accept and love yourself unconditionally just the way you are RIGHT NOW  before you ever can start moving forward and turn in to something better and stronger. You are beautiful. You are strong. You are perfect, because imperfections are what make us unique and what make us perfect in our own way. Life is about so much more than what we weigh or perfect abs. It’s about so much more than looking ”perfect” or adjusting to society’s twisted idea of what beauty is. Don’t ever forget that, and don’t ever forget what’s really important.

Jag tror att min kropp jävlas med mig. Jag blev frisk och mådde bra, jobbade som vanligt och kom tillbaka i rutiner och då, som en smäll på käften: Feber. Hosta. Halsont. Huvudvärk. Nästäppa. Och i vanlig ordning blev diagnosen från vårdcentralen en virusinfektion – så de kan inte göra någonting och det enda jag kan göra är att vila,  dricka mycket vatten och ta febernedsättande vid behov. Jag fick även någon tveksam kortison-nässpray mot min bihåleinflammation och rekommendationer om bra halstabletter om det är jobbigt att svälja eller äta. Jo tack. Jag vet.

Så jag har varit hemma från jobbet sedan i torsdags förra veckan och mina stackars kollegor har fått jobba halvt ihjäl sig vid min frånvaro. Men idag börjar jag må lite bättre och planen är att jobba ikväll!  I helgen ska jag dessutom på bröllop och MÅSTE vara frisk tills dess, så nu får kroppen faktiskt anpassa sig.

Min glöd har kommit tillbaka igen. Glöden som får mig att vilja skapa och lära mig och göra nya saker. Den som får mig att vilja utvecklas och förändras och explodera av energi. Jag älskar den känslan. Den slår ALLT. Nu gäller det bara att hitta en bra balans i det hela, så att inget går överstyr – och framförallt: hitta ett bra, sunt och förlösande utlopp för det. Men det blir nog inte alldeles för svårt.

Jag är den veligaste personen jag känner. Eller. Egentligen vet jag inte om ”velig” är rätt ord – utan jag tror snarare att det handlar om att jag inte riktigt vad jag vill göra med mitt liv, och resultatet blir att jag testar mig fram i ett försök att hitta min plats. Trial and error. Jag slängs mellan tankar och idéer om vad jag skulle kunna tänka mig att göra, vad jag drömmer om att göra och vad jag gör just nu. Räcker det verkligen att någonting är roligt just nu, för att fortsätta hålla på med det ett tag till? Eller ska jag redan nu försöka söka mig fram till något jag kan tänka mig att hålla på med på mycket längre sikt, även om jag inte vet helt säkert vad det är? Ska jag avvakta och tänka på det ett tag, innan jag bestämmer mig och fattar ett beslut? Har jag tid? Har jag råd?

Jag antar att man lättare fastnar i de här tankebanorna och ”problemen” när man är lite som jag – en person med hög arbetsmoral, höga ambitioner och väldigt mycket drivkraft – men som inte har en specifik sak de är bäst på eller tycker om att göra. Jag tycker att det finns så mycket som är roligt, intressant och givande (även om det är på olika sätt) och eftersom jag är en sådan person som ger mig hän när något är kul – blir jag ofta väldigt duktig på det jag håller på med. Jag vill lära mig. Jag vill utvecklas. Ja, helst av allt vill jag bli bäst, eller iallafall så bra som jag kan bli, i allt jag gör. Resultatet blir att jag upplever att jag inte att har bara ett kall, utan att det finns så många saker jag ska – och framförallt VILL – hinna med.

Men ibland gör detta också att jag känner mig lite vilse, för jag vet ju faktiskt inte vad det är jag ska ”hålla på med resten av livet”. Jag vet inte exakt vilken utbildning jag vill läsa eller exakt vad jag vill jobba med sen. Jag vill ju göra så mycket, så jag ångrar mig och tänker om och hittar nya saker som låter spännande och intressanta – och jag landar liksom aldrig.

Men jag vet inte om jag måste göra det heller.

Jag försöker räkna ut om det faktiskt är helt avgörande att jag har en plan eller vet vad jag ska göra här näst, eller om det är ok att jag inte gör det. Det kanske kan få vara helt ok att göra någonting just nu för att det känns så himla rätt och är så himla roligt, även om jag vet att det inte kommer vara något jag gör hela livet. Det kanske är helt ok att läsa en utbildning och sen läsa en helt annan, eller jobba med någonting för att sedan byta bana helt. Jag kanske till och med behöver förändring med jämna mellanrum och mår bra av friheten. Jag tror att jag kanske måste vara i ständig rörelse, på ett eller annat sätt, och att det helt enkelt kommer innebära att jag kommer gå flera olika vägar i mitt liv.

Om det är någonting jag lärt mig på mina 22 jordsnurr är det iallafall att saker och ting sällan blir som jag har tänkt och att det därför sällan är meningsfullt för mig att planera långsiktigt. Jag måste nog landa i, och acceptera, att jag är en person som behöver ta saker och ting lite som de kommer. Ja, det kanske inte är så-himla-viktigt att veta allt just nu.