Tag

stigma

Browsing

En tanke som cirkulerat i mitt huvud varenda vakna sekund den senaste tiden är detta: Var går gränsen mellan att vara personlig och privat? Hur mycket ”kan” man, ”ska” man och ”bör” man berätta för personer i sin omgivning? På vilket sätt skiljer sig det åt mellan olika människor? Hur vet man vad som ”lämpar sig att sig” att säga till någon? När blir det för mycket? Kan man säga för mycket? Hur vet man det? Har man en skyldighet att berätta vissa saker? Eller har man mer rätt att medvetet dölja vissa saker? Vilka då?

Ni hör ju. Kaos.

Jag ser mig själv som en öppen och autentisk person. Jag har lätt att prata om saker och ting, bra som dåliga, jobbiga som lätta, och tycker oftast inte att det är en big deal att visa sig lite sårbar och dela med sig av sådant som berör eller möjligtvis kan hjälpa någon. Jag har ju trots allt varit en ”offentlig person” en ganska lång tid, föreläst om ätstörningar och psykisk ohälsa ett antal gånger och varit med i alla möjliga sammanhang där jag pratat öppet om ganska ”privata” ämnen. Jag tror, som jag sagt så många gånger förut, att det är viktigt – kanske till och med nödvändigt – att vi vågar prata om sådant som är lite jobbigt. Att vi lär varandra att bli trygga i vår sårbarhet och hjälper varandra bli varma, förstående och kärleksfulla personer. Jag tror innerligt på att det kan ändra världen. Att vända oförståelse till kunskap och rädsla till öppenhet och kärlek.

Men jag inser mer och mer att det inte finns många människor som delar den här uppfattningen, eller snarare inte kommit så långt att de kan vara öppna, förstående och fördomslösa. Det går alldeles för fort för många människor att gå in i en försvarsställning, överrumplas av sin egen oförståelse och rädsla och låta fördomar och förutfattade meningar styra deras reaktion och sätt att agera. Det finns så många människor som inte vill förstå och inte vill lyssna. Annorlunda är obekant. Skrämmande. Alarmerande.

Istället för att bli bemött med den förståelse och värme jag (kanske naivt) förväntar mig, blir jag istället bemött med panikslagna blickar och tystnad. Istället för att få chansen att förklara och utbilda, svara på eventuella frågor och ge ett annat perspektiv på hur saker och ting är, blir jag dömd. Och då blir jag rädd. Rädd för att det här är normen. Rädd för att vi har en så himla lång bit kvar och rädd för att säga något i risk att det kommer färga bilden av mig som person, med någonting negativt. Jag blir placerad i ett fack jag inte vill tillhöra.

Så jag har tänkt om. Ni som läst min blogg sedan tidens begynnelse har fått ta del av en rad totalt utelämnande inlägg som jag i den stunden behövt och velat dela med mig av. Det vill jag fortfarande. Men jag har insett att det i viss mån gjort mer skada än nytta. Jag har trott att det kanske kan bidra till att förändra synen vi har på varandra och på vissa grupper av människor, men jag har insett att det inte är så enkelt – och det är tragiskt. Min blogg har därför rensats från vissa inlägg. De finns sparade, men i dagsläget känner jag att jag inte vill ha dem publika. Vem vet. Någon dag kanske jag får för mig att publicera dem igen. Eller inte. Det får tiden helt enkelt utvisa.

Jag  känner mig lite feg. Det går emot mycket av det jag tror på att sänka rösten och censurera mig själv. Jag vill ju kunna prata om allt det där jobbiga och hjälpa andra människor att förstå – men med vissa ämnen måste jag backa en bit just nu. Jag måste välja mina ord. Jag måste välja mina strider.

Jag vill vara tydlig med att detta inte kommer att förändra mitt sätt att skriva på. Jag kommer fortfarande vara personlig och ibland väldigt privat. Jag kommer fortsätta skriva utelämnande och svåra inlägg. Jag kommer fortsätta vara ärlig och rak. Det är bara vissa ämnen, vissa inlägg och vissa frågor som jag kommer vara lite mer försiktig med. Helt enkelt för min egen skull. För att skydda mig själv.  

Jag vill ta upp ett ämne med er. Jag vill prata om det där obehagliga, det tabubelagda och det som anses vara så fruktansvärt fult. Jag vill prata med er om det som tusentals människor går runt och skäms över, det som tusentals människor inte vågar tala ut om, det som 3 av 4 personer har erfarenhet av på ett eller annat sätt och det som uppskattningsvis 40 procent av befolkningen lider av. Jag vill prata om de 80 000 personer mellan 18-24 år och de 70 000 barn mellan 0-17 år som använder psykofarmaka, kommer till specialiserad öppenvård eller läggs in på sjukhus i Sverige varje år. Jag vill prata om den utvecklig av psykisk ohälsa som sker i Sverige bland unga, där allt fler mår sämre och statistiken bara går uppåt. Jag vill prata om de 9000 människor som i Sverige försöker ta sitt liv VARJE ÅR och de 1524 som lyckades år 2014. Jag vill prata om att fler personer i Sverige väljer att sitt liv än antalet som dör i trafiken. Jag vill prata om Sveriges vanligastehälsoproblem: psykisk ohälsa. Jag vill prata om stigmat kring psykisk ohälsa och jag vill göra det utan att skämmas. 

”Stigmatisering innebär att medlemmar av sociala kategorier – om vilka andra har negativa uppfattningar eller stereotyper – diskrimineras i sin egenskap av medlemmar i densamma kategorin. Vad som betingar de sociala kategorier som leder till stereotypier, innefattar attribut som är synliga eller osynliga, kontrollerbara eller inte kontrollerbara – och kan vara knutet till utseendet, beteendet eller ett medlemskap i en grupp. […] Detta innebär ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning, ett ”vi mot dom”, ett förakt för grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen.”

Jag är en del av statistiken. Jag är en av de 40 procenten i Sverige som lider av psykisk ohälsa. Jag är en av de 80 000 personer i Sverige som använder psykofarmaka, som går till specialiserad öppenvård och som lagts in på sjukhus i Sverige på grund av psykisk ohälsa. Jag är en av de ungdomar som är en del av den utveckling som sker av den psykiska ohälsan bland unga. Jag är en av de 9000 människor i Sverige som försökt ta mitt liv. Jag är en av dem som lider av Sveriges vanligaste hälsoproblem. Jag lider av psykisk ohälsa.

Det är svårt att vara öppen om psykisk ohälsa, kanske främst för att det finns så mycket fördomar och förutfattade meningar om vad det innebär att må psykiskt dåligt eller ha en psykisk sjukdom. Jag minns hur jag såg på psykiska sjukdomar innan jag själv drabbades. Jag minns vad jag lärde mig om dem i skolan och hur vi hade rollspel där vi utagerade de olika sjukdomarna så som vi lärt oss att de gav sig i uttryck. Jag minns hur vi skrattade. Hur hela klassen skrattade åt de psykiska sjukdomarna. Hur vi skrattade åt psykisk ohälsa. Jag minns hur filmer jag såg gjorde att jag blev rädd för personer med psykiska sjukdomar då de porträtterades som våldsamma och skrämmande. Jag minns hur jag tänkte att personer med psykiska sjukdomar är galna. Jag minns hur jag i medier läst om psykiska sjukdomar och hur de kopplats till våld och kriminalitet – vilket en nyligen publicerad sammanställning bekräftar, som visar att 40% av det medieutrymme som ägnas åt mentala hälsoproblem handlar om sambandet mellan psykisk sjukdom och våld och kriminalitet.

Jag minns känslan när jag själv drabbades och hur jag skämdes så mycket att jag knappt vågade berätta för mina närmsta anhöriga. Jag minns hur det kändes som att hela mitt liv rasade samman, hur jag tänkte att jag aldrig kommer att ha samma möjligheter som andra igen, att jag aldrig kommer att behandlas som en jämlik igen och att jag aldrig kommer kunna vara ”normal” igen. Nu tillhör jag den gruppen. Den psykiskt sjuka gruppen. Den gruppen som stigmatiseras, som diskrimineras och som andra har förutfattade meningar och negativa uppfattningar om. Jag minns att det här gjorde att jag bara berättade om det för min familj och mina närmsta anhöriga. Jag minns att jag tänkte att det är såhär mitt liv måste se ut nu; att jag måste skämmas, att jag måste vara tyst – för att annars kommer jag aldrig bli bemött på samma sätt igen.

Jag vet att jag än idag är livrädd för att bemötas annorlunda, att dömas och att diskrimineras. Jag är livrädd för att stigmat kring psykisk ohälsa kommer att påverka mitt liv så till den grad att jag inte kommer att kunna arbeta med det jag vill, att jag inte kommer bemötas på ett rättvis och jämställt sätt och att jag inte kommer att ha samma möjligheter som alla andra. Men jag inser också att det här bidrar till att upprätthålla stigmat. Min tystnad bevarar stigmat, inte bara genom att jag självstigmatiserar, nedvärderar mig själv och känner skam. Utan jag bidrar också till den synen folk har på psykiska ohälsa och psykiska sjukdomar genom att inte vara öppen och prata om det – för att hur ska någon få en annan uppfattning om inte vi som lever med det varje dag, vi som lever bland alla andra – pratar om det. Jag vet att min tystnad bidrar till att allt fler människor kommer att känna skam, att allt fler människor kommer diskrimineras på grund av psykiska problem och att jag kommer fortsätta att lida, skämmas och vara rädd. Jag vet att det enda sättet att förebygga detta, det enda sättet att bekämpa stigmat kring psykisk ohälsa – är att prata om det. Därför tänker jag ta kampen. Jag tänker vara rösten för alla andra som inte vågar än. Jag tänker stå upp mot stigmat.

Jag ville först inte berätta för någon att jag kämpade med psykisk ohälsa. Jag kunde inte yttra orden och säga det högt. Jag var rädd. Rädd för att människor skulle se på mig annorlunda. Rädd för att det gjorde mig annorlunda. Jag tänkte att hela min personlighet, allt som jag och alla andra trodde att jag var, skulle förändras. Men det stämmer inte. Jag har lärt mig att det inte är sant. JAG ÄR INTE PSYKISKT SJUK,  jag HAR och ÄR DRABBAD AV psykisk ohälsa. Det är en del av mig – men det är inte hela mig och det är inte någonting jag ska behöva skämmas över, för att jag har inte valt det. Jag har inte valt att drabbas av psykisk ohälsa, utan jag råkade vara en av de där 40 procenten, och det ska inte göra att jag behandlas annorlunda, diskrimineras eller fråntas möjligheter. Jag är en person precis som alla andra. Jag är en individ som förtjänar att behandlas på samma sätt som alla andra. Jag är inte min sjukdom.

Om jag hade haft cancer, eller någon annan kroppslig sjukdom, skulle det inte vara någon fråga om saken. Jag skulle inte behöva skämmas eller försvara mig på grund av min sjukdom. Jag skulle inte behöva vara rädd för att diskrimineras eller behandlas annorlunda och jag skulle inte känna att jag behövde gömma undan det. Jag skulle våga be om hjälp och jag skulle få den. Jag skulle inte konstant behöva försvara mig eller förklara och jag skulle inte behöva må ännu sämre än jag redan gjorde, på grund av att jag var sjuk. Jag skulle inte behöva vara rädd.

Mitt namn är Antonia Eriksson och jag lever med psykisk ohälsa. Jag är en glad, livlig och utåtriktad person som periodvis mår väldigt dåligt. Jag älskar att skriva, vill jobba med människor och tycker om träning. Jag skrattar mycket, pratar mycket och tänker alldeles för mycket. Jag är känslosam och gör allting helhjärtat, är engagerad och ger inte upp i första hand. Jag har svårt att släppa in folk, men de jag väl släpper in älskar jag med varje cell i min kropp och skulle göra vad som helst för dem. Jag vill mer än någonting annat att de jag bryr mig om ska må bra. Jag älskar att resa, jag älskar musik och jag älskar barn. En dag kommer jag att bli världens bästa mamma. 

Jag vill göra skillnad i den här världen och om det är genom att prata om mina problem och mitt liv, om jag kan göra skillnad genom att prata om psykisk ohälsa och bidra till att minska stigmat – så vill jag göra det. Jag vill göra skillnad. Jag vill att psykisk ohälsa ska bli socialt accepterat. 

Stigmatisering av psykisk ohälsa leder till att människor inte söker hjälp för sina problem för att de känner skam över att de tillhör en grupp som är avvikande från samhällsnormen. Stigmatisering leder till att andra människor undviker att umgås med, leva med, arbeta med eller anställa personer som har psykiska funktionshinder och sjukdomar. Stigmatisering leder till att resurserna minskas för denna grupp som i sin tur hindrar återhämtningen och leder till diskriminering. Stigmatisering spär på den psykiska ohälsan som redan finns. Stigmatisering förstör liv. 

Stigmatisering av psykisk ohälsa har påverkat mig hela livet. Det har gjort att jag skämts, försökt dölja mina problem och inte vågat be om hjälp. Så nu utmanar jag er: Lämna en kommentar! Den får vara anonym om ni vill, den får vara kort eller jättelång – men skriv. Skriv om er psykiska ohälsa, om era psykiska sjukdomar och om era erfarenheter av stigmatisering. Dela och sprid detta inlägg i era sociala medier och visa andra att det finns fler. Att vi finns, att vi är många och att vi inte tänker skämmas längre. Hjälp mig sprida budkapet så att färre behöver skämmas och lida så som jag och många andra gjort.