Tag

livet

Browsing

Sånt här kan man äta. MUMS.

Det rör sig framåt i högt tempo nu. Livet. Det känns som att jag har fullt upp hela tiden, men för första gången på väldigt länge känns det inte helt överväldigande. Jag hänger med. Jag orkar. Det är till och med jävligt kul.

Terminens andra hemtenta har lämnats in och det känns jättebra. Jag har slitit med den, men är ändå nöjd med resultatet och ser fram emot att få feedback imorgon. Jag stället höga krav på mig själv så det är lätt att drunkna i uppgifter som denna, speciellt när jag vet att betyget mer eller mindre hänger på att det blir bra. Men jag vill tro att det är en styrka, även om det kräver mycket tid och energi.

Imorgon åker jag till Linköping för att på lördag morgon flyga till Kuba med familjen. Det känns så himla roligt och det ska bli fruktansvärt skönt att komma bort lite. Det är mer än 2,5 år sedan jag sist var utomlands (vilket inte varit frivilligt!) så det ska bli magiskt. Vi ska på kryssning i Karibien för att fira pappas 60 år i livet och förhoppningsvis kommer det bli en toppenvecka – även om min familj kan vara extremt påfrestande ibland. Men jag ska försöka vara positiv och planera in lite egentid så att jag inte går under. Det ska ju trots allt vara en semester och semestrar ska ju ge energi och inte ta den.

Jag har inte ens börjat packa så det är högst på prio-listan idag. Sedan måste jag lämna tillbaka lite grejer, handla och senare ikväll ska jag troligtvis käka middag med en härlig person.

I övrigt mår jag bra. Jättebra. Hälsan var katastrofal förra veckan då jag åkte på ännu en sväng av virus-halsfluss och låg däckad med feber i 5 dagar. Men nu har jag äntligen träffat en läkare som tar mig på allvar och vi har påbörjat en ordentlig utredning för att ta reda på vad som är fel med min lilla kropp. Förhoppningsvis hittar vi något.

Ser dessvärre inte alls lika pigg ut för tillfället.
Sushi med klassen har jag också hinnit med. Sittandes i en park. Det var mysigt!

Hälsan har fortsatt krångla och efter helgen kände jag mig riktigt krassligt. Jag gick till skolan ändå och har kämpat mig genom föreläsningarna, men det har verkligen inte varit optimalt. I  tisdags slog det till ordentligt och när jag sedan även snubblade i en trappa och stukade foten, blev det dags att ta mig till vårdcentralen. Jag skickades hem med kryckor, penicillin och hostmedicin, och fick order om att inte belasta foten på några dagar, prata så lite som möjligt och VILA. Sagt och gjort.

Två dagar utan röst och nu är jag tillbaka i skolan för ett seminarium. Rösten fungerar igen och arbetet känns bra, så det ska nog inte vara några större problem. Kryckorna fick dock följa med och jag hoppar generat runt i korridorerna.

Klantonia. Varför ska du alltid göra sånt här? 

Helgen lär bli lugn. Foten måste läka. Hälsan måste återställas. Energin måste tillbaka. Dock lär jag spendera ett antal timmar med skolböckerna, då jag har en uppgift som ska in på måndag och en hemtenta jag behöver komma igång med i god tid. Men det är så himla kul, så det gör inte jättemycket.

Sex timmar tog det.

För mig att äntligen få ordning på bloggen och layouten och hur jag vill att den ska se ut. Jag har några småsaker kvar att fixa men i det stora hela har jag nu en blogg jag tycker ser ganska trevlig ut. Håller ni med?

Nu är det väldigt nära. Imorgon ringer klockan strax innan sju och sedan åker jag till JMK för min första skoldag. Det känns helt sjukt. Dagen till ära köpte jag en ny skolväska, vilket jag inte gjort på säkert åtta år. Det kändes som att vara gammal och ung på samma gång. Påväg in i ett nytt skede i livet samtidigt som att känslan var precis likadan som den jag hade inför skolstarten när jag var yngre. Nervös förväntan.

Helgen spenderade jag i halvfart i ett försök att ladda batterierna inför veckan som kommer. Det kommer bli extremt många nya intryck, människor och sammanhang och jag vet att det kommer kräva mycket av mig. Efter att ha gjort det misstaget flera gånger förut, har jag lärt mig att jag måste planera in vila både innan och efter påfrestningar som denna – för att jo, det är faktiskt en påfrestning. En psykisk och social sådan. Det spelar liksom ingen roll om det ”egentligen” är en positiv upplevelse och någonting jag tycker är väldigt kul. Jag kan fortfarande få bakslag och bli ”upplevelsebakfull” som en klok kvinna uttryckte det. Men jag är redo. Trots några för få timmars sömn och trots nervositeten.

Jag är redo.
Och så har ännu en vecka flugit förbi och en ny vecka börjat ticka och det känns som att jag bara förlorar tid.

Livet känns överlag ganska påfrestande och utmattande at the moment då jag pendlar mellan Stockholm och Linköping och bara hinner städa, tvätta och göra matlådor när jag väl är hemma. Sen är det bara att packa om väskan, vända och så sitter jag på ett tåg tillbaka till Stockholm igen. Suck.

Men nu har jag äntligen fått lite goda nyheter: jag får tillbaka min lägenhet redan första december och slipper vänta tills årskiftet innan jag kan flytta in. Jag tror att det kommer kännas som världens befrielse och ta ner min stressnivå extremt mycket – att bara få tillbaka mitt hem, mitt space och slippa vara i det här ”mellanläget” jag befinner mig i nu. Jag har dessutom (äntligen!) hittat en inneboende och i Januari flyttar fina Evelyn in hos mig. Jag tror att det kommer bli skitbra.

Utöver det har jag (surprise!) klantat mig och fått vad som ser ut att vara en liten spricka i foten. Det gör inte ont hela tiden men när jag belastar eller sätter tryck på punkten där sprickan troligtvis sitter, gör det förbannat jävla jätteont. Därför fick jag order om att vila foten i en vecka och inte gå omkring så  mycket – och sedan får jag börja belasta så smått igen och se hur det känns. Förhoppningsvis imponerar kroppen på mig lika mycket som vanligt så jag slipper dras med det här länge. Men det återstår att se. Det är ju faktiskt jävligt bökigt att ha en trasig fot när man jobbar på fötterna hela tiden.

Jag kan knappt förstå att vi nu kliver in i hösten. Hösten som förra året främst bestod av kaos och oro men som jag i år känner mig mycket mer förberedd för. Hösten som ger mig en känsla av nystart och möjligheter. Som att jag får vända blad och påbörja ett nytt kapitel. Det är nu jag börjar om eller tar ny sats. Inte vid nyår. Nu.

Jag blir ofta mer kreativ på hösten. Jag vet inte vad det beror på, men jag får liksom en nytändning till allt när hösten kommer och då får även min kreativitet bredare svängrum.  I vanlig ordning står jag inför flera stora beslut såhär i början på mitt nya kapitel; om hur jag ska gå vidare i mitt liv, vad jag vill göra, var jag vill vara osvosv. Frågorna tar aldrig slut och det känns som att det finns flera rätta svar för varje fråga – så vart ska jag ens börja?

Jag gillar inte att fatta beslut.

Att välja fel och sedan behöva stå för det, ta alla risker som valet kan innebära och där med riskera att allting rasar,  skrämmer skiten ur mig. Jag ställer alltid mina alternativ mot varandra, försöker hitta för- och nackdelar och räkna ut vilket alternativ som ger stört utdelning, men känner mig fortfarande förvirrad. Det finns så många faktorer jag inte kan veta om i förväg, utan som kommer dyka på vägen och därmed förändra mitt synsätt eller kanske till och med mina val. Och hur ska jag då veta? Jag har kommit till slutsatsen att jag inte kan veta. Jag försöker bara lita på magkänslan. Välja det alternativ som känns bäst, bortom alla för- och nackdelar och bortom alla rädslor.

Jag bestämde mig för att så fort som möjligt flytta ut och få mitt eget space, för att kunna andas och hitta lugnet och därifrån fatta större beslut. Jag hade tur och hittade en lägenhet nästan direkt och på loppet av några dagar flyttade jag in. Jag bestämde mig också för att säga upp mig. Jag har verkligen känt att jag behöver gå vidare till någonting mer utmanande men också lite lugnare, som tar mig mer i den riktning jag faktiskt vill. Jag kommer fortfarande jobba som bartender, ett yrke jag ÄLSKAR och vill satsa på ett tag till,  men har insett att de arbetsförhållanden jag jobbar under i dagsläget helt enkelt inte funkar för mig. Jag har haft fruktansvärt roligt på mitt jobb och kommer genuint sakna både arbetsplatsen och mina kollegor, men jag behöver lyssna på kroppen och göra det som känns bäst för mig just nu. Lita på mig själv och lita på kroppen.

Den här senaste veckan har alltså, av förklarliga själ, varit enormt hektisk. Jag har packat och packat upp och möblerat och byggt och hämtat och lämnat och inrett och allting däremellan. Idag klev jag även på mitt sista helgpass på New York Ledgends och klockan 18.00 på söndag lämnar jag det kapitlet bakom mig och vänder blad. Shit.