skrivande-arkiv - Antonia Eriksson
Tag

skrivande

Browsing

En tanke som cirkulerat i mitt huvud varenda vakna sekund den senaste tiden är detta: Var går gränsen mellan att vara personlig och privat? Hur mycket ”kan” man, ”ska” man och ”bör” man berätta för personer i sin omgivning? På vilket sätt skiljer sig det åt mellan olika människor? Hur vet man vad som ”lämpar sig att sig” att säga till någon? När blir det för mycket? Kan man säga för mycket? Hur vet man det? Har man en skyldighet att berätta vissa saker? Eller har man mer rätt att medvetet dölja vissa saker? Vilka då?

Ni hör ju. Kaos.

Jag ser mig själv som en öppen och autentisk person. Jag har lätt att prata om saker och ting, bra som dåliga, jobbiga som lätta, och tycker oftast inte att det är en big deal att visa sig lite sårbar och dela med sig av sådant som berör eller möjligtvis kan hjälpa någon. Jag har ju trots allt varit en ”offentlig person” en ganska lång tid, föreläst om ätstörningar och psykisk ohälsa ett antal gånger och varit med i alla möjliga sammanhang där jag pratat öppet om ganska ”privata” ämnen. Jag tror, som jag sagt så många gånger förut, att det är viktigt – kanske till och med nödvändigt – att vi vågar prata om sådant som är lite jobbigt. Att vi lär varandra att bli trygga i vår sårbarhet och hjälper varandra bli varma, förstående och kärleksfulla personer. Jag tror innerligt på att det kan ändra världen. Att vända oförståelse till kunskap och rädsla till öppenhet och kärlek.

Men jag inser mer och mer att det inte finns många människor som delar den här uppfattningen, eller snarare inte kommit så långt att de kan vara öppna, förstående och fördomslösa. Det går alldeles för fort för många människor att gå in i en försvarsställning, överrumplas av sin egen oförståelse och rädsla och låta fördomar och förutfattade meningar styra deras reaktion och sätt att agera. Det finns så många människor som inte vill förstå och inte vill lyssna. Annorlunda är obekant. Skrämmande. Alarmerande.

Istället för att bli bemött med den förståelse och värme jag (kanske naivt) förväntar mig, blir jag istället bemött med panikslagna blickar och tystnad. Istället för att få chansen att förklara och utbilda, svara på eventuella frågor och ge ett annat perspektiv på hur saker och ting är, blir jag dömd. Och då blir jag rädd. Rädd för att det här är normen. Rädd för att vi har en så himla lång bit kvar och rädd för att säga något i risk att det kommer färga bilden av mig som person, med någonting negativt. Jag blir placerad i ett fack jag inte vill tillhöra.

Så jag har tänkt om. Ni som läst min blogg sedan tidens begynnelse har fått ta del av en rad totalt utelämnande inlägg som jag i den stunden behövt och velat dela med mig av. Det vill jag fortfarande. Men jag har insett att det i viss mån gjort mer skada än nytta. Jag har trott att det kanske kan bidra till att förändra synen vi har på varandra och på vissa grupper av människor, men jag har insett att det inte är så enkelt – och det är tragiskt. Min blogg har därför rensats från vissa inlägg. De finns sparade, men i dagsläget känner jag att jag inte vill ha dem publika. Vem vet. Någon dag kanske jag får för mig att publicera dem igen. Eller inte. Det får tiden helt enkelt utvisa.

Jag  känner mig lite feg. Det går emot mycket av det jag tror på att sänka rösten och censurera mig själv. Jag vill ju kunna prata om allt det där jobbiga och hjälpa andra människor att förstå – men med vissa ämnen måste jag backa en bit just nu. Jag måste välja mina ord. Jag måste välja mina strider.

Jag vill vara tydlig med att detta inte kommer att förändra mitt sätt att skriva på. Jag kommer fortfarande vara personlig och ibland väldigt privat. Jag kommer fortsätta skriva utelämnande och svåra inlägg. Jag kommer fortsätta vara ärlig och rak. Det är bara vissa ämnen, vissa inlägg och vissa frågor som jag kommer vara lite mer försiktig med. Helt enkelt för min egen skull. För att skydda mig själv.  

I vanlig ordning har det gått en tid utan att jag har skrivit någonting alls, till att jag nu plötsligt vill få ur mig precis allt som legat och bubblat sedan jag sist skrev av mig. Jag tror att det är kopplat till mitt mående – när jag mår sämre har jag varken ork eller vilja att formulera mig på ett sätt så det blir förståeligt och när jag mår bättre blir det plötsligt hur enkelt som helst. Jag vet inte om man kan dela in det i ”skrivlust” och ”skrivkramp” för jag tänker att man kan hamna i både dessa tillstånd både när man har ork och vilja att skriva mycket och när man inte har det. Men det kanske inte spelar någon roll. Det viktigaste är nog att jag tillslut ändå hittar tillbaka och börjar skriva igen, och hur suveränt är det inte då att ha en blogg att komma krypandes tillbaka till. Min trygga plats.

Början på detta år var minst sagt kämpig. Jag blev tvungen att åka hem till Linköping igen efter en höst som inte alls blev som jag tänkt, och jag fick ännu en gång börja om. Det var tufft och det tog ett tag att repa mig, men jag tror ändå att det fanns någon sorts mening i att det blev som det blev. Jag har insett hur stort mitt behov av trygghet och rutin är, jag har insett att jag vill börja studera på universitetet och någonting helt annat än näringslära och träningslära, jag har insett att jag har begränsningar som jag måste acceptera och jag har insett att jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv. Viktiga insikter trots allt, även om det krävdes en del för att jag skulle få dem.

Så vad gör jag?

Jag har pluggat lite, och det har blivit både det ena och det andra men jag landade tillslut i att läsa matte, som jag så dumt valde bort i trean på gymnasiet. Den behövs nämligen för behörighet till en rad olika program och jag insåg att jag ville ha möjligheten att söka till (i princip) vad jag vill. För er som inte testat så kan jag meddela att det är JÄTTESVÅRT att börja plugga matte igen när man inte öppnat en mattebok på sådär 3-4 år, och egentligen inte var så bra på matte från första början. Jag har minst sagt fått kämpa. Men nu börjar det sätta sig och det känns toppen. Jag kanske klarar det här trots allt – en känsla jag verkligen inte hade när jag började kursen. I kombination med det har jag börjat jobba, ganska nyligen faktiskt, och jag trivs som fisken i vattnet. Jag jobbar som bartender (något jag bara fått känna på tidigare) och även om det är väldigt mycket nytt och väldigt mycket som ska läras så är det himla roligt. Jag längtar efter att gå till jobbet.

Senaste veckan har jag dock legat hemma supersjuk med feber på ca. 39 grader och en svullen hals med fina vita beläggningar på. Jag har inte kunnat svälja, inte kunnat sova ordentligt och inte orkar sitta up. Ungefär. Imorgon var tanken att jag skulle skriva ett nationellt prov i matte – slutprovet för denna kurs – men det ser ut som att jag kommer få skjuta upp det och lösa det på något annat sätt. Tyvärr. Det hade varit skönt att bli av med det och slippa tänka på det, men ibland blir det inte som man vill och då är det bara att anpassa sig.

Det här blev långt och stökigt, men äsch. Jag är tillbaka iallafall och jag har saknat det: skrivandet! Stay tuned, jag ska försöka uppdatera lite mer frekvent nu. FÖRSÖKA. Inga löften. 

Hej igen kära blogg, kära läsare och kära skrivlust. Jag är tillbaka igen, som väntat, och känner tacksamhet över det faktum att jag inte raderade innehållet på denna blogg, utan lät den stå kvar och vänta på mig. Jag är också tacksam över att de härliga personerna bakom denna bloggportal har låtit den stå kvar, så att jag nu kan komma krypandes tillbaka. Det är väl som de säger: har man en gång börjat kan man inte sluta och här är det yttersta beviset på det. Jag är tillbaka och bloggar igen.

Det kommer dock bli annorlunda den här gången. Bloggen kommer att utgå från mig, allt som är jag, och inte bara kretsa kring träning, kost och hälsa, även om jag kommer snudda vid de ämnena också. Mitt liv innefattar nämligen så mycket mer än bara träning och mat.

Det här kommer vara en plats för mig att ventilera, helt utan krav och måsten, för att jag mår bra av det och för att jag vill det. Hur ofta jag bloggar och hur det kommer att fungera rent praktiskt är ännu oklart, men förhoppningsvis kommer skrivlusten att hänga i sig om jag tar ner kraven lite och bara skriver för att jag vill. I vilket fall är ni mycket välkomna att följa min blogg och ta del av mina tankar och funderingar och det gör ni enklast genom att följa min blogg på BLOGLOVIN’ genom att klicka på länken!

Jag vill börja med att tacka er för det fantastiska stöd och den respons jag fått på inlägget jag publicerade igår. Jag velade fram och tillbaka länge innan jag tillslut bestämde mig för att dela det och att ni har tagit emot det på ett så fint och varmt sätt gör det så mycket lättare. Ni som känner mig vet att mitt skrivande är extremt viktigt för mig och att jag vill att det jag skriver ska betyda någonting. Jag vill att det ska göra skillnad. Det är väl egentligen så med precis allting i mitt liv; jag vill påverka, beröra, skapa förändring, så frön, väcka nya tankar eller bidra till nya insikter. Jag vill göra skillnad och göra avtryck och då använder jag mig av alla plattformar, medel och sätt jag kan komma på. Skrivandet är mitt främsta. Det är min terapi och mitt sätt att förstå mig själv och världen runtomkring mig. Skrivandet hjälper mig sortera mina tankar, hantera mina känslor och bearbeta mina erfarenheter. Det jag skriver, mina texter, är jag. 

Det är läskigt att skriva om sådant som känns och om sådant en vet kommer beröra människor, men inte säkert vet hur. Det är skitläskigt att blotta sina känslor, tankar och erfarenheter. Men det är, som jag så ofta säger, någonting jag tror är viktigt. Det är de läskiga, fula, tabubelagda ämnena vi måste beröra och våga tala om. Vi måste ta fram det som så länge gömts undan och visa att det här – det läskiga, fula och obehagliga – är verkligheten. Det är känslor som vi är många om att känna, händelser vi är många om att möta, tankar vi är många om att tänka. Det är inte pinsamt. Det är inte förbjudet. Det är mänskligt. Det är verkligheten.

Mitt skrivande är viktigt för mig och jag vill tro att mitt skrivande också är viktigt för andra. Jag tror att vissa av de sakerna jag skriver om är sådant andra behöver läsa; antingen för att förstå att de inte är ensamma och att det är ok, men även för att få insikt och förståelse för sådant en själv inte har insyn i eller har upplevt. Jag vill skriva för att påverka människors handlande och agerande. Jag vill förändra deras tankesätt och inställning. Jag vill omforma synen vi har på varandra så att vi blir mer accepterande, förstående och respekterande. Det är därför jag skriver. Det är därför jag, trots att jag är livrädd för hur det kommer tas emot, delar med mig av mina erfarenheter och känslor och blottar mig själv i mitt skrivande. Jag är transparent för att jag tror att det behövs och för att jag tror att det är så jag kan göra skillnad. Det är så jag kommer lämna mitt avtryck.

Jag vill därför tacka er. Tacka för att ni läser. Tacka för att ni delar. Tacka för era ord och er feedback. Tacka för att ni tar emot och stöttar. Tacka för att ni inspirerar mig till att skriva och hjälper mig att våga. Tack. 

Jag vet inte vad jag ska skriva om. Mitt hjärta vill att jag skriver om sorgen så att jag slipper bära runt på den kroppen, men mitt intellekt säger att jag borde skriva om sådant som hör till den här bloggen: hälsa, träning, kost och så vidare… Jag vill liksom hålla kvar i det där motiverande och inspirerande som så många av er tittar in här för att hitta, men samtidigt värker det i bröstet och tankarna är fyllda med allting annat än inspirerande ord och positivitet. Självklart äter jag och tränar och lever mitt liv ändå, precis lika mycket som förut, men det är annorlunda nu. Jag är avstängd vilket gör att tankarna och känslorna liksom står still. Jag känner mig varken glad eller ledsen utan bara tom. Det känns falskt och fel att försöka peppa och motivera när jag känner mig såhär – för jag tror ju inte själv på vad jag säger – jag är ju bara tom.

Träningen är som meditation vilket är skönt då jag får gå in i min bubbla, jobba med kroppen och verkligen fokusera på det jag gör. Det blir min tid. Jobbet är också skönt då det distraherar mig från alla tankar och känslor med 100% fokus på kunden. Jag får försvinna en stund. Men där emellan gör sig tomhetskänslan påmind och jag måste distrahera mig för att inte bryta ihop. Närhet från mina nära och kära är det som håller ihop mig – men ibland får jag svälja klumpen i halsen, ta två djupa andetag och hålla inne tårarna. Aj.

Jag vänder mig nu till er;

Hur gör man? Vart tar man vägen när den enda platsen man vill vara på är med honom? Hur hanterar man sorgen och ensamheten och vad gör man när man inte orkar känna mer? Hur distraherar man sig? Hur bearbetar man? Hur tar man sig genom dagen?  Hur accepterar man någonting som känns så orättvist och fel? Hur går man vidare?

English English Swedish Swedish