Tag

skrivande

Browsing

Och så kom antagningsbeskedet. Äntligen.

Hemsidan laddade långsamt och gick knappt att komma in på, säkert för att tusentals ivriga personer, precis som jag, så snabbt som möjligt ville få reda på hur deras kommande år skulle se ut. ”Räcker poängen? Kommer jag ens komma in på mitt förstahandsval? Är jag verkligen redo för det här?” Klart jag är redo. Jag har väntat på det här i över ett års tid. 

Det gick.

Jag kom in på Stockholms Universitet som är det universitet jag helst av allt vill läsa vid. Det innebär att jag får bo kvar i min underbara lägenhet i Sickla och fortsätta bygga upp mitt liv i den här magiska staden som jag kommit att förälska mig i.  För jag gör det. Jag älskar verkligen Stockholm. Jag kommer ägna tre år åt att bara utbilda mig, något jag ser som en enorm lyx, och förbereda mig inför ett yrke som jag är övertygad om att jag kommer älska. I vilken utformning det blir vet jag inte än. Men jag vet att jag ser enormt mycket fram emot att ta reda på det.

Det känns rätt i hela kroppen. Det är verkligen dags för mig nu. Min tur.
Nu jävlar kör vi.

Hjärtslag.
Andetag.
Förslag om att spendera natten.
Och jag
Jag vill aldrig härifrån.

En tanke som cirkulerat i mitt huvud varenda vakna sekund den senaste tiden är detta: Var går gränsen mellan att vara personlig och privat? Hur mycket ”kan” man, ”ska” man och ”bör” man berätta för personer i sin omgivning? På vilket sätt skiljer sig det åt mellan olika människor? Hur vet man vad som ”lämpar sig att sig” att säga till någon? När blir det för mycket? Kan man säga för mycket? Hur vet man det? Har man en skyldighet att berätta vissa saker? Eller har man mer rätt att medvetet dölja vissa saker? Vilka då?

Ni hör ju. Kaos.

Jag ser mig själv som en öppen och autentisk person. Jag har lätt att prata om saker och ting, bra som dåliga, jobbiga som lätta, och tycker oftast inte att det är en big deal att visa sig lite sårbar och dela med sig av sådant som berör eller möjligtvis kan hjälpa någon. Jag har ju trots allt varit en ”offentlig person” en ganska lång tid, föreläst om ätstörningar och psykisk ohälsa ett antal gånger och varit med i alla möjliga sammanhang där jag pratat öppet om ganska ”privata” ämnen. Jag tror, som jag sagt så många gånger förut, att det är viktigt – kanske till och med nödvändigt – att vi vågar prata om sådant som är lite jobbigt. Att vi lär varandra att bli trygga i vår sårbarhet och hjälper varandra bli varma, förstående och kärleksfulla personer. Jag tror innerligt på att det kan ändra världen. Att vända oförståelse till kunskap och rädsla till öppenhet och kärlek.

Men jag inser mer och mer att det inte finns många människor som delar den här uppfattningen, eller snarare inte kommit så långt att de kan vara öppna, förstående och fördomslösa. Det går alldeles för fort för många människor att gå in i en försvarsställning, överrumplas av sin egen oförståelse och rädsla och låta fördomar och förutfattade meningar styra deras reaktion och sätt att agera. Det finns så många människor som inte vill förstå och inte vill lyssna. Annorlunda är obekant. Skrämmande. Alarmerande.

Istället för att bli bemött med den förståelse och värme jag (kanske naivt) förväntar mig, blir jag istället bemött med panikslagna blickar och tystnad. Istället för att få chansen att förklara och utbilda, svara på eventuella frågor och ge ett annat perspektiv på hur saker och ting är, blir jag dömd. Och då blir jag rädd. Rädd för att det här är normen. Rädd för att vi har en så himla lång bit kvar och rädd för att säga något i risk att det kommer färga bilden av mig som person, med någonting negativt. Jag blir placerad i ett fack jag inte vill tillhöra.

Så jag har tänkt om. Ni som läst min blogg sedan tidens begynnelse har fått ta del av en rad totalt utelämnande inlägg som jag i den stunden behövt och velat dela med mig av. Det vill jag fortfarande. Men jag har insett att det i viss mån gjort mer skada än nytta. Jag har trott att det kanske kan bidra till att förändra synen vi har på varandra och på vissa grupper av människor, men jag har insett att det inte är så enkelt – och det är tragiskt. Min blogg har därför rensats från vissa inlägg. De finns sparade, men i dagsläget känner jag att jag inte vill ha dem publika. Vem vet. Någon dag kanske jag får för mig att publicera dem igen. Eller inte. Det får tiden helt enkelt utvisa.

Jag  känner mig lite feg. Det går emot mycket av det jag tror på att sänka rösten och censurera mig själv. Jag vill ju kunna prata om allt det där jobbiga och hjälpa andra människor att förstå – men med vissa ämnen måste jag backa en bit just nu. Jag måste välja mina ord. Jag måste välja mina strider.

Jag vill vara tydlig med att detta inte kommer att förändra mitt sätt att skriva på. Jag kommer fortfarande vara personlig och ibland väldigt privat. Jag kommer fortsätta skriva utelämnande och svåra inlägg. Jag kommer fortsätta vara ärlig och rak. Det är bara vissa ämnen, vissa inlägg och vissa frågor som jag kommer vara lite mer försiktig med. Helt enkelt för min egen skull. För att skydda mig själv.  

I vanlig ordning har det gått en tid utan att jag har skrivit någonting alls, till att jag nu plötsligt vill få ur mig precis allt som legat och bubblat sedan jag sist skrev av mig. Jag tror att det är kopplat till mitt mående – när jag mår sämre har jag varken ork eller vilja att formulera mig på ett sätt så det blir förståeligt och när jag mår bättre blir det plötsligt hur enkelt som helst. Jag vet inte om man kan dela in det i ”skrivlust” och ”skrivkramp” för jag tänker att man kan hamna i både dessa tillstånd både när man har ork och vilja att skriva mycket och när man inte har det. Men det kanske inte spelar någon roll. Det viktigaste är nog att jag tillslut ändå hittar tillbaka och börjar skriva igen, och hur suveränt är det inte då att ha en blogg att komma krypandes tillbaka till. Min trygga plats.

Början på detta år var minst sagt kämpig. Jag blev tvungen att åka hem till Linköping igen efter en höst som inte alls blev som jag tänkt, och jag fick ännu en gång börja om. Det var tufft och det tog ett tag att repa mig, men jag tror ändå att det fanns någon sorts mening i att det blev som det blev. Jag har insett hur stort mitt behov av trygghet och rutin är, jag har insett att jag vill börja studera på universitetet och någonting helt annat än näringslära och träningslära, jag har insett att jag har begränsningar som jag måste acceptera och jag har insett att jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv. Viktiga insikter trots allt, även om det krävdes en del för att jag skulle få dem.

Så vad gör jag?

Jag har pluggat lite, och det har blivit både det ena och det andra men jag landade tillslut i att läsa matte, som jag så dumt valde bort i trean på gymnasiet. Den behövs nämligen för behörighet till en rad olika program och jag insåg att jag ville ha möjligheten att söka till (i princip) vad jag vill. För er som inte testat så kan jag meddela att det är JÄTTESVÅRT att börja plugga matte igen när man inte öppnat en mattebok på sådär 3-4 år, och egentligen inte var så bra på matte från första början. Jag har minst sagt fått kämpa. Men nu börjar det sätta sig och det känns toppen. Jag kanske klarar det här trots allt – en känsla jag verkligen inte hade när jag började kursen. I kombination med det har jag börjat jobba, ganska nyligen faktiskt, och jag trivs som fisken i vattnet. Jag jobbar som bartender (något jag bara fått känna på tidigare) och även om det är väldigt mycket nytt och väldigt mycket som ska läras så är det himla roligt. Jag längtar efter att gå till jobbet.

Senaste veckan har jag dock legat hemma supersjuk med feber på ca. 39 grader och en svullen hals med fina vita beläggningar på. Jag har inte kunnat svälja, inte kunnat sova ordentligt och inte orkar sitta up. Ungefär. Imorgon var tanken att jag skulle skriva ett nationellt prov i matte – slutprovet för denna kurs – men det ser ut som att jag kommer få skjuta upp det och lösa det på något annat sätt. Tyvärr. Det hade varit skönt att bli av med det och slippa tänka på det, men ibland blir det inte som man vill och då är det bara att anpassa sig.

Det här blev långt och stökigt, men äsch. Jag är tillbaka iallafall och jag har saknat det: skrivandet! Stay tuned, jag ska försöka uppdatera lite mer frekvent nu. FÖRSÖKA. Inga löften. 

Hej igen kära blogg, kära läsare och kära skrivlust. Jag är tillbaka igen, som väntat, och känner tacksamhet över det faktum att jag inte raderade innehållet på denna blogg, utan lät den stå kvar och vänta på mig. Jag är också tacksam över att de härliga personerna bakom denna bloggportal har låtit den stå kvar, så att jag nu kan komma krypandes tillbaka. Det är väl som de säger: har man en gång börjat kan man inte sluta och här är det yttersta beviset på det. Jag är tillbaka och bloggar igen.

Det kommer dock bli annorlunda den här gången. Bloggen kommer att utgå från mig, allt som är jag, och inte bara kretsa kring träning, kost och hälsa, även om jag kommer snudda vid de ämnena också. Mitt liv innefattar nämligen så mycket mer än bara träning och mat.

Det här kommer vara en plats för mig att ventilera, helt utan krav och måsten, för att jag mår bra av det och för att jag vill det. Hur ofta jag bloggar och hur det kommer att fungera rent praktiskt är ännu oklart, men förhoppningsvis kommer skrivlusten att hänga i sig om jag tar ner kraven lite och bara skriver för att jag vill. I vilket fall är ni mycket välkomna att följa min blogg och ta del av mina tankar och funderingar och det gör ni enklast genom att följa min blogg på BLOGLOVIN’ genom att klicka på länken!