rädsla-arkiv - Antonia Eriksson
Tag

rädsla

Browsing

Tillslut kom beskedet.

Beskedet som fick hela världen att stanna upp och inse hur brutal vår värld faktiskt är och har blivit. Hur den bokstavligt talat kan ta ifrån människor viljan och orken att leva. Tim Bergling – vår allas Avicii – orkade inte längre. Han, som så många andra, orkade inte kämpa eller försöka eller ens existera längre. 28 år gammal.  Förstår ni? Ser ni? Tar ni in det? Är det tillräckligt uppenbart nu?

Såhär ledde det öppna brevet från Tims familj:

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress. När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik. Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan. Nu orkade han inte längre. Han ville få frid. Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset. Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad. Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare. Vi älskar dig.

Det gör så ont i min kropp. Jag sörjer en människa jag aldrig har träffat, som på något sätt ändå varit en del av mitt liv och min ungdom. Jag har dansat, skrattat, gråtit, hånglat, sprungit, sjungit och älskat till hans musik. Jag har låtit den fylla hela mig. Ge mig energi. Ge mig ork. Ge mig lycka. Och det som är svårast att greppa är att jag får ha kvar allt det, medan han inte längre existerar.

Vi som faktiskt finns kvar har nu två uppgifter.

Den första är att hylla och hedra Tim genom att inte låta hans musik eller minne dö. För då dör inte han heller. Den andra är att använda hans historia för att uppmärksamma vad stress och psykisk ohälsa faktiskt kan göra med en människa, och hindra att fler fattar samma beslut. Det ska inte behöva vara såhär. Det här ska inte få hända.

I dokumentären ”Avicii: True Stories” beskriver Tim sin ångest och ovilja till att fortsätta turnera. Han orkar mer. Han kommer dö. Jag sitter med tårar i ögonen och en känsla av enorm maktlöshet när jag ser en sliten, förstörd och olyckliga människa som mot sin vilja tvingas fortsätta göra någonting som gör honom sjuk – både fysiskt och psykiskt. Bara lite till. Kom igen Tim. Tänk på alla som kommer påverkas av ditt beslut. Han berättar om skuldkänslorna han har över konsekvenserna som kan medfölja om han slutar turnera och från omgivningen blir han konstant påmind om hur mycket pengar det handlar om och hur egoistiskt det är om han inte fullföljer det han lovat. För att allt måste ju tillslut landa i hur mycket kapital han förlorar om han väljer att prioritera sin hälsa, sitt välmående och sitt liv.

Hans psykiska ohälsa blir åsidosatt och tonen är istället beskyllande – som om det vore egoistiskt för en människa att må dåligt eller vara sjuk. Som att det är ett val. Det är aldrig någonsin ett val. 

Jag mår illa. Jag vill skrika. Gråta. Protestera. Förändra. Mest av allt vill jag få ett stopp.

Vi lever i ett samhälle där det inte är ok att må dåligt och be om hjälp. Ett samhälle där vi skäms när vi inte klarar oss själva och måste räcka ut en hand, och därför hellre lider i tystnad tills vi inte orkar mer. Pressar oss själva lite mer. Lite längre. Ett samhälle där människor totalt exploateras för andras vinning.  Ett samhälle där människor skriker stop inför döva öron och inte tas på allvar förrän någonting sker som får världen att vakna upp.  I det här fallet ett självmord. I ett annat en ätstörning, ett självskadebeteende, ett beroende… Det är som att ingen förstår att all den här problematiken skulle kunna undvikas genom en öppen dialog där vi vågar ta i det obehagliga och där vi lyssnar på de som skriker stopp. En dialog där vi pratar om hur vi mår och finns där och stöttar varandra genom alla känslostormar – fina som fula, lätta som svåra. En dialog utan fördomar.

Jag är så ledsen att det här ska behöva hända för att vi ska börja prata om det.  Det äcklar mig att Tim ska behöva statueras som ett exempel efter sin bortgång. Men om någonting gott kan komma ur det här så måste det ändå vara dialogen. Snälla. Prata om det. Sluta blunda. Sluta bortförklara. LYSSNA. SE. Det måste få ett slut.

Se dokumentären ”Avicii: True Stories” här.

Och så står man där, månader senare, när man trodde att såret var läkt och inser att det inte är det.

Man inser att det fortfarande gör ont i bröstet när någon säger hans namn. Man inser att när man tänker tillbaka på hur det en gång varit, är man livrädd för att det kanske aldrig kommer kännas så igen. Det är som om man lurat sig själv så länge att man nästan glömt bort att allt bara var ett försök till att överleva. Ett sätt att orka ta sig genom det. Alla lakan man legat invirad i. Alla armar man haft runt sig. Alla halvhjärtade skratt och tomma löften. Allt – bara en överlevnadsstrategi.

Rädslan för att släppa in blir helt plötsligt påtaglig igen. Man kan se mönstret. Paniken så fort någon kommer för nära. Tomheten varje gång man blir avvisad även när man själv, medvetet, orsakat det. Känslan av att stänga av precis allting. Att låtsas som ingenting. Och värst av allt: man har inte en aning om hur man ska sluta. 

Och  det är nästan skrattretande hur långt man faktiskt går för att hålla fasaden uppe. Hur många impulser man följer, hur många dumma idéer man ger efter till, hur många lögner man säger till sig själv och till andra och hur många rent destruktiva och farliga situationer man utsätter sig för. Allt i ett försök att glömma. Att låtsas som att man är ok och att det inte alls var så farligt. Att han inte alls kunde ta med sig en så stor del av ens person.

Det handlar inte ens om att vilja ha honom tillbaka. Det handlar om att sakna det man en gång delade. Om rädslan för att gå vidare och oviljan att släppa taget, för att man är rädd livrädd för att glömma det som en gång var så stort. Livrädd för att våga göra sig sårbar igen. Att känna så mycket igen. Att riskera att ha så-jävla-ont. Igen.

Så istället går man där och krossar hjärtan längst vägen, istället för att laga sitt eget. Och man förstår det inte ens själv, förrän man månader senare säger hans namn och ögonen fylls med tårar.

Beslutet är fattat och nu är det bara de sista pusselbitarna som måste falla på plats. Jag ska ta steget. Jag ska flytta tillbaka till Stockholm.

Det känns så jävla stort, läskigt och skrämmande men samtidigt härligt, roligt och spännande. Magkänslan säger verkligen att det här är rätt val, trots att jag fortfarande känner mig lite bränd efter senaste rundan upp till Stockholm. Men den här gången kommer det att bli annorlunda, det har jag lovat mig själv, och jag kommer göra allt i min makt för att se till att det blir det. Jag kommer se till att det blir så jävla bra.

Det finns mycket som måste fixas innan jag flyttar upp  ”på riktigt”  och därför är det mycket planering och förberedelser som står på schemat den kommande tiden.

Jag kommer börja jobba lite smått i oktober, men det ”offentliga” startskottet sker  först november då jag flyttar upp och börjar jobba heltid. Min lägenhet får jag troligtvis  inte tillgång till förrän december/januari så fram tills dess får jag förlita mig på (och vara en mindre börda för)  vänner och bekanta vars soffor jag fått tillåtelse att sova på. Men förhoppningsvis kan både de och jag stå ut med det en kortare period.

Jag har fått två jobb som jag verkligen vill ha. Det ena på en helt fantastisk restaurang med tillhörande fantastiska bar där jag verkligen kan se stora utvecklingsmöjligheter och spännande utmaningar. Det andra är på ett hotell där jag trivs fruktansvärt bra såväl med atmosfären i och kring baren, som med kollegorna och resterande personal på hotellet. Jag tror verkligen att kombinationen kommer bli hur bra som helst.

MEN. 

Jag ska inte sticka under stolen med att jag är lite rädd och har lite ångest över hela grejen med Stockholm igen. Jag är rädd att någonting inte kommer funka i flytten, jag är rädd för att känna mig isolerad eller ensam, rädd för att bli överväldigad,  rädd för att misslyckas. Men mest av allt är jag nog rädd för att pressa mig för hårt, för att jag vill det här så jävla mycket.

En tanke som cirkulerat i mitt huvud varenda vakna sekund den senaste tiden är detta: Var går gränsen mellan att vara personlig och privat? Hur mycket ”kan” man, ”ska” man och ”bör” man berätta för personer i sin omgivning? På vilket sätt skiljer sig det åt mellan olika människor? Hur vet man vad som ”lämpar sig att sig” att säga till någon? När blir det för mycket? Kan man säga för mycket? Hur vet man det? Har man en skyldighet att berätta vissa saker? Eller har man mer rätt att medvetet dölja vissa saker? Vilka då?

Ni hör ju. Kaos.

Jag ser mig själv som en öppen och autentisk person. Jag har lätt att prata om saker och ting, bra som dåliga, jobbiga som lätta, och tycker oftast inte att det är en big deal att visa sig lite sårbar och dela med sig av sådant som berör eller möjligtvis kan hjälpa någon. Jag har ju trots allt varit en ”offentlig person” en ganska lång tid, föreläst om ätstörningar och psykisk ohälsa ett antal gånger och varit med i alla möjliga sammanhang där jag pratat öppet om ganska ”privata” ämnen. Jag tror, som jag sagt så många gånger förut, att det är viktigt – kanske till och med nödvändigt – att vi vågar prata om sådant som är lite jobbigt. Att vi lär varandra att bli trygga i vår sårbarhet och hjälper varandra bli varma, förstående och kärleksfulla personer. Jag tror innerligt på att det kan ändra världen. Att vända oförståelse till kunskap och rädsla till öppenhet och kärlek.

Men jag inser mer och mer att det inte finns många människor som delar den här uppfattningen, eller snarare inte kommit så långt att de kan vara öppna, förstående och fördomslösa. Det går alldeles för fort för många människor att gå in i en försvarsställning, överrumplas av sin egen oförståelse och rädsla och låta fördomar och förutfattade meningar styra deras reaktion och sätt att agera. Det finns så många människor som inte vill förstå och inte vill lyssna. Annorlunda är obekant. Skrämmande. Alarmerande.

Istället för att bli bemött med den förståelse och värme jag (kanske naivt) förväntar mig, blir jag istället bemött med panikslagna blickar och tystnad. Istället för att få chansen att förklara och utbilda, svara på eventuella frågor och ge ett annat perspektiv på hur saker och ting är, blir jag dömd. Och då blir jag rädd. Rädd för att det här är normen. Rädd för att vi har en så himla lång bit kvar och rädd för att säga något i risk att det kommer färga bilden av mig som person, med någonting negativt. Jag blir placerad i ett fack jag inte vill tillhöra.

Så jag har tänkt om. Ni som läst min blogg sedan tidens begynnelse har fått ta del av en rad totalt utelämnande inlägg som jag i den stunden behövt och velat dela med mig av. Det vill jag fortfarande. Men jag har insett att det i viss mån gjort mer skada än nytta. Jag har trott att det kanske kan bidra till att förändra synen vi har på varandra och på vissa grupper av människor, men jag har insett att det inte är så enkelt – och det är tragiskt. Min blogg har därför rensats från vissa inlägg. De finns sparade, men i dagsläget känner jag att jag inte vill ha dem publika. Vem vet. Någon dag kanske jag får för mig att publicera dem igen. Eller inte. Det får tiden helt enkelt utvisa.

Jag  känner mig lite feg. Det går emot mycket av det jag tror på att sänka rösten och censurera mig själv. Jag vill ju kunna prata om allt det där jobbiga och hjälpa andra människor att förstå – men med vissa ämnen måste jag backa en bit just nu. Jag måste välja mina ord. Jag måste välja mina strider.

Jag vill vara tydlig med att detta inte kommer att förändra mitt sätt att skriva på. Jag kommer fortfarande vara personlig och ibland väldigt privat. Jag kommer fortsätta skriva utelämnande och svåra inlägg. Jag kommer fortsätta vara ärlig och rak. Det är bara vissa ämnen, vissa inlägg och vissa frågor som jag kommer vara lite mer försiktig med. Helt enkelt för min egen skull. För att skydda mig själv.  

English English Swedish Swedish