Jag har alltid avundats människor som kan blogga varje dag. Jag förstår liksom inte varifrån de får inspirationen eller hur deras liv kan vara så pass intressanta att de har någonting att skriva om varje dag. Så har aldrig varit fallet för mig. MEN. Att lufta tankar och känslor eller bara skriva av sig, det är ta mig fan det bästa som finns.

Numera skriver jag främst poesi. Snart är det dags för SM och jag måste producera så mycket nytt material som möjligt så jag har ett stort urval när det väl är dags. Jag vill verkligen visa att jag har utvecklats och gjort en insats sedan SM förra året och då gäller det att ligga i.

Vi skriver även väldigt mycket i skolan, så det känns ibland som att behovet inte finns på samma sätt. Då lägger jag hellre fritiden på andra saker. Men ibland. Ibland är det skönt att ha en frizon där jag kan tömma hjärnan på onödigt snurrande. Där är bloggen guld.

Veckan började tungt för mig. Vi har en ärftlig tumörsjukdom i min familj och jag har haft lite problem med bukspottskörteln som nu väckt lite oro. Mötet med en specialist igår gjorde att jag kunde pusta ut lite, då jag tänkt mig det värsta (vilket man ju gör när man blir kallad till en ärftlig cancermottagning). Men som det ser ut nu är det ingenting akut som måste åtgärdas på en gång. Så jag får helt enkelt ha is i magen och vänta på ytterligare undersökningar följt av eventuella åtgärder. Förhoppningsvis är det inget alldeles för allvarligt.

Jag känner mig lyckligt lottad som har världens finaste familj, partner och vänner som håller mig i handen när paniken slår till. Det är verkligen guld värt att ha klippor att luta sig mot när det stormar i mitt inre.

Write A Comment